Det var inga bekanta ansikten...

... bland damerna förutom Clarinda som kom till Bornholm tillsammans med oss. Vad hon skulle klara av hade jag ingen aning om så jag tog inget för givet. Vi var rätt lika på de flesta sträckor och hade tävlat en del mot varandra tidigare.
En annan tjej från Danmark hade sprungit mer än 200km fast inte i ett 24h lopp. Jag hade all respekt för henne och visste att hon nog var min starkaste motståndare.
Hur som helst hade jag bestämt mig för att bara springa och hoppas hålla så långt och länge som möjligt. Jag ville självklart göra personbästa igen och även försöka leva upp till andras förväntningar på mig.
Vi hade laddat upp med Hammer Gel importerat från staterna. Det skulle tjäna som huvudnäring tillsammans med vad arrangören kunde erbjuda av läsk, kakor och snacks.
Loppet satte igång och jag sprang och sprang och sprang. Medveten om att jag inte var särskild snabb kom känslan av stress efter ett tag. Uppdatering av hur långt jag hade hunnit var inte så snabb som jag hade önskat men så var det på den tiden. Arrangören gjorde så gott de kunde och alla visste vi vad som gällde.
Det flöt ändå på bra, och jag hade god hjälp av att följa med hur herrarna sprang. Per Gunnar Alfheim från Bergen blev den jag skojade med under hela loppet. Vi tjoade och hejade och uppmuntrade varandra varje gång vi möttes och det lockade fram krafter och en glädja att springa.
Som jag trodde blev det den danska tjejen Karen-Marie Brögger som skulle komma att kämpa sida vid sida med mig. Jag vet inte riktigt när det vände men någon gång under natten fick hon bekymmer med en fot och haltade mer och mer. Jag minns att jag tyckte synd om henne men visste också att det var min chans till succés. Jag jagade och jagade och sprang så småningom om henne, utökade avståndet sakta men säkert, samtidigt fascinerat av att hon fortsatte till trots för sitt onda ben. Jag förstod att jag inte kunde ligga på latsidan utan att hon skulle hinna ifatt igen vilket tvingade mig att röra på mig även när jag ville ta det lugnt. Åtminstone till fram på morgonen.
Hela detta loppet blev en sådan glädjeupplevelse. 6h löparna följde oss de sista timmarna och satte fart på tillställningen igen. Det, tillsammans med gryningens ljus och fåglarnas kvitter när de vaknade till liv efter natten gav nya krafter till trötta ben. Fast jag kan ju erkänna att farten nog inte ökade särskilt mycket. Det var mer känslan av att det gick lättare.
Jag var så lycklig över att mitt lopp gått så bra och jag var medveten om att jag kom att sätta ett solitt personbästa. Jag visste att jag kom att passera först 180km och sedan även 190km. Jag var i ett lyckorus som inte går att beskriva. Och jag var så nöjd med min insats att jag mest "lullade" omkring på slutet.
Hade jag vetat vad som väntade vid prisutdelningen efteråt hade jag nog pressat mig lite till. Hade någon av oss vetat hade nog flera av oss pressat mig lite till.
Jag hade förmånen att komma trea totalt i loppet, bara slagen av maken och Per Gunnar från Bergen, min numera goda vän.
Då de ropade fram mig för att ta emot mitt pris trodde jag knappt mina öron: 198,2km! Mindre än 2km från 200km gränsen! Som sagt, tänk om jag hade vetat hur nära jag var...
Gissa om jag grämde mig över att jag inte sprang "lite till" på slutet. Då var jag ju bara så nöjd med att ha passerat mitt tidigare personbästa med så många km... Jag hade ju aldrig trott att jag kunde springa så långt! Just den meningen börjar bli lite av ett eko här. Men så var det nog att vara löpare på motionsnivå. En löpare som tog sig an de stora utmaningarna utan att helt våga tro på att hon kunde, utan gjorde det för att maken ville springa och hon ville vara där han var och för resten sade de som följde från sidan att hon kunde.
Och det kunde hon, fast det visste hon inte. Inte då...  

Biten av 24h bacillen...

...anmälde vi oss till Bornholm 24h påföljande år. Träningen under vintern skilde sig inte nämnvärt från hur jag brukade träna, förutom att jag ökade på mängden marathonlopp. Tävling är som sagt bästa träning och på lopp är man sällan ensam samtidigt som att det alltid finns vad man behöver i form av vätska och mat. Jag behövde alltså inte bära med mig något själv. Jag kan inte helt förstå de som bär runt på överfyllda vätskebälten på lopp där man har allt man behöver på nära håll...
Hur som helst, vi visste att ett nytt VM väntade under sommaren och ville visa för oss själva och alla andra att vi kunde prestera bättre än vi gjorde i Brno. Vi tog med oss två bekanta (Clarinda Larsson och Kjell-Ove Skoglund) som också skulle springa och körde mot den soliga ön. Mycket prat blev det i bilen och erfarenheter byttes och togs emot med stort intresse. Maken och jag var de minst rutinerade av oss fyra och vi behövde all inspiration och alla tips vi kunde få.
Väl framme inkvarterade vi oss på hotellrummet. Vi skulle bo ihop, tre av oss och detta kom att bli det första av många delade hotellnätter med vår "coach" Kjell-Ove.
Eftermiddagen och kvällen innan loppet gick åt till att beskåda delar av byn vi bodde i, men viktigast av allt var nog restaurangbesöket. Vi intog en stor och nyttig måltid bestående av någon form för kött och pommes frittes samt en stor öl. (Vad jag saknar det...) Nåväl, efter denna måltid bar det av till hotellet och lite sömn.
Dagen efter fantes bara tid för en lätt frukost samt förberedelser inför loppet. Rätta kläder skulle på, fötter skulle plåstras och smörjas. Andra känsliga delar av kroppen skulle också smörjas...
 Jag måste erkänna att jag mycket noggrannt observerade Kjell-Ove i hans rutiner, lite skrämd då jag insåg att jag inte alls var så noga med allt och undrade om det skulle komma att påverka mig. Jag hade aldrig provat på att plåstra mina tår i förebyggande syfte. Jag gjorde det inte nu heller, rädd för att testa nytt under ett så långt lopp. Faktum är att jag fortfarande är något slarvig i mina förberedelser vilket brukar få konsekvenser i form av skavsår och blåsor, men inte värre än att jag  numera klarar av att hantera det.
Då vi anlände till startområdet mottogs vi lite som hjältar, eller rättare sagt, maken och Kjell-Ove gjorde det. Själv hade jag inget jättebra resultat i bagaget så förväntningarna på mig var inte så stora. Det var nog hellre jag som nyfiket kollade in mina konkurrenter och försökte räkna ut ungefär vilken placering jag skulle kunna få när det hela var över.
Det återkommer vi till i nästa del...

Dagen efter...

... väntade hemfärd till Sverige. Resan innebar bussfärd till Wien och flyg vidare hem. På denna bussen färdades vi tillsammans med flera andra löpare som även de skulle flyga via Österrike. Många kontakter skapades även här och vänskap bildades som fortfarande finns.
Min lilla anekdot handlar om vår förmåga att pressa oss när vi tror att det är omöjligt.
Jag menar, efter ett 24 timmars lopp förväntar man sig inte kunna springa en meter på rätt länge. Så varför gjorde jag då det?
Vi hade beslutat att nyttja tiden mellan ankomst till flygplatsen och avfärd på allra bästa sätt. Då vi hade ett antal timmar att slå ihjäl skulle maken och jag tillsammans med två nyvunna vänner ta tåget in till Wien för att slippa sitta på flygplatsen och vänta. Jag minns inte riktigt med vilka intervaller  tågen gick men på väg till perrongen insåg vi att det var bråttom och på toppen av trapporna ner kunde vi se tåget stå. Våra vänner var inte alls så slitna som vi då en av dem inte hade sprungit utan var support åt sin man som i sin tur hade slutat springa efter mindre än halva loppet. Med andra ord kunde de på relativt lätta ben springa nerför trapporna och in på tåget. Vare sig jag eller maken var särskilt sugna på att stå kvar och se tåget dra iväg utan oss, så till trots för stela ben gjordes försök att hänga på. Jag var livrädd för att jag skulle göra sönder något muskulärt under denna färd så döm om min förvåning när vi minuter senare satt tryggt på tåget på väg mot Österrikes huvudstad med benen i god behåll. Jag menar bara månader tidigare, efter mitt allra första lopp, kunde jag knappt gå på flera dagar långt mindre springa.
Återigen fick jag bevisat för mig kroppens otroliga förmåga att ställa om sig. Och att den faktiskt håller. Träningsverk och ömma muskler innebär alltså inte att man måste vila. Är du sugen på att ge dig ut redan kort tid efter ett opp är det helt ok, fast känn efter och anpassa farten. Jag rekommenderar inte precis att springa efter tåget varje gång... men var inte rädd för att testa dig. Du kommer bli förvånad.
Vi hade en underbar dag tillsammans med våra vänner. Käkade god flötig Pizza och drack gott öl. Det var tider det....
Nåväl, så kort detta kanske inte blev. Det finns så mycket att berätta och av alla mina tills idag 50 ultralopp var detta bara det andra, så jag säger som Martin Timell och Hegerfors på 90-talet: Det kommer mera...

Och hon är tillbaka...

... efter semesteruppehåll med begränsad tillgång till dator.
Kommande inlägg blir kort och kommer bara handla om hemresan efter första VM loppet.
Kanske inte superspännande men håll tillgodo, som jag avslutade förra inlägget fick jag lära mig något om min kropp som jag haft nytta av efter alla lopp genomförda efter detta.

Klockan 10.00...

