fredag 24 juni 2011

Klockan 10.00...

...var det dags. Ungefär 150 löpare trängdes ihop på an smal gångväg i utkanten av ett bostadsområde nära intill kommunhuset, eller var det den lokala polisstationen? Minns inte så noga, även om det var gott om tid att memorera omgivningarna.
Banan var vare sig platt eller rak på något vis. Flera små kniksar uppför och nedför och tvära kurvor  runt hörn och staket skulle få flera att känna på vad det vill säga att röra sig i ett monotomt rörelsemönster. Själv skulle jag få erfara hur viktigt det var med rätta strumpor och korrekt snörning av skor. Små, små bagateller som kan välta själv den största. Fast den här gången var det bara jag.
Jag sprang som vanligt i mitt lugna tempo. Det var den enda farten jag kunde, och den försökte jag hålla så länge det gick. Jag kommer ihåg en finne som sa till mig efter rätt många timmar "Åh, vad du springer bra. Håller du detta kommer du att komma långt." Och det kändes verkligen hur bra som helst. Uppför, nedför, runt det ena hörnet än det andra. Vinka till publiken och prata lite med de andra löparna. Allt för att få tiden att gå.
Man lär känna en hel del under ultralopp, då det alltid finns perioder under loppet där man behöver ta det lite lugnt. Den tiden använder man gärna till att prata med sina konkurrenter som befinner sig i samma situation. Tyvärr finns det språkbarriärer så det begränsas ju naturligtvis till dem man kan förstå.
Förutom norrmän, finnar och danskar var amerikanarna de mest pratglada.
De var nyfikna på oss skandinaver och hade hur många frågor som helst om snö och vinter och sauna och jag vet inte vad.
Nåväl, tillbaka till loppet. Vädret var löparvänligt. Rätt kallt, vilket fordrade långa byxor, jacka, mössa och vantar. En tät dimma hängde tungt över ömrådet och det var fuktigt i luften. I bostadsområdet där vi sprang pågick en gatufest med live musik och bio på storfilmsduk på kvällen. Riktigt mysigt med allt folk. De flesta av dessa gick hem och sov på natten men en man stod kvar och applåderade hela natten. Han log och vinkade varje gång man passerade honom och jag är övertygad om att hans energi smittade av sig till många av oss.
Vad var så min läxa gällande skor och strumpor? Jo, på morgonen började jag få ont på framsidan av benet precis ovanför plösen på skon. Det blev sämre och sämre och gjorde lika ont vare sig jag sprang eller gick. Det påverkade naturligtvis min fart och då jag inte visste vad det orsakades av vågade jag heller inte plåga mig mer än att jag kunde ta mig förbi det dåvarande norska rekordet. Jag gjorde inte många knop efter att den passeringen var gjord.
Problemet bestod i att strumporna jag använde var för trånga i öppningen. Då fötterna började svullna, vilket de gör efter några timmar, fungerade inte blodflödet som det skulle.  Det som oftast händer då är att man får en inflammation som kan bli rätt illa. Jag har sätt exempel på ben där svullnad och rodnad har spridit sig nästan upp till knät, och det tar lång tid att återhämta sig. Tur för mig att jag var lite mesig denna gången och inte pressade mig. Jag vet inte om det hade varit värt en eventuell skada för några placeringars skull. Kämpade jag för en seger vore det nog en annan sak, men jag var för långt bak i fältet.
 Jag lärde mig i alla fall att inte använda trånga strumpor, eller låga sådana. Knästrumpor är min grej, så länge jag också lyckas snöra skorna bra. Man kan få samma symptom om man råkar snöra för hårt. En ultralöpare brukar snöra sina skor löst, just för att utrymme skall finnas för foten när den börjar "växa". Detta vore ju bra att känna till innan man stiller till start i ett mästerskap kan tyckas, men det finns så många tips och triks så man får acceptera att lära sig den hårda vägen.
På något sätt känns detta lopp som en evighet sen, men jag minns prisutdelningen efteråt, och jag minns middagen på hotellet, och jag minns den roliga turen till restaurangen tillsammans med norrmännen. Vi borde legat till sängs och sovit men hamnade ute på stan i stället, frossande i öl och glass! Vissa av oss höga på endorfiner efter väl genomfört lopp. Andra mindre nöjda med sina prestationer, men glada över att ha varit med och kunna ta lärdom av det som inte fungerade. Jag tror att det jag fick vara med om dagen efter har varit mig till hjälp efter alla mina lopp jag gjort efter detta.

tisdag 21 juni 2011

Mitt första VM...

...skulle gå av stapeln i Brno, oktober 2004, bara 4 månader efter min ultradebut.
Jag minns hur det var att gå till chefen och be om ledigt. "Du, jag har blivit tillfrågad om jag vill vara med på VM i 24 timmars. Tror du jag kan få ledigt några dagar?" Han tittade konstigt på mig med misstro i blicken och svarade att "Jodå, bara du ser till att du gjort det du skall innan." Jag tror inte att han förstod innebörden av vad jag sagt. Inte var det lätt att se till att ha gjort det jag skulle heller, då jag på den tiden arbetade som maskinbyggare vilket inte var något man kunde göra i förväg. Vi jobbade tillsammans två och två på våra maskiner och jag var ansvarig för de maskiner min "partner" och jag byggde. Han var dock förstående och lovade ha koll på läget så jag kunde känna mig trygg.