...var det dags. Ungefär 150 löpare trängdes ihop på an smal gångväg i utkanten av ett bostadsområde nära intill kommunhuset, eller var det den lokala polisstationen? Minns inte så noga, även om det var gott om tid att memorera omgivningarna.
Banan var vare sig platt eller rak på något vis. Flera små kniksar uppför och nedför och tvära kurvor  runt hörn och staket skulle få flera att känna på vad det vill säga att röra sig i ett monotomt rörelsemönster. Själv skulle jag få erfara hur viktigt det var med rätta strumpor och korrekt snörning av skor. Små, små bagateller som kan välta själv den största. Fast den här gången var det bara jag.
Jag sprang som vanligt i mitt lugna tempo. Det var den enda farten jag kunde, och den försökte jag hålla så länge det gick. Jag kommer ihåg en finne som sa till mig efter rätt många timmar "Åh, vad du springer bra. Håller du detta kommer du att komma långt." Och det kändes verkligen hur bra som helst. Uppför, nedför, runt det ena hörnet än det andra. Vinka till publiken och prata lite med de andra löparna. Allt för att få tiden att gå.
Man lär känna en hel del under ultralopp, då det alltid finns perioder under loppet där man behöver ta det lite lugnt. Den tiden använder man gärna till att prata med sina konkurrenter som befinner sig i samma situation. Tyvärr finns det språkbarriärer så det begränsas ju naturligtvis till dem man kan förstå.
Förutom norrmän, finnar och danskar var amerikanarna de mest pratglada.
De var nyfikna på oss skandinaver och hade hur många frågor som helst om snö och vinter och sauna och jag vet inte vad.
Nåväl, tillbaka till loppet. Vädret var löparvänligt. Rätt kallt, vilket fordrade långa byxor, jacka, mössa och vantar. En tät dimma hängde tungt över ömrådet och det var fuktigt i luften. I bostadsområdet där vi sprang pågick en gatufest med live musik och bio på storfilmsduk på kvällen. Riktigt mysigt med allt folk. De flesta av dessa gick hem och sov på natten men en man stod kvar och applåderade hela natten. Han log och vinkade varje gång man passerade honom och jag är övertygad om att hans energi smittade av sig till många av oss.
Vad var så min läxa gällande skor och strumpor? Jo, på morgonen började jag få ont på framsidan av benet precis ovanför plösen på skon. Det blev sämre och sämre och gjorde lika ont vare sig jag sprang eller gick. Det påverkade naturligtvis min fart och då jag inte visste vad det orsakades av vågade jag heller inte plåga mig mer än att jag kunde ta mig förbi det dåvarande norska rekordet. Jag gjorde inte många knop efter att den passeringen var gjord.
Problemet bestod i att strumporna jag använde var för trånga i öppningen. Då fötterna började svullna, vilket de gör efter några timmar, fungerade inte blodflödet som det skulle.  Det som oftast händer då är att man får en inflammation som kan bli rätt illa. Jag har sätt exempel på ben där svullnad och rodnad har spridit sig nästan upp till knät, och det tar lång tid att återhämta sig. Tur för mig att jag var lite mesig denna gången och inte pressade mig. Jag vet inte om det hade varit värt en eventuell skada för några placeringars skull. Kämpade jag för en seger vore det nog en annan sak, men jag var för långt bak i fältet.
 Jag lärde mig i alla fall att inte använda trånga strumpor, eller låga sådana. Knästrumpor är min grej, så länge jag också lyckas snöra skorna bra. Man kan få samma symptom om man råkar snöra för hårt. En ultralöpare brukar snöra sina skor löst, just för att utrymme skall finnas för foten när den börjar "växa". Detta vore ju bra att känna till innan man stiller till start i ett mästerskap kan tyckas, men det finns så många tips och triks så man får acceptera att lära sig den hårda vägen.
På något sätt känns detta lopp som en evighet sen, men jag minns prisutdelningen efteråt, och jag minns middagen på hotellet, och jag minns den roliga turen till restaurangen tillsammans med norrmännen. Vi borde legat till sängs och sovit men hamnade ute på stan i stället, frossande i öl och glass! Vissa av oss höga på endorfiner efter väl genomfört lopp. Andra mindre nöjda med sina prestationer, men glada över att ha varit med och kunna ta lärdom av det som inte fungerade. Jag tror att det jag fick vara med om dagen efter har varit mig till hjälp efter alla mina lopp jag gjort efter detta.

Mitt första VM...

...skulle gå av stapeln i Brno, oktober 2004, bara 4 månader efter min ultradebut.
Jag minns hur det var att gå till chefen och be om ledigt. "Du, jag har blivit tillfrågad om jag vill vara med på VM i 24 timmars. Tror du jag kan få ledigt några dagar?" Han tittade konstigt på mig med misstro i blicken och svarade att "Jodå, bara du ser till att du gjort det du skall innan." Jag tror inte att han förstod innebörden av vad jag sagt. Inte var det lätt att se till att ha gjort det jag skulle heller, då jag på den tiden arbetade som maskinbyggare vilket inte var något man kunde göra i förväg. Vi jobbade tillsammans två och två på våra maskiner och jag var ansvarig för de maskiner min "partner" och jag byggde. Han var dock förstående och lovade ha koll på läget så jag kunde känna mig trygg.

Att vara med på mästerskap i ultralöpning är ingen lukrativ tillvaro om någon tror det. Vi hade minimalt med ekonomisk ersättning och all planering av resa sköttes av oss själva. Som tur var, var jag inte ensam utan hade en som tog hand om den delen åt mig. Det blev flyg till Wien, där vi hämtades av två från arrangörsorganisationen. De kunde givetvis ingen engelska. Meningen var att vi skulle fylla den minibuss som körde med löpare från både Sverige och Norge, men två av de tävlande från Norge hade inte anlänt till flygplatsen då chauffören ville åka, så de lämnades åt sitt öde medan vi andra fick åka på en fartfylld färd på dåliga vägar mellan Österrike och Tcheckien. Vi kom dock hela fram till hotellet som huserade de flesta av löparna. Vi fick snabbt tips från andra om att leta reda på toapapper på de gemensamma toaletterna i korridorerna för det fantes inte mycket av den varan på rummen och pappret var attraktivt för de östeuropeiska löparna. De hade hamstrat det mesta som fanns för att ta med sig hem, om jag inte minns fel.

De svenska löparna, fem till antalet inklusive mig, blev tilldelade utlånade landslagsdräkter som inte passade särskilt bra, men gulblåa var vi. Dessa kläder skulle bäras på invigningsceremonin som skulle hållas vid banan inne i stan där vi skulle springa dagen efter. Vi skjutsades till tävlingsområdet i bussar tillsammans med löpare från allehanda nationer. Inte utan att det var lite spännande. Det var svårt att förstå att jag var där tillsammans med några av de allra bästa löparna i världen. I det läget hade jag ingen koll på vem som regerade men det skulle jag snart bli varse.

Plötsligt hände det då...

...som vi hade väntat på. Telefonsamtalet. "God dag. Mitt namn är Kjell-Ove Skoglund." "Det är honom!!" viskade maken till mig bredvid luren. Jag behövde ingen ytterligare förklaring. Äntligen skulle hans drömmar bli besvarade. Han hade klarat sitt mål, att passera 221km på 24 timmar. Det borde ge honom en plats i ett eventuellt landslag tyckte han. Han hade inte hört något efter sitt 100km lopp, och jag visste att han var lite besviken, men det var lite han kunde göra åt det. Nu kom hoppet tillbaka. Jag satt och lyssnade halvt till samtalet, kunde ju ändå bara höra den enas kommentarer. Jag tyckte att de pratade en massa oväsentligheter och samtalet höll på jättelänge. Så småningom hörde jag att de avslutade och maken var på väg att lägga på luren då herr Skoglund hejdade honom. Jag hörde inte vad som sades men jag kunde se ett stort leende på maken och blev nyfiken som bara den.
Han avslutade, lade på luren och utbrast "Jag skall få åka till VM på 24 timmars och du skall få vara med!" "Självklart skall jag det, jag skal ju hjälpa dig," svarade jag. "Nej, du fattar inte. Du skall också med i laget".... Jag trodde knappt mina öron. Det var vad de pratade om den sista minuten. "För resten," hade herr Skoglund sagt, "din fru får gärna vara med också om hon känner för det". Bara så där, och jag var på väg till VM efter mitt första ultralopp.

Timmarna gick...

... och regnet fortsatte falla. Jag sprang i min ensamhet, runt runt runt. Ibland varvades jag av maken eller någon annan löpare, ibland varvade jag själv någon långsammare förmåga. Fast många hade valt att ta pauser, kortare eller längre under nattetimmarna. Jag gick vid ett tillfälle själv in i omklädningsrummet för att ta en vilopaus. Jag trodde nästan att det förväntades av mig. Upptäckte efter några minuter där inne att det ville jag absolut inte göra. Jag var ju ändå här för att springa och mitt mål var ju att vara på banan i 24 timmar.
Farten gick ned allteftersom timmarna gick och gångpauserna blev allt flera och längre. Jag minns dock min glädje när jag passerade det dåvarande svenska rekordet på 143 km. Nu tänkte jag att jag kunde "glassa" resten av tiden och kanske bara bevaka de som låg bakom, för till min förvåning låg jag först bland damerna. Så blev besvikelsen än större då jag efter ett tag blev meddelad att något rekord kunde jag inte få för jag var inte svensk medborgare. Det hade inte jag haft en tanke på.
Det fantes däremot några norska löpare och de hade med sig en gammal räv i gamet som hade full koll på hur det låg till med rekord i Norge. Bara en kvinna hade sprungit 24 timmars i Norge förut, och hennes resultat var på hela 175km. Det ville han väldigt gärna att jag skulle slå. Han såg en möjlighet till att få en ny norsk ultralöpare som kunde göra bra resultat. Skall sanningen fram så gjorde jag allt vad jag kunde just då för att klara det resultatet. Tyvärr ville kroppen annat än hjärnan den dagen så jag nådde inte ända fram, men när regnet lättade under morgontimmarna tog jag mig fram varv efter varv i en lyckorus som inte går att beskriva. Det blev inte lika viktigt att klara de sista km som kom att fattas för ett rekord. Jag kan nog skylla det på orutin och det faktum att jag egentligen inte är någon tävlingsmänniska och har svårt att fokusera på att nå ett visst resultat. Jag brukar nöja mig med att genomföra.
Hur kändes det då under de sista timmarna? Förutom att jag var trött på grund av sömnbrist och att kroppen var sliten så tog fötterna mer stryk än vad jag varit beredd på. De som minns hur det var som barn när man åkte dåligt vallade skidor och snön låg som stora klumpar under skidorna kan förställa sig hur mina fotsulor kändes. Det var som om de var 20cm tjocka och gjorde ont som bara den, men inte sämre än att jag klarade av att stapla mig fram. Och vore det inte för den support jag fick av den lilla skara publik - bestående av nära anhöriga till de andra löparna, samt funktionärer och medtävlanden, så hade jag kanske nöjt mig med ett sämre resultat och passat på att njuta av att sitta i en stol och päsa sista timmen. Men icke då, jag fortsatte tills jag visste att jag inte skulle hinna med en runda till på det långa varvet. Jag visste att vi kom att avsluta på en kortare slinga på bara några hundra meter, så jag passade på att vila några minuter under den sista halvtimmen. Att vara med under de sista minuterna på ett 24 timmars lopp är inget man vill missa, så då var det bara att halta sig runt.
Jag genomförde och avslutade detta mitt första lopp med bravur vill jag säga. Åtminstone utifrån min erfarenhet och mina förutsättningar. Jag fick äran av att vinna damklassen, mindre än ett fullt varv från norskt rekord. Det bekymrade mig dock inte. Detta var definitivt det häftigaste jag någonsin gjort och jag visste direkt att det inte var mitt sista 24 timmarslopp. Jag hade äntligen hittat hem.

Som barn hände det at vi besökte släktingar i Sverige på sommaren. Då tog vi toget till Trollhättan vilket gjorde att det namnet var bekant hos min syster som bor i Bergen.

Dagen efter 24 timmarsloppet ringde jag henne stolt som jag var, för att berätta vad jag hade gjort, men innan jag hann säga något om det, utbrast hon:” Vet du, jag läste i Bergens Tidene om en löpare her fra Bergen (Per Gunnar Alfheim) som skulle springa ett lopp i Trollhättan. I 24 timmar!! Kan du fatta? Han kan ju inte vara helt normal?! Känner du till det loppet? Trollhättan är ju inte så långt från Skövde menar jag?”

"Ehh, jag var också med… och jag vann." sade jag försiktigt. Tystnad först. Sen horde jag at thon letade efter ord. Minns inte exakt vad som sades, men jag antar att det var ett grattis mellan alla de målande adjektiven som skulle beskriva hennes något speciella lillasyster: inte riktig klok, idioti, galskap etc…  Men beundran kan inte döljas så lätt.

Klockan 12.00 gick startskottet...

...och mitt första ultralopp var igång. Jag sprang lugnt, lugnt, helt enligt plan. Varvet vi skulle avverka var 2.3km och något kuperad så det var lagom att ta något att dricka och äta på varje varv i den farten jag höll. Som nämnt tidigare är det viktigt att fylla på med energi och att starta med det redan från start bör förhindra att man går helt tom för krafter. Att fylla på när det är för sent ger ingen bra effekt, vare sig fysiskt eller psykiskt. Man kanske inte tänker så mycket på det i vanliga fall men hjärnan behöver också näring. Blir hjärnan trött och tom för energi blir även kroppen trött och man har oerhört svårt att vända de negativa tankarna som då dyker upp. Det är då man letar ursäkter för att ta en paus utan att man egentligen behöver det. Ursäkterna kan vara bagatellartade, såsom att "skon klämmer lite,gör den inte?" eller "behöver jag inte byta tröja nu?" eller "jag kanske skall ta en lite längre matpaus eller kanske sova lite eller ta en dusch eller prata lite med funktionären eller gå några varv eller varför inte strunta i att fortsätta??" Det sista är ju inte särskilt bagatellartat i och för sig, men man kommer snabbt dit hän om man inte förser hjärnan med energi. Är man fullt laddad kan man ta sig igenom de flesta trötthetssvackor utan bekymmer. Jag hade nog en oerhörd tur i detta mitt första lopp, för jag klarade av att småtanka lite hela tiden, åtminstone de första 12 timmarna.
Precis efter varvning och vätskekontroll fanns en liten bro man skulle över. Jag lärde mig snabbt att inta min mat och dryck gående uppför den lilla bron. Tips från de mera erfarna löd "spring inte i uppförsbackarna utan passa då på att vila benen. Du lär bli trött ändå så det är onödigt att slita ut sig där." Därför gick jag i den backen nästan hela tiden. Jag hade däremot inte tålamod att gå i de andra backarna till en början, men som de hade påtalat så blev även jag trött efter ett tag och då passade jag på att vila när tillfället gavs.
Så var det detta med mål och förväntningar. Jag ville ju gärna passera 100km. Det gjorde jag efter dryga 11 timmar. Jag minns att jag frågade mig själv "jaha, vad skall du göra resten av tiden då??" Vid det laget hade det regnat konstant från vi startade. Ett lätt sildrande regn som blötte ner oss rejält. När jag hade passerat dessa 100km och det även blev stopp från ovan, tänkte jag att det var lämpligt att byta om till torra kläder. Jag intog omklädningsrummet och fann till min förvåning att flera av de andra damerna satt och halvsov. Jag hade tyckt det var lite ensamt på banan och undrat över vart folket hade tagit vägen... Jag försökte byta om så tyst jag kunde men var tvungen att fråga om de brukade göra så. Jodå, det var inget ovanligt att man tog en paus och än mer attraktivt blev det om vädret inte var bra. Jag tänkte däremot att jag lika gärna kunde passa på att springa lite till när jag ändå hade bytt om och det var uppehåll ute så jag gav mig ut igen.
Och så kom regnet tillbaka.. Jag kan minnas att jag lite uppgivet fortsatte med tanken att "jaha, nu blir det blött igen". Så jag fortsatte i blöta kläder och blöta skor men med gott humör.

Tidig morgon den 19 juni 2004...

... vaknade vi fulla av förväntan. Tittade ut genom fönstret och kunde konstatera att det regnade. Optimistisk som jag är tänkte jag att ovan molnen är himlen alltid blå, så det lättar nog snart.
Vi tittade genom alla våra väskor för att vara säkra på att allt var med. Två par skor, för de måste man ju byta, flera par strumpor, inte bomull(!!), shorts, långa byxor, t-shirts, tröjor, jacka, caps, vantar ifall det blir kallt på natten, löpar toppar (typ BH), trosor, torkställning (man vet ju aldrig), batterier till Mp3 spelare (detta var innan ipod), tidsschema -  för det hade maken allt fixat fram för oss båda. Nu har jag säker glömt att nämna en del, men det kvittar i sammanhanget.
Vi åt en god frukost och satte oss sen i bilen för färd mot Trollhättan, en bilresa på ca en och en halv timme. Vi hade gott om tid att prata kring hur vi trodde det skulle gå, våra mål och förväntningar, och inte minst hur vädret skulle påverka. Regnet fortsatte att falla och molntäcket hängde tungt och lågt och såg inte ut att vilja flytta på sig med det första.
Vi anlände till tävlingsområdet och gjorde oss i ordning. Maken fick en del uppmärksamhet eftersom han ju var en duktig löpare och hade bevisat med sin vinst på 100km året innan att han även var en duktig ultralöpare. Hans mål för dygnet var att passera 221km vilket skulle placera honom som nummer två genom tiderna i Sverige. Rekordet på 262 låg lite utanför räckhåll tyckte han. Han var dock övertygad om att jag skulle passera damrekordet lätt. Det löd på 143 km på den tiden. Jag hade ingen tro på att jag skulle klara av det. Jag hade inte vågat sätta något mål utan hoppades kunna klara av att ta mig till 100km utan för mycket bekymmer. Det gjorde jag innan det hade gått 11 timmar!
Men vi har inte startat än. Då vi hade kommit i ordning någorlunda var det dags att kolla in de andra löparna. En del kände jag igen från marathonloppen, precis som förra året. Under det gångna året hade även jag satt mig in lite i vad ultralöpning handlade om och hade kollat lite resultat för att se om jag kunde följa några av konkurrenterna. Jag trodde mig egentligen inte kapabel till det men tänkte försöka att inte bry mig så mycket om dem.
Kort innan starten mötte jag en gammal marathon bekant som stod och betraktade regnet med en resignerad min. "Vad är ditt mål" frågade jag. Han log stort och svarade "Mitt mål är att vara på banan i 24 timmar. Hur långt jag hinner är för mig oväsentligt." Vilket bra mål, tänkte jag. Det skall även vara mitt mål. Jag skall hålla mig på banan i 24 timmar. Jag skall försöka nå mina 100km sen är resten bonus. Och bonus blev det.

Två utmaningar...

...väntade oss nu. Dels loppet i sig men långt innan det att inte berätta för någon.
Vi var redan omtalade i klubben som något extrema och fick inte mycket gehör för våra påhitt. Svårt att säga vad som låg bakom, men tyvärr tror jag att en del skyldes avundsjuka för att vi orkade delta i så många lopp utan att bli skadade, och för makens del med så bra resultat. Hur som helst bestämde vi oss för att inte dela med oss av vårt beslut till någon mera än de som behövde veta, och vi skulle inte säga något innan det var absolut nödvändigt. En fördel kom att bli att vi inte hade någon press på oss att prestera i vårt allra första lopp så de enda som ställde krav på oss var vi själva.
Hur förbereder man sig inför en sådan uppgift då? Jag har inte förmågan att läsa på och sätta mig in i vad som sig hör och bör. Eller jag kanske hellre skall säga att jag inte har intresset för det. Det förtar lite av känslan och glädjen för mig. Jag springer ju mer för att det är kul och då blir sådant sekundärt. Det enda jag förstod var att jag behövde äta och dricka under loppet i större utsträckning än i ett marathonlopp. Fast det gick ingen nöd på mig. Maken var ju tvärt om och hade full kontroll på allt från antal cl man kan absorbera per timme till vilka varvtider man skulle ha för att nå ett visst resultat. Han delade gärna med sig av denna kunskap allt efter som han söp in den, och självklart fastnade lite även hos mig. För mig var och är den viktigaste delen att förbereda mig mentalt. Inför det allra första loppet är det inte den lättaste av uppgifter för du har absolut ingen aning om vad som väntar dig, vare sig fysiskt eller mentalt, men att förbereda sig för att vara aktiv i mer än ett dygn är viktigt, och vilken inställning man har innan start ännu viktigare.
Någon särskild löpträning inför detta loppet gjordes inte. Vi sprang våra långpass ibland på helgerna och tävlade på olika marathonlopp för att få lite km i benen. Inga extrema långpass utan max tre timmar. Det skulle visa sig vara tillräckligt.

Vad gör man...

...när man blivit överkörd på det viset? Väl, antingen blir man arg eller så accepterar man situationen. Jag blev arg. Först. Men jag var en trogen supporter och självklart nyfiken till vad detta var och hur det skulle gå, så vi drog till Trollhättan hela familjen för att titta på pappa när han skulle springa.
Något förvånad blev jag då vi vid ankomsten mötte på en hel del av de löpare vi brukade springa med på de lokala marorna, både unge och gamla. Och än mer förvånad blev jag då det gick upp för mig att de inte alls skulle springa 100km utan att det samtidigt gick ett 24 timmars lopp. De skulle alltså springa i 24 timmar! Helt sjukt, var min första reaktion. Det kan man ju inte göra. Eller?
När det hela var igång stod jag med tjejerna och tittade ett tag, sen promenerade vi runt lite innan vi gick till minigolfbanan i parken där de andra sprang. Vi kunde se löparna från banan och hejade på av full hals även under vårt egna allvarsamma spel. Efter dryga fem timmar fick jag till mig att maken var något trött och hade hamnat i en liten "svacka". Han behövde lite uppmuntran. Jag är nog inte känd för att ha tålamod med honom när han är trött på sina lopp. Har han ställt sig på startlinjen är det bara att springa utan gnäll. Han har ju valt själv, så någon medömkan får han inte. Dock kan jag peppa även honom. Jag bytte om till löparkläder, pratade med killen som hade hand om minigolfen och fick tillstånd att lämna flickorna där under hans uppsyn och sprang sedan med maken för att ge honom lite kraft. Om det var tiden han fått vänta på att jag skulle bli klar eller synen av mig i mindre kläder som gav honom kraften åter skall vara osagt, men han piggnade till rätt kvickt efter mitt inhopp och jag mäktade inte hänga på. Däremot fick jag tillfälle att springa och prata lite med 24 timmars löparna som höll en helt annan fart. Det som slog mig var deras aldrig sinande goda humör. De hade sprungit i timtal men var glada och trevliga och såg fram emot natten som väntade och utmaningen i att hålla igång. Den löparglädjen var något alldeles nytt för mig och ett frö började spira.
Jag lämnade banan efter en dryg timme, duschade och återgick till att ta hand om mina två flickor samtidigt som vi flitigt hejade på löparna.
Efter dryga åtta timmar var det över. Maken passerade mållinjen som första man och hade nått sitt mål. Seger och på en tid han kunde vara stolt över. Inte utan att lilla frugan var lite stolt! Och inte så arg längre.
I bilen på vägen hem pratade vi självklart om hans lopp och hur bra det hade gått, men det gick inte långa stunden innan samtalet hamnade kring 24 timmars loppet. Vi var båda tagna av den underbara stämningen som funnits på banan. En helt ny dimension av gemenskap hade öppnats och jag brast ut i ett "nästa år skall jag stå på startlinjen!" "Jag med" löd det från honom, och ett beslut som skulle förändra våra liv var taget.

Året var 2002...

...och vi hade avverkat rätt många marathonlopp till trots för våra klubbkamraters, vänners och familjs varningar. Jag hade pressat mina tider till att ligga stadigare precis under fyra timmar snarare än över till skillnad från maken som från sitt allra första lopp hade legat runt tre timmar och putsat det till en bra bit under. Att åka runt och springa där vi kunde blev vår tillvaro och jag var nöjd med det. Men inte maken. Han är en man som läser mycket om det han håller på med. Jag bara springer och lägger ingen vetenskap i det jag gör, långt mindre analyserar jag mina lopp eller lägger strategier inför nästa. Hur som helst, han gjorde det, och hittade artiklar som talade om att man kunde springa ännu längre. Han läste att det fanns tävlingar så långa som 100km. 10 mil! "Men du, med mina tider på marathon tror jag att jag kan göra det hyfsat bra på 100km. Det finns VM på denna sträckan. Tänk om jag kunde få komma med och åka utomlands och tävla i VM?" Han var eld och lågor. Men jag då? Jag skulle aldrig i livet klara av att springa så långt. Detta var ju löjligt och helt idiotiskt! Löpningen hade vi ju tillsammans. Blankt nej från mig. Vi hade ju dessutom tyckt att marathon var för långt i början så varför i all sin dag göra det ännu mer extremt? Vi hade många och långa diskussioner kring detta men jag höll fast vid mitt beslut. Det skulle bara inte hända.
Tiden gick, vi fortsatte som vanligt och vi kom till senvåren 2003.
"Du älskling, du vet 100km? Det finns ett lopp i Trollhättan i Juni..." "Inte aktuellt" svarade jag. " Jag har anmält mig" sade han.

Jag har inte tid...

...är den oftast förekommande anledningen till att människor jag möter inte kan träna löpning. "Åh, jag skulle önska att jag kunde springa lika bra som du," säger en del. "Men jag hinner inte. För jag jobbar så mycket, eller jag har så många barn, eller mina barn har så många aktiviteter, eller var som helst." Vad svarar man på det? Jag jobbar 100%, jag har tre barn - som inte alltid haft aktiviteter, men när de haft det har det inte varit ett problem. Vill man träna löpning, cykling, simning, handboll eller vad det nu månne vara, ja då löser man det. Som nämnt tidigare sprang jag med barnen i vagn när de var små. När de var iväg på sina aktiviteter passade jag på att träna under tiden. När jag reser med jobbet tar jag med mina grejer och försöker hitta någonstans att springa. De flesta hotel har löpband och istället för att njuta av en sovmorgon går jag oftast upp i vanlig tid och hinner då med ett pass innan frukost. Det är med andra ord helt upp till en själv att hitta tid i sin vardag till att träna. Men man måste vilja.
Jag är långtifrån ensam om att pussla med tiderna för att hinna med. Idag,när barnen är stora, är det mycket enklare, men inget är omöjligt och jag har tränat 4-5 dagar i veckan i åtminstone 13 år. När jag är ledig en längre period från jobbet passar jag på att träna ennu mera vilket är underbart för då finns inte samma tidspress för att hinna med alla måsten emellan. Då finns det säkert de som tänker "ni har ju varit två." Visst, och jag är den som tränat minst av oss, så det argumentet håller inte. Var hellre ärliga och erkänn att det inte är träna ni vill göra. Det är helt ok. Ingen skall behöva känna att de inte är lika duktiga för att de väljer någonting annat, eller ingenting alls.
I många år försökte jag alltid övertyga och övertala när denna diskussionen kom upp. Idag låter jag människor säga vad de tänker och stannar med det, och bara när de ber om mitt råd, ger jag det. Jag delar mer än gärna med mig av tips som kan göra det lättare. Då kan jag också följa upp hur det går och ge mitt stöd till de som verkligen är intresserade. Fast jag måste erkänna att det är svårt. Svårt att låta bli att framhäva löpning som det ultimata sättet att träna. Varför? Därför att jag kommit att tycka så mycket om denna träningsform och för att den gett mig så mycket.

Att ta steget från...

...stora lopp till små lopp var inte gjort utan vånda. Återigen stod man inför det att synas. I de stora loppen hade jag kunnat gömma mig i mängden och inte tänka så mycket på vilken placering jag fick. Maken som var duktig, hade inga problem med detta för han visste vad han kunde åstadkomma och att han skulle kunna vara bland dem som gick först över mållinjen i ett mindre sällskap.
Själv var jag så väl medveten om att jag mycket väl kunde vara bland de som sist passerade densamma. Det var inget jag såg fram emot. Men även det faktum att jag skulle kunna komma sist vändes till en sporre. Dels att träna mig till att bli bättre, men även till att kunde hantera att inte vara den bästa. Att acceptera att det alltid kommer att finnas en "sistaman"  i ett lopp. Det finns det ju i alla lopp. I alla tävlingar. Och det beror inte på att man är dålig utan på att det finns någon som är snäppet bättre bara.
Så länge jag alltid ger allt vad jag har och är medveten om det, kan jag inte vara besviken. Det är oftast andras oförstånd till vad man gör som skapar förväntningar och press. De som antar en massa saker och tror hit och dit, utan att någonsin har provat själv. Tyvärr lyssnar vi så alltför ofta till dem därför att dessa människor gärna har förmågan att låta övertygande i sin tro och sina antaganden.
Dessa små lopp kom ändå att bli de vi återkom till år efter år. Varför? Jo, för att arbetet bakom var värt att belöna med sin närvaro. En liten hyllest till arrangörerna som gjorde allt för att vi skulle trivas utan tanke på ekonomisk vinning. En hyllest till de som öppnade sina hem för löparna och bjöd på både mat och husrum, väl medvetna om att det kostar att åka runt i Sveriges avlånga land och tävla. Medvetna om att löparna gärna ville vara med och att den hjälp de erbjöd ibland var en förutsättning för vissa att kunna ställa upp.
Själv lärde jag en hel del av detta.
Min närmaste familj kan nog intyga i att jag inte varit känd för att vara vare sig hjälpsam eller aktiv när något skulle göras. Tvärt om har jag varit rätt lat. Att ta del av denna osjälviska inställning hos ofta helt okända människor vi mötte genom löpningen gav mig en helt annan syn och jag började själv uppskatta att hjälpa till och att bjuda hem folk om det behövdes. Man får så mycket tillbaka vid att ge så lite. Det samma upptäckte jag på banan. Att ge uppmuntran till mina medtävlanden gav mig energi då jag såg hur uppskattat det var. Jag har många gånger undrat om jag skulle varit snabbare om jag inte lagt ned så mycket energi på att heja på alla andra, men samtidigt konstaterat att det nog gett mig like mycket som det kostat. Jag har själv haft stort behov av, eller snarare nytta av uppmuntran och det skall så lite till. Ibland bara ett leende eller tummen upp. Bekräftelse på att man gör någonting bra.
Jag har ibland tänkt att jag bara skall fokusera på mig själv och mitt lopp, och låta dem andra sköta sig själva, men det håller sällan en längre stund. Och jag har upptäckt att det finns en förväntan hos en del löpare att jag skall heja på dem. Hur kan jag då låta bli?
Man brukar säga att en positiv tanke ger en positiv handling, och jag menar det fungerar lika bra åt andra hållet, en positiv handling ger en positiv tanke, vilket är vad man behöver när tröttheten kommer under loppet, eller i träningen, eller i förberedelserna inför ett arrangemang när man inte vet om det kommer lyckas eller inte.  Ett uppmuntrande rop ger kraft att fortsätta. Ett deltagande i ett lopp där man ges möjlighet att berömma arrangören för väl genomfört arbete gör att man kan komma tillbaka och njuta av det flera gånger.
Jag vill påstå att bonnamarorna gjort mig till en bättre människa, och det tackar jag er för, ni arrangörer. Ingen nämnd ingen glömd. Jag känner dock att jag svikit er...

Ett, två, tre marathonlopp...

... och vi var fast. Vi hade hittat vad vi tyckte var det ultimata vad gällde löpning. Vi diskuterade flitigt vilka lopp som skulle vara bra att springa. Hitintills hade vi ju bara provat två stora lopp men vi hade hört talas om så kallade bonnamaror, vilket var namnet på mindre lopp arrangerade av eldsjälar som inte var så upptagna av om det kom 500 eller 5000 löpare till start, utan nöjde sig med ett 50 tal eller åtminstone så att man inte gick minus i kassan när loppet var över. Dessa arrangörer skulle vi lära oss lade hela sin själ i att löparna skulle må bra och få allt de behövde för att ta sig genom loppet på bästa tänkbara sätt.
Jag återkommer till det.
För vi sprang inte bara marathon under denna perioden. Maken tävlade flitigt på allehanda sträckor, i tid och otid enligt mig. Värsta året tävlade han 35 lopp. Kanske inte mycket kan tyckas, men det innebar att han var borta minst 35 dagar, oftast en helgdag, och lämnade mig hemma med tre barn att ta hand om. Det var inget problem i sig, men jag ville ju också vara med. Jag gillade inte tävlingsmomentet särskilt mycket, till det tyckte jag att jag var för dålig, men jag ville ju vara tillsammans med honom. Jag ville också ha samma möjlighet att träna, så vi kom överens om att den enas träning och / eller tävling inte skulle vara till hinder för den andra, utan att vi skulle båda få satsa lika mycket, så fick vi heller ta med barnen till loppen. Och det gjorde vi. Den äldste var tillräckligt stor att ta hand om de två små under tiden vi tävlade och många lopp sprang vi inte ens samtidigt vilket gjorde att vi kunde bytas av. Smidigt.
Dessa små lopp, på mellan 5 och 10km fungerade perfekt som kvalitetsträning. Vi förbättrade oss båda, dock han mera än jag. Jag har aldrig varit och kommer aldrig att bli någon snabb löpare och jag kämpade hårt för att pressa mina tider. Vet inte varför det blev så viktigt, men man jämfördes ju alltid med andra och när folk i ens närhet fick nyss om att man tävlade kom alltid frågan "hur snabb är du då?" Berättade jag att jag sprungit marathon skulle alltid tiden presenteras. Att jag sprang på lite över 4 timmar följdes ofta av ett " jaha, det var inte särskilt snabbt". -Nej, men det är det snabbaste jag förmår! ville jag helst skrika till dem. För varför skulle jag skämmas för den tiden? Att eliten sprang på 2.30 kunde ju inte jag hjälpa? JAg gjorde ju så gott jag kunde? Men man blev jämförd och jag började jämföra mig själv också. Klart att det blev en sporre i träningen, men det satte också press på mig. Att jag sprang för hälsans skull kom i andra hand. Det blev i stället en bonus att må bra, men fokus låg på att komma under 55 minuter på milen och under 4 timmar på maran. Det tränades och tävlades och tränades och tävlades.
Så inser jag att jag med detta får det till att låta som att vi inte gjorde annat. Att vårt liv bara bestod av löpning. Så var det inte, men tyvärr trodde också våra vänner det, och de slutade umgås med oss en efter en. "Ni är ju bara ute och springer så ni är nog inte hemma mycket." Så fel det kan bli.
Jodå, vi tränade nu fyra till fem dagar i veckan varav det ibland var tävling på helgen. Dock gick de flesta loppen i närheten och vi var borta antingen lördag eller söndag. Sällan hela helgen. Våra träningspass utgick oftast från hemmet, vilket innebar att vi var borta max en timme. De var många timmar kvar att umgås med andra. Men sådant är det i livet. Folk kommer och går och saker tas för givet. Vi är inte tillräckligt duktiga på att ta reda på hur det ligger till egentligen och går miste om en hel del.
Vi gick miste om vänners umgänge och de gick miste om oss. Fast det kanske var menat så?
All vår träning lade åtminstone grunden till alla långa lopp som väntade, och alla framgångar som inte kunde förutspås av någon.

Blåsor och skavsår gör också ont...

...men skall inte vara avgörande för huruvida jag bryter ett lopp eller inte. Så har det dock inte alltid varit.
Jag har färskt i minnet två händelser gällande skavsår som nog påverkade mitt slutresultat. Detta blir ett hopp framåt i historien, men jag tycker det är viktigt att ta med tidigt i min redogörelse för det kan mycket väl ha påverkan på de som inte är så erfarna.
24 timmars VM i Taipei. Varmt, fuktigt. Jag var klädd som jag brukar i kläder jag trodde jag var van att springa i , men mina trosor var inte helt nya och satt inte som de borde. Efter mer än 12 timmar, utpå natten en eller annan gång, kände jag att det började svida på övre delen av skinkorna. Jag försökte justera mina kläder i hopp om att det skulle bli bättre men utan att lyckas. Jag tänkte att det kanske skulle hjälpa om jag satte på någon form för bandage så jag frågade runt lite bland de andra nationerna om någon kunde hjälpa. Den amerikanska läkaren, populärt kallad "Doc" erbjöd sig att titta på min lilla rumpa. Så jag stod med byxorna nerdragna bland en massa okända människor och kunde höra hur de utbröt "Oh my, it's bleeding!!" Och självklart hade de sladdriga trosorna (bomull :(( ) skavt sönder yttersta hudlagret så blod sipprade fram. Läkaren trodde det bästa var att smörja salva på i stället för att använda bandage och jag litar ju på lekmän så jag lutade mig fram i tron om att det nu skulle bli lite lindrigare. Hög tröskel eller inte, jag kunde inte hålla tillbaks ett skrik när han lade sin hand full med salva på mina skinkor, samtidigt som han utbröt " You might regret showing me your behind like this". Det var inte det att han tog på mig som framtvingade skriet, men det faktum att salvan innehöll liniment! "It will sting for a short while, then it will feel much better" Jag hade kunnat döda honom på fläcken! Och inget kunde jag göra för att ta bort det onda heller. Det var bara att härda ut. Det sved som bara den. Blev det bättre då? Väl, det slutade svida ett tag, men det började regna, och salvan nöttes bort. Jag ville inte ha en behandling till så jag fick gå i stället. Med andra ord blev det inte många km gjorda efter det, tyvärr. Fast jag lämnade inte banan.
Den gången..
Drummondville, Canada. VM 24 timmars. Varmt, fuktigt. Inga problem. Sen kom kvällen med åskväder och regn. Eller skall jag säga skyfall. Jag trivdes som fisken i vattnet och sprang som aldrig förr. Lite lögn att säga att värmen och fuktigheten fungerade bra, för det gjorde den egentligen inte, utan det gick som best när det regnade som värst. Det var varmt regn som föll, och kläderna blev dyngesura, men det bekom  mig inte alls då, utan först efter ett antal timmar då jag kände igen tecknen på skavsår. Denna gång mellan låren.
Jag har alltid haft problem med det i vissa typer av shorts, så jag tänkte att jag finge byta om det blev sämre. Jag visste ju också att skavet nu berodde på att byxorna hade varit blöta efter regnet, men det hade slutat regna för ett tag sedan och jag var torr, så det borde inte vara något större bekymmer.
Jag råkade titta ner på mina shorts och förundrades över att de fortfarande såg blöta ut. När jag kände på dem var de ju torra! Jag förstod inte varför men tänkte ta en närmre titt när jag kom till ett bättre belyst ställe längs banan. Döm om min förvåning då jag upptäckte vad som färgade mina shorts. Blod, mycket blod. Jag drog tyget åt sidan och kunde konstatera att jag hade öppna blödande sår på insidan av båda låren. Jag tog mig till vårt lilla depå och försökte få stopp på blödningen men det ville inte ge med sig. Jag visste att jag inte kunde fortsätta utan att ta hand om såren så återigen var det till att leta reda på någon som kunde hjälpa och än en gång blev det det amerikanska teamet som ställde upp. Två underbara damer smorde - utan liniment denna gången, och bandagerade mina lår. Tyvärr var jag tvungen att byta byxor för att hålla bandaget på plats, vilket sen kom att bli avgörande. Jag kunde klara av att det sved mellan låren, för den smärtan ville inte försvinna. Men mina ända reservbyxor var halvlånga svarta tights, som när solen kom fram på morgonen sög till sig all värme som fanns att uppdriva i Canada den dagen. Tyvärr hade vi inte mycket att kyla oss med, och jag fick kapitulera när det var ca tre timmar kvar. Ingen rolig erfarenhet, men jag har ju lärt mig en del av detta också. Ta hand om såren innan de blir för illa, ta med rätt sorts kläder - för alla väder, bit ihop även om det är jobbigt, för vila och lindring kommer när loppet är slut, och det håller aldrig på för evigt!
Jag kanske inte skall gå in på hur det var att avlägsna bandaget efter loppet då de satt fast i såren, eller hur det kändes när byxorna i flera dagar fastnade i såren och rev upp dem varje gång jag reste mig efter att ha suttit still ett litet tag. Nej, jag tror inte det. Jag handskades med det också. Inget konstigt. Allt går över.
Blåsanekdoter lämnar jag till en annan gång.

Att handskas med smärta...

...är en konst i sig.
Smärta kan upplevas på så många sätt och ha sin orsak eller ursprung i så olika händelser.
Mina erfarenheter är nog inte så annorlunda jämfört med andras då vi genom livet nog råkar ut för rätt så lika grejer, åtminstone när det gäller de ofrivilliga. Vi skär oss, vi ramlar, vi dunkar huvudet i tak (inte så ofta att jag gör det men det har hänt) eller skåpsluckor, vi bryter ben, dunkar i bordshörn och råkar ut för alla möjliga sorters olyckor. Alla dessa medför smärta på ett eller annat sätt. Frivillig smärta har gärna sitt ursprung i barnafödande eller som tidigare nämnt fysisk aktivitet.
Hur vi hanterar denna smärta eller hur vi upplever den, kan inte jämföras. Vi har olik tröskel för när vi tycker att det gör ont, och vissa gillar känslan.
Jag tror att jag har rätt hög tröskel för smärta, men likväl säger jag - i likhet med de flesta, AJ! (eller svär) vid minsta lilla. Detta känner dock de flesta igen sig i. När det gäller smärta man orsakat sig själv, så som träningsverk, så är det en härlig smärta tycker jag, just i dag då jag inte har någon...
Däremot var jag inte lika förtjust efter mitt första och andra marathon lopp.
Jag backar till natten efter Stockholm marathon i 1999. Vi låg tre st personer i var sin säng och kved och tyckte oerhört synd om oss själva. Det blev inte mycket sömn och det var på fruktansvärt stela ben vi staplade oss till frukostmatsalen morgonen efter loppet. Denna smärtan var ingen av oss förberedda på men den var i allra högsta grad självvald.
Vad har så detta med fysik att göra? Jo,man skulle tro att denna smärta skulle skrämma en från att ge sig på ett nytt försök att springa. Inte ens en meter utan att alla muskelfibrer skulle förstöras. Många ger sig nog också efter detta, rädda för att slita sönder kroppen. Den frågan får jag ju med jämna mellanrum. "Är det inte farligt det du håller på med?" " Sliter det inte onödigt mycket på kroppen?" Tja, det får jag ju egentligen aldrig veta, får jag väl? För jag har inte planerat att prova det andra alternativet, att låta bli.
Jag är övertygad om att jag har bra fysik, och att jag hade det redan i 1999, även om jag inte hade tränat länge. Den fysik jag föddes med gjorde att min kropp återhämtade sig snabbt efter mitt lopp, och det faktum att jag gillade smärtan fick mig att vilja göra det igen. Springa marathon alltså. (Jag fick även tre barn och det var inte heller smärtfritt, men den smärtan gillade jag inte!)
Men man kan alltså vända smärta till något positivt. Göra det till en morot i ens träning. Dock förutsätter det att man lyssnar till sin kropp och att man inte söker eller ignorerar smärta som säger att något är fel. Smärta som varnar om en skada gillar jag inte, och jag har haft tur som inte fått erfara den alltför mycket.
Jag brukar säga att jag är för lat för att bli skadad. Rimmar kanske illa med den idrott jag idag utför, men vad jag menar är att jag efter en hård påfrestning inte nödvändigtvis vilar så länge man kanske borde, men jag tar det lugnt ett tag och låter kroppen berätta hur snabbt jag skall springa. Jag kan gärna springa intervaller dagen efter ett ultra- eller marathonlopp, men jag lägger mig inte på  min vanliga nivå utan lite långsammare.
Varför skall jag över huvudtaget köra intervaller så snabbt efteråt, undrar någon. Enbart för att jag håller i en träningsgrupp och inte vill vara utan den gemenskapen, vilket innebär att jag försöker vara aktiv på alla pass så att jag kan ge dem mitt stöd och min uppmuntran, men det återkommer jag till vid ett annat tillfälle.

Att träningsvärk ger blodad tand...

... kan jag intyga. Då vi dagen efter Berlin marathon vaknade upp och knappt kunde gå, än mindre sätta oss ner (på toaletten i synnerhet) var det inte "aldrig mer" som uttalades, utan "vilket lopp skall vi planera för nästa gång?" Ett lopp, en erfarenhet, ett tillfälle och vi var sålda.
Snabbt konstaterades att Stockholm i juni fick bli nästa gång. Då hade vi gott om tid att återhämta oss och bygga upp på nytt. Vi pratade om att i framtiden springa ett marathon per år, flera var inte att tänka på...

Förberedelserna inför Stockholm var ungefär som förra gången, med en väsentlig skillnad dock, nu hade vi vinter och vår framför oss. Vår uppbyggnadsperiod på 20 veckor inklusive ett antal långpass mellan 2-3 timmar skulle behöva genomföras i vinterväder.
Min räddning blev en kompis som bestämde sig för att hänga på. Han var inte tillräckligt bra tränad att springa med min man på de långa passen, så han sprang med mig istället. Många km blev det på landsvägarna kring Skultorp. Vintertid är det uteslutande cykelvägar och landsväg som är framkomligt. Att springa på berget före påsk var inte att tänka på. Det blev något att se fram emot under vintern, då vi trängdes med oförstående bilister längs vägen.
Denna våren fick jag erfara vad det vill säga att bli "skadad". Efter målgång på Göteborgsvarvet (21.1km), vilket i sig gick jättebra, kunde jag plötsligt inte lyfta benet för egen hjälp. Det gjorde för ont. Förstod ingenting, då jag inte hade känt av detta alls under loppet. Denna smärtan satt i flera dager efter och jag kunde inte springa särskilt mycket. Jag hade åkt på den typiska nybörjarskadan löparknä. Det är en inflammation i ett senfäste som är mycket smärtsamt, men inte farligt. Självklart skall  man inte springa med denna åkomma utan låta den läka klart. Tyvärr kände jag mig lite stressad inför då Stockholm Marathon bara var några veckor senare, så jag fortsatte träna på så gott det gick. Jag köpte en stor stödmojäng att ha runt knät. Löjligt, för det gjorde nog mera skada än nytta men vi vet hur placebo fungerar. Tro kan flytta fjäll och allt sånt.
Så, något orolig för hur det skulle gå att genomföra styrde vi mot huvudstaden. Kompisen och jag skulle springa tillsammans, fast så gick det inte, och jag vill faktiskt avråda att bestämma att hålla ihop under ett lopp om man inte är på samma nivå. Vi var det inte, skulle det visa sig, och halvvägs delade vi på oss med löfte om att ta oss i mål oavsett vad. Han hade mycket högre fart än mig och försvann snabbt utom synhåll. Jag fick verkligen kämpa det sista varvet och var flera gånger nära att kliva av. Jag visste att jag kunde få skjuts tillbaka till stadion men varje gång jag kom fram till depån där detta erbjöds mindes jag den fina medaljen som väntade vid målgången samt skammen jag skulle bära med hem om jag inte fullföljde. Så jag fortsatte.
Ca 7km före mål, efter Västerbron, som för övrigt inte är så skräckinjagande som många tycks tro, hann jag åter ifatt en landsman från Norge. Han var minst lika trött som jag och hade smärtor i ena höften. Vi tog sällskap ( jag gav honom inget val) och följdes åt mot Stockholm Stadion där målet är. Han hade slagit vad med tre kompisar om att de skulle springa loppet. Han var den ende som fortfarande var kvar och han ville under inga omständigheter ge sig. Vi släpade oss fram från vätskestation till vätskestation. Vi tillät oss bara att gå när vi kom fram dit fast vi hade olika bråttom och jag minns att han gärna ville börja gå redan när svampbyttorna dök upp. Jag tjatade på honom att fortsätta springa fram till borden där sportdrycken fanns, dock utan att lyckas. Hur som helst närmade vi oss slutmålet och känslan av att komma in på Stockholm Stadion och mötas av publikens jubel är något för sig själv. Detta var större än Berlin. Vi sprang de sista två hundra metrarna hand i hand, tacksamma för det stöd vi givit varandra. Den lyckan jag kände av att ha genomfört under dessa omständigheter kan inte beskrivas. Jag grät som ett barn efter målgången, i armarna på en man jag mött mindre än en timma tidigare och som jag aldrig har sett sedan.
Vi skildes åt där i människovimlet. Jag fick min medalj och tog mig på trötta ben tillbaka till Södermalms IP där jag letade upp min man och vår kompis som hade passerat mållinjen långt innan. Vi var nog lika lyckliga alla tre efter denna strapats, som för min del hade krävd mer mental styrka än fysisk sådan. Fast fysiken skulle få bekänna färg fortare än jag anade.

20:e september 1998...

...stod jag på startlinjen i Berlin för att avverka 42195 meter, iklädd ett par vinröda tights och en t-shirt med en norsk flagga snyggt sydd fast på ryggen samt små svenska band i håret. Alla skulle veta var jag härstammade ifrån!
Starten gick rätt tidigt vill jag minnas och det var lite småkallt. Svårt att veta om man tagit tillräckligt med kläder på sig. Vana löpare känner till denna problematik och oro som finns i många lopp. Jag hade planerat (läs hoppats) att klara springa sträckan med ett snitt på ca 6min per kilometer vilket skulle ge mig en sluttid kring 4 timmar15 minuter. Det kan hända mycket med vädret under fyra timmar, för att förklara oron alltså.
Loppet då. Det var som sagt en helt ny erfarenhet. Ett stort lopp med massor av människor. Jag minns att jag kände mig pytteliten och osynlig där jag stod ensam och väntade på att det hela skulle starta. Man delas in i grupper efter hur snabb man är så att min man och jag skulle hamna tillsammans i starten var uteslutet. Jag stod med mina gelikar som alltså hade en förväntad sluttid kring fyra timmar och undrade hur erfarna de var. Syntes det på mig att jag var nybörjare? Här kom osäkerheten in igen, fast när starten väl kom var det bara att följa strömmen.
Nu ändrades tankarna till att kretsa kring hur jag skulle ta mig till första vätskekontrollen. Detta var ännu ett orosmoment för mig. Det är brukligt och rekommenderat att det finns vätska var 5:e km. Det räknas som lagom avstånd mellan påfyllnaderna. Det är en utmärkt sträcka för en snabb löpare som lätt avverkar 5 km kring 20 minuter, men för en långsam löpare kan det ta upp mot 30 minuter, kanske till och med ännu längre. Då blir varje 5km en mara i sig, tro mig! Nu vet jag ju hur det gick och kan lugna er med att jag fick den vätska jag behövde. Däremot fick jag andra funderingar att tänka på, som måste ses som rätt irrationella i sammanhangen.
Jag hakade upp mig på att jag fick "bestiga" en massa trottoarkanter, vilket för mig var för en backa att räkna och därmed otroligt jobbigt. Kunde inte helt förlika mig med att det skulle behöva finnas trottoarkanter i ett sådant lopp. Jag lade ner onödigt mycket energi på att fundera på om jag skulle springa till höger eller vänster om pelarna vid Brandenburger Tor, och till höger eller vänster om vilken pelare, för det finns ju mer än en. Roligt att minnas, dock.
På ett aller annat sätt tog jag mig runt km efter km men inte utan att det var perioder som kändes riktigt tunga. Jag har tre starka minnen knutna till loppet. Det ena var när jag sprang genom ett rätt tråkigt område med höga byggnader och inte mycket publik - Berlin är annars känd för att ha en stor och bra publik, vilket jag återkommer till i mitt tredje minne. Jag minns alltså att jag kom springande och kämpade med att motivera mig att inte ge efter för tröttheten och börja gå. Då hör jag hög musik från ett fönster och jag passerar mitt i Tina Turners refräng "Simply the Best". Skall sanningen fram har jag aldrig gillat Tina Turner, men detta kom så lämpligt och det slog egentligen benen under mig. Jag lyssnade till texten och hörde att hon sjöng för mig. "You're simply the best, better than all the rest. Better than anyone..." Sen hörde jag inte mera utan fortsatte flyga fram till känslan av att dessa ord var skrivna till mig och bara till mig. Jag fortsatte som i ett lyckorus och tyckte mig vara just bäst.
Nästa minne var när jag ca 5km innan mål hann ifatt en annan med norsk flagga på ryggen. Hon gick och såg riktigt trött ut. Jag sprang upp bredvid henne och frågade "är du norsk också?" Ja, svarade hon och log. "Då tycker jag att du skall hänga på så springer vi sista biten in i mål. Det är ju inte långt kvar!" Jag väntade inte på svar utan fortsatte, men glädjen av att träffa en landsman och att känna att jag kunde peppa någon annan gav extra krafter. Så med denna känslan fortsatte jag, och när jag så småningom svängde in på Kurfurstendamm för att ta mig den sista kilometern till mållinjen förstod jag vad folk pratade om gällande publiken. Det stod folk tett i tett längs vägen och de tjoade och hejade och förde ett liv som bara kan jämföras med galna norrmenn på 17.maj...
Några hundra meter före mål tittade jag snett ut mot publiken och fick ögonkontakt med en kvinna. Hon tittade mig rakt in i ögonen och lyste upp i ett stort leende samtidigt som hon hejade av full hals - till mig! Och det var bara till mig. Jag hade svårt att förstå varför en vilt främmande kvinna skulle heja just på bara mig, vilket hon givetvis inte gjorde heller. De som kom efter fick säkert samma underbara bemötande,men för mig blev det faktiskt det bästa minnet från detta loppet. Att bli sedd bland alle dessa tusentals löpare av en enda i publiken. Så viktigt kan det vara. När jag bara minuter senare passerade mållinjen kom tårarna, och hade ni sätt mig nu i skrivande stund, hade ni sätt det samma här jag sitter och lyssnar till Tina Turner och minns tillbaka. Tiden? 4h15minuter klart godkänt

Berlin Marathon, september 1998...

...skulle bli det första av idag tillsammans 70 marathonlopp som jag genomfört. Hur kunde det gå så långt? I sin ungdom hade min man tränat stenhårt för att springa sin första mara. Tyvärr blev det inte som han hade planerat och han hade närt en dröm om att förbättra sitt resultat under många år. Även han hade hamnat i en livsstil som inte bekom honom särskilt väl, och mitt intresse för löpning tillsammans med det resultat det givit mig, hade även fått igång honom. Han märkte rätt snabbt att gamla takter satt i och han gjorde bra ifrån sig i de lopp han deltog i. Fast det räckte inte. Drömmen om en bra tid på maran fantes kvar, så en dag kom det bara, "skall vi inte springa ett marathonlopp?" Hur i all sin dag skulle det gå till, undrade jag, först tyst för mig själv, sedan högljutt, med ett nervöst skratt. Innerst inne tänkte jag, "han kan inte vara riktig klok!"
Fast hur är Torill funtad? En utmaning är en utmaning och hon har svårt att motstå. Med fakta på bordet om hur lång- eller kort, tid man behövde för att förbereda sig, var det bara att börja planera.

Detta absurda förslag kom någon gång på hösten/vinteren 1997. Då hade jag bara tränat (läs joggat) regelbundet i ungefär ett halvår. Som mest hade jag sprungit 10km i ett och tyckte egentligen att en halvmara var på gränsen till det tillåtna. Jag insåg att även det var en tröskel att ta sig över innan marathondebuten.
Hur som helst, det beslutades att vi inför själva loppet skulle följa ett tjugoveckors schema innehållande lagom uppbyggnad av långpass för att klara av de berömda 42195 metrarna. Här kunde jag inte ligga på latsidan inte. Med tre barn hemma i åldrarna knappt ett, två och ett halvt och elva skulle all vår logistiska samt samarbetsförmåga sättas på prov. Mång en runda blev det medan sonen vaktade den stora och jag själv sprang med den lilla i vagn. Tro inte att vi hade någon trehjulig joggingvagn. Nej, ett stort schabrak av en Teutonia. Men jag resonerade som så att det säkert var bra träning för någon muskel jag hade användning för.
I andra fall var det till att invänta mannens hemkomst från arbete. Då sprang en medan en lagade mat så byttes vi av. Det blev snabbt rutin på detta sätt att leva. När det sen blev dags för de lite längre långpassen på våren och sommaren, tog vi hjälp av farmor och farfar. De fick barnvakta när vi var på berget och sprang. Inte tillsammans, till det var jag för långsam, men vi sprang på tid och jag satte lite sport i att han inte skulle hinna ifatt mig för tidigt.
Av oro för att inte lyckas i mitt försök i Berlin bestämde vi oss för att inte berätta något för mer än de som behövde veta om det. Det gällde båda våras föräldrar som skulle ta hand om barnen samt dagis- och skolpersonal, ifall det skulle hända oss något. Fast jag minns att jag berättade detta för en av mina kusiner. Då jag nämnde att detta skulle vara vår första resa över en hel helg utan barn eller kompisar, med andra ord vår första "semester" tillsammans ensamma sedan vi möttes 1990, sade hon utan att tveka: "Ni drar ensamma till Berlin en hel helg för att springa marathon när ni istället kan ha vild sex?!!" Jag minns att jag skrattade länge åt denna spontana kommentar, fast nog hade hon en poäng... Den varianten provade vi aldrig, sen gick det som det gick också.
Men loppet då, undrar ni kanske? Det kommer sen.

Att vara eller inte vara...

...IFK-are. Det var den stora frågan. Jag var det på pappret, men jag vågade mig inte i närheten av deras gemensamma träningar, till det kände jag mig inte tillräckligt bra. Jag fortsatte dock att springa lokala lopp i IFKs färger men tränade på i min ensamhet - ett tag.
En dag, efter ett lopp kom jag i prat med två damer från IF Hagen, Rakel och Lena. De kunde inte förstå att jag tränade själv och önskade mig välkommen att träna med dem, jag var ju ungefär på deras nivå vad gällde uthållighet och fart. Det passade egentligen bra då deras träning var på måndagar och IFKs på tisdag och torsdag, då kunde jag träna med dem medan min man var hemma med barnen och han kunde träna med IFK medan jag var hemma. Inga krockar och ingen avund på varandra. Jag fortsatte att träna med IF Hagen i runt två år innan jag kände mig tillräckligt bra att följa med till min egen klubb. Under dessa två år hann jag lära känna en massa underbara löpare från Skövde som tog mig under sina vingar och stöttade mig i min träning. Jag fick vara med på deras extrapass varje måndag efter löpträningen, vilket var ett styrkepass under ledning av Harri Vinamäki, kanske mer känd som Helena Janssons tränare. För er som inte känner till henne säger jag: Skäms på er! Hon är en Skultorpsflicka som hör till världseliten i Orientering. Bara att veta det får en tvättäkta norska från Bergen att känna sig stolt över att bo i samma stad.
Hur som helst, jag fick oerhörd bra träning under denna perioden, vilket tog mig enda till Berlin och mitt livs första marathonlopp.

När jag tänker efter...

...kommer jag inte ihåg när jag sprang den rundan första gången. Däremot vet jag att det låg en hel del olik träning bakom och att jag provsprang på delar av sträckan innan jag vågade testa. Den gick delvis på en för mig till synes öde grusväg inne i skogen. För de som är någorlunda bekanta med vägarna kring Skultorp är det vägen förbi skjutfältet och Tovatorp jag pratar om. Innan 26:an byggdes var det mycket mera skog på denna sträcka.
Första gången jag skulle våga mig iväg avtalade jag med min man att han skulle sätta sig i bilen när jag varit ute i ca 20 minuter. Jag skulle springa tills han hann ifatt mig, sen skulle jag få skjuts hem. I mitt huvud borde det bli ca 4km. Han tog lite väl god tid på sig innan han dök upp, men det var egentligen min egen taskiga uppfattning av hur lång tid det skulle ta att köra i fatt mig som gjorde att jag hann springa en bra bit längre än mina planerade 4km. Det skulle jag givetvis inte erkänna då, utan han fick veta hur trött jag var och hur länge jag minsann hade väntat på att han skulle dyka upp. Att jag fick erfara att min förmåga hade bättrat på sig ville jag inte prata om alls.
Hur tränade jag då, kanske någon undrar? Förutom att lunka i sakta mak, som var det fortaste jag förmådde, lade jag in lite intervaller. Det kunde vara allt från korta upprepningar såsom att öka mellan lyktstolpar - varannan snabb varannan långsam tills jag tröttnade, eller mina 40/20 intervaller. Snabbt i 40 sekunder, vila i 20, 10 gånger med lite uppvärmning och nerjogg. Eller det kunde bli backintervaller eller naturlig intervall. Naturlig intervall är när man kör hårt i uppförsbacke och tar det lite lugnt nerför och på de flacka partier. Vi hade ett fantastisk elljusspår på 2.2km, hårt kuperat, perfekt för ändamålet. Jag lärde mig att det var bra att få upp pulsen på det sättet. Huruvida det stämmer vet jag inte, men det gav resultat i alla fall.
Jag blev inte så mycket snabbare men jag blev mera uthållig och tyckte inte att mina löprundor var lika jobbiga längre.
Jag måste ha klarat av denna milen under försommaren en eller annan gång, utan att kunna säga exakt när. Jag vet bara att jag sen återigen stod på startlinjen i Nattspringet, att jag på hösten sprang Hagenloppet 8km och även Billingehusloppet 10.5km. När alla dessa lopp var genomförda var det dags att fundera kring hur träningen skulle fortskrida. Skulle jag gå med i någon klubb? Vi hade två föreningar som höll på med löpning. IF Hagen och IFK Skövde. Min man och hans kompis hade blivit medlem i IFK Skövde men jag var oerhört osäker på om det var det rätta för mig. Därför följde jag med till ett möte i klubben för att höra vad tränaren där tyckte. Min vana trogen började jag med att berätta att "jag är inte särskilt snabb eller duktig" och fick då svaret att "det gör inget, vi har damer i klubben som gör milen på 50 minuter så det skall nog gå bra". Och jag som aldrig ens hade varit under timmen på milen! Nej, det fick vara tills jag hade tränat upp mig till att bli snabbare. För all del, jag blev medlem i klubben men jag var inte med på några träningar. Det vågade jag inte. Men en annan möjlighet dök upp som troll ur en ask.

17 januari 1997...

...föddes vår dotter Pauline. Då hade jag varit borta från löpningen i flera månader. Förutom glädjen över att ha fått en underbar dotter till att ta hand om gladdes jag nästan ännu mer över att kunna röra mig igen utan foglossningens otäcka smärta. (Smärtan i sig skulle inte hindrat mig från att springa men rädslan för att skada barnet gjorde det.)
 Jag var inte sen om att packa ner henne i barnvagnen för att ge mig ut på promenad. (Alla mammor vet att det är "förbjudet" att träna de första tre månaderna efter en förlossning, annars kan man få framfall!!!) Vinter eller inte, det har aldrig varit ett hinder. Inte heller det faktum att jag hade ett barn till på 20 månader, så i stället för att ta bilen till affären satte jag den stora i vagnen och den lilla i bärsele på magen. Liten som jag är måste det ha sett roligt ut, men det bjöd jag på.  Många sådana promenader blev det. Här förenades ju nytta med nöje, träning och närhet till barnen på samma gång.

Några tre månaders vila innan jag snörde på mig löparskorna igen blev det inte tal om. Två månader kunde jag nöja mig med att gå. (Jag har aldrig tyckt om att gå, det gör jag fortfarande inte.) I mars 1997 påbörjade jag alltså min träning igen. Minns inte hur ofta men tre gånger i veckan låter troligt, för att vila för länge mellan passen kom inte på tal.
Det blev inga långa rundor, utan nu var det till att bygga upp igen efter ett långt uppehåll och jag var inställt på att det skulle ta lika lång tid som förra gången.
Konstigt dock, hur bra våra kroppar är på att komma ihåg. Den protesterade inte alls utan tycktes gilla mina påhitt. Med andra ord var det bara att springa.
Fortfarande kämpade jag med att inte ville synas offentligt, för det gick ju inte fort och jag tyckte det var pinsamt. Jag ville helst springa i mörkret och på ställen jag visste det inte rörde sig för mycket folk, men vi hade flyttat en bit utanför stan nu och på grund av vinterunderlag blev jag därför tvungen att använda cykelvägen in mot stan.
Min mann hade hittat en rundslinga på ca10 km som han sprang några gånger i veckan, men jag var ju inte alls tränat för att springa så långt så det blev till att lufsa fram och tillbaka på cykelvägen eller emellan husen i villakvarteren. Alltså precis där jag inte ville synas. Jag insåg att det ända sättet att undvika detta var att bli bättre tränad. Då skulle jag dels kunna springa fortare och inte behöva skämmas (löjligt, jag vet!), dels springa längre och få friheten att välja helt andra vägar att träna på. Så det blev nästa plan, att klara av hans 10km runda.

Nattaspringet...

...skulle bli mitt första lopp. 5km på tid i jämförelse med andra. Gissa om jag var nervös!

På namnet skulle man tro att det var et nattlopp, men självklart var det inte det. På kvällen ja, men inte på natten. Jag var faktiskt lite besviken. Man kallar saker med sitt rätta namn, det hade min pappa lärt mig. (I min familj var slang helt bannlyst och en spade var definitivt en spade.)

Hur som helst, det skulle springas antingen det var natt eller inte. Till de som nu förväntar sig en detaljerad beskrivning av loppet får jag be om ursäkt. Detta är rätt många år sedan för inte att tala om många lopp sedan, men en del står klart för mig, starten. Jag hade lite generad deltagit i uppvärmningen som tog plats på grusplanen i startområdet i sann Friskis och Svettis stil. (Koordination är inte min grej, varav blygseln). När det var bara få minuter till start samlades vi som ett gäng kossor på väg till vårsläpp och så måste det också sätt ut när startskottet small. Vi rusade iväg, nåväl rusade är att ta i för min del, men jag följde med strömmen i alla fall och rultade på några hundra meter tills det plötsligt slog mig… Torill, du springer ett lopp! Jag överväldigades av en massa konstiga känslor.  Bara två år tidigare hade det varit en otänkbar ide att ens föreslå det för mig. Vad om min familj hemma i Norge hade sätt mig nu! De skulle bli förvånade. Jag var så oerhört stolt över mig själv. Tårarna var inte långt borta, men jag var ju där för att springa och inte för att gråta.
Man kan tycka att detta inte var någon stor prestation, men det var det. För mig. Och jag vill framhäva det till alla som väljer att prova springa. Det är inte många som faktiskt klarar av att springa 5km i ett. Det tar tid att träna sig upp till det, beroende på vilka förutsättningar man har, och alla har rätt att känna sig stolt den dagen man klarar av det.  Jag tog mig i mål på en tid runt 30 minuter och var hur lycklig som helst, inte det minsta skamsen över att komma långt ner i resultatlistan.
Jag försöker att alltid minnas detta loppet därför att jag tror det är viktigt att komma ihåg hur allt började. Hur jobbigt det kändes att springa mina första kilometer, hur nervös jag var i mina första lopp, hur jobbigt det var att springa inför publik i början, hur lång tid det tog innan jag kände mig trygg bland mina medtävlanden, hur lång tid det tog innan jag kunde dra ut på en träningsrunda hemma utan att skämmas över hur långsamt det gick och hur jag såg ut när jag sprang.    

Lycklig över hur duktig jag hade varit planerades snart nästa lopp in. Hagenloppet 8km på Billingehus hemma i Skövde och jag var på gång. Trodde jag…

Men någonting hände. Barn nummer tre. Hon låg där inne och ville absolut inte att mamma skulle skumpa runt för mycket. Jag tränade så länge jag kunde men foglossning satte stopp för all löpning och jag måste erkänna att jag var orolig för om jag skulle orka börja om med löpningen efter förlossningen. Hur det gick vet ju de flesta som känner mig idag.

Vi är inga geuppare!

Det allra första loppet får vänta lite.
Det är på sin plats med lite eftertanke.
När man har kommit dit hän att man är till inspiration för andra blir det viktigt att tänka efter innan man talar. Så är det ju i livet annars också, men jag tror att vi ofta glömmer bort det. Vi är förebilder för våra barn och våra barns kompisar. Vi är förebilder för våra vänner som avundas oss våra framgångar. Vi är förebilder för alla de som vill men inte kan förmå sig att göra det vi gör men som de gärna vill göra. Vi har möjligheten att hjälpa dessa människor på vägen vid att välja rätt i våra ordval.

Som barn hade jag en stor dröm. Jag skulle bli läkare när jag blev vuxen. Kirurg, för det var min morbror. Han var min stora idol och jag ville bli som honom. När jag var 12 år råkade jag nämna detta för honom. "Jag skall bli kirurg precis som du när jag blir stor" sa jag. Han svarade mig " Det är svårt, det klarar du aldrig".
I det läget hade jag två möjligheter, antingen tänka att "jag skall visa dig att jag kan" eller ge upp. Jag gav upp.
Som vuxen har jag funderat mycket kring vad som hänt om han hade svarat annorlunda, för tyvärr har  det svaret färgat mitt liv, och i många år trodde jag mig inte ha förmågan att klara någonting. Nu kan jag ju inte skylla på honom för mitt val, han hade nog ingen aning om vilken påverkan det hade på mig. Men det har lärt mig att vara tydlig i min relation till människor där min åsikt kan påverka deras val.

Jag lärde mig så småningom att jag visst kunde klara av en massa saker. I en fas i livet där jag återigen var tvungen att välja visste jag inte hur jag skulle göra. Det var under tiden jag gick hemma med mina yngsta barn och skulle försöka hitta ut i arbetslivet. Att få jobb på 90-talet utan utbildning var stört omöjligt, så det var till att välja och att välja rätt. Då hörde jag en kvinna säga att det ända som står i vägen för din framgång är din egen begränsning. Det fastnade hos mig och jag har hållit fast vid det. Det kanske inte har så mycket med min löpning att göra, men dessa enstaka händelser har ändå varit en viktig del av min utveckling, och jag hade precis börjat min löpning när jag skulle ut i skolans och arbetets värld.
Jag är också övertygad om att min nya inställning att inget var omöjligt, tillsammans med min träning har tagit mig där jag är idag, både vad gäller arbete och löpning.
Mitt livsmotto idag är att aldrig ge upp, och mitt budskap till mina medmänniskor är "kan jag kan du" för jag är ingen övermänniska. Det jag gör kan jag göra därför att jag vill och då kan andra också. Om de vill.

Att ta mina första steg...

...innebar samtidigt att ta sig över några nog så svåra trösklar, både mentala och fysiska. De trevande försöken som gjorts tidigare på joggingfronten hade alltid varit i sällskap med andra. En kompis eller bekant som var lika dålig tränat som en själv och som också gillade att hitta på ursäkter för att slippa fortsätta. Nu stod jag inför detta val helt ensam och visste att jag var tvungen att genomföra mina pass och att det inte räckte med ynka en eller två km. Jag skulle också behöva utsättas för "andras blickar" i spåret. Bli jämfört med alla andra, de duktiga som sprang om en, de som såg ut som löpare.
Här krävdes med andra ord både mod och planering.

Skövde har mycket att erbjuda en löpare vad gäller olika spår. De uppmärkta spåren på Billingehus kom att bli mina vänner, även om det blev en och annan runda i stan också.
För en nybörjare är "två-och-en-halvan" det naturliga första valet. Dock inte det lättaste. Detta spår är belyst och används vintertid av skidåkare. Likaså 4km slingan. Med andra ord är de korta spåren kuperade som bara den, och vad  gillar en pur färsk löpare allra minst? Motstånd givetvis. Motstånd i form av backar. Åh, vad jag hatade dessa backar! Men runt skulle jag.
Jag minns fortfarande att jag inte orkade mer än en km i sträck de första gångerna. 2.5km slingan fick gå i flera omgångar. Tyvärr har jag inget minne av när jag klarade hela den i ett, men jag minns mycket väl när jag tog mig runt 3.5km utan att stanna. Jag skall inte säga att jag grät, men tårarna var inte långt borta.
Med risk för att få några ej lämpliga kommentarer kan jag berätta att jag brukade ta bilen upp till berget (som är vad vi kallar Billingehus) och springa min runda medan min son vaktade dottern - i bilen... Detta hade ju inte funkat om jag varit ute länge, och jag tyckte nog att min 3.5km runda var lite i längsta laget. Kanske var det därför jag orkade runt i ett, för att inte lämna dem för länge.

Att öka ytterligare tog mig hela vintern och inte för våren efter hade jag kommit upp i 5km. Skynda långsamt, heter det. Och det gjorde jag verkligen. Inte sprang jag särskilt fort heller.
5km i ett innebär att man kan springa lopp. 5km lopp. Och det skulle jag tydligen göra. "Nattaspringet" i Timmersdala. Men det får bli del av nästa inlägg.

I början skapade Gud ....

...och 1967 föddes jag. Där började mitt liv.

Mitt löparliv borde börjat för 24 år sedan då läkaren sade till mig vid ett besök under min graviditet: "Du bör köpa dig ett par joggingskor och börja träna. En förlossning är tufft arbete och med din kondition kommer du få det svårt."
Han hade förstås rätt, då jag var både överviktig och rökte minst ett paket cigaretter om dagen. Köpte jag joggingskor? Jodå, och provade till och med springa med dem en gång eller två, men jag blev ju trött! Och fick andnöd, och alla andra tänkbara krämpor man får i början. Så jag slutade med det, att försöka jogga alltså.
Det tog 8 år innan min dåliga livsstil tvingade mig till en förändring.

Året var 1994 och jag väntade mitt andra barn. Min dåvarande barnmorska var uppmärksam på vilka signaler jag skickade ut och lät mig genomgå belastningsprov för socker.
Resultat: havandeskapsdiabetes - Som efter allt att döma skulle försvinna efter förlossningen, men icke då. Förhöjda fastevärden gång på gång sade att jag fått en livslång diagnos. Så vad göra? "Diet och motion om du inte vill insulinbehandlas resten av livet." Det var inget svårt val för min del.

Det inhandlades skor på rea - snygga Asics, mintgröna. Och där startade mitt liv som löpare.

Fortsättning följer....

Mitt första inlägg som bloggare

Nyfikenheten blev för stor. Kan även jag ha en blogg? Jag som inte klarar av att hålla igång min "egen hörna" på klubbens hemsida? Kanske blir detta lättare, sätt från en egoistisk vinkel, då egen blogg främjar mig själv i första hand utan att rikta sig med viktig information till någon särskild. Här finns med andra ord inga krav på riktighet i innehåll förutom att de fakta som presenteras skall vara korrekta och mitt samvete rent. Det tror jag att jag skall klara av.

Mitt syfte är att dela med mig av mina erfarenheter på både träning och tävling. En och annan berättelse från mitt liv som löpare både innan och efter ultradebuten 2004. Här finns en del att ta av.

Jag stöter på människor varje vecka i olika sammanhang som inspireras av det jag gör, och jag hoppas att med detta kunna nå även flera.