Att vara med på mästerskap i ultralöpning är ingen lukrativ tillvaro om någon tror det. Vi hade minimalt med ekonomisk ersättning och all planering av resa sköttes av oss själva. Som tur var, var jag inte ensam utan hade en som tog hand om den delen åt mig. Det blev flyg till Wien, där vi hämtades av två från arrangörsorganisationen. De kunde givetvis ingen engelska. Meningen var att vi skulle fylla den minibuss som körde med löpare från både Sverige och Norge, men två av de tävlande från Norge hade inte anlänt till flygplatsen då chauffören ville åka, så de lämnades åt sitt öde medan vi andra fick åka på en fartfylld färd på dåliga vägar mellan Österrike och Tcheckien. Vi kom dock hela fram till hotellet som huserade de flesta av löparna. Vi fick snabbt tips från andra om att leta reda på toapapper på de gemensamma toaletterna i korridorerna för det fantes inte mycket av den varan på rummen och pappret var attraktivt för de östeuropeiska löparna. De hade hamstrat det mesta som fanns för att ta med sig hem, om jag inte minns fel.

De svenska löparna, fem till antalet inklusive mig, blev tilldelade utlånade landslagsdräkter som inte passade särskilt bra, men gulblåa var vi. Dessa kläder skulle bäras på invigningsceremonin som skulle hållas vid banan inne i stan där vi skulle springa dagen efter. Vi skjutsades till tävlingsområdet i bussar tillsammans med löpare från allehanda nationer. Inte utan att det var lite spännande. Det var svårt att förstå att jag var där tillsammans med några av de allra bästa löparna i världen. I det läget hade jag ingen koll på vem som regerade men det skulle jag snart bli varse.

lördag 18 juni 2011

Plötsligt hände det då...

...som vi hade väntat på. Telefonsamtalet. "God dag. Mitt namn är Kjell-Ove Skoglund." "Det är honom!!" viskade maken till mig bredvid luren. Jag behövde ingen ytterligare förklaring. Äntligen skulle hans drömmar bli besvarade. Han hade klarat sitt mål, att passera 221km på 24 timmar. Det borde ge honom en plats i ett eventuellt landslag tyckte han. Han hade inte hört något efter sitt 100km lopp, och jag visste att han var lite besviken, men det var lite han kunde göra åt det. Nu kom hoppet tillbaka. Jag satt och lyssnade halvt till samtalet, kunde ju ändå bara höra den enas kommentarer. Jag tyckte att de pratade en massa oväsentligheter och samtalet höll på jättelänge. Så småningom hörde jag att de avslutade och maken var på väg att lägga på luren då herr Skoglund hejdade honom. Jag hörde inte vad som sades men jag kunde se ett stort leende på maken och blev nyfiken som bara den.
Han avslutade, lade på luren och utbrast "Jag skall få åka till VM på 24 timmars och du skall få vara med!" "Självklart skall jag det, jag skal ju hjälpa dig," svarade jag. "Nej, du fattar inte. Du skall också med i laget".... Jag trodde knappt mina öron. Det var vad de pratade om den sista minuten. "För resten," hade herr Skoglund sagt, "din fru får gärna vara med också om hon känner för det". Bara så där, och jag var på väg till VM efter mitt första ultralopp.

Timmarna gick...

... och regnet fortsatte falla. Jag sprang i min ensamhet, runt runt runt. Ibland varvades jag av maken eller någon annan löpare, ibland varvade jag själv någon långsammare förmåga. Fast många hade valt att ta pauser, kortare eller längre under nattetimmarna. Jag gick vid ett tillfälle själv in i omklädningsrummet för att ta en vilopaus. Jag trodde nästan att det förväntades av mig. Upptäckte efter några minuter där inne att det ville jag absolut inte göra. Jag var ju ändå här för att springa och mitt mål var ju att vara på banan i 24 timmar.
Farten gick ned allteftersom timmarna gick och gångpauserna blev allt flera och längre. Jag minns dock min glädje när jag passerade det dåvarande svenska rekordet på 143 km. Nu tänkte jag att jag kunde "glassa" resten av tiden och kanske bara bevaka de som låg bakom, för till min förvåning låg jag först bland damerna. Så blev besvikelsen än större då jag efter ett tag blev meddelad att något rekord kunde jag inte få för jag var inte svensk medborgare. Det hade inte jag haft en tanke på.
Det fantes däremot några norska löpare och de hade med sig en gammal räv i gamet som hade full koll på hur det låg till med rekord i Norge. Bara en kvinna hade sprungit 24 timmars i Norge förut, och hennes resultat var på hela 175km. Det ville han väldigt gärna att jag skulle slå. Han såg en möjlighet till att få en ny norsk ultralöpare som kunde göra bra resultat. Skall sanningen fram så gjorde jag allt vad jag kunde just då för att klara det resultatet. Tyvärr ville kroppen annat än hjärnan den dagen så jag nådde inte ända fram, men när regnet lättade under morgontimmarna tog jag mig fram varv efter varv i en lyckorus som inte går att beskriva. Det blev inte lika viktigt att klara de sista km som kom att fattas för ett rekord. Jag kan nog skylla det på orutin och det faktum att jag egentligen inte är någon tävlingsmänniska och har svårt att fokusera på att nå ett visst resultat. Jag brukar nöja mig med att genomföra.
Hur kändes det då under de sista timmarna? Förutom att jag var trött på grund av sömnbrist och att kroppen var sliten så tog fötterna mer stryk än vad jag varit beredd på. De som minns hur det var som barn när man åkte dåligt vallade skidor och snön låg som stora klumpar under skidorna kan förställa sig hur mina fotsulor kändes. Det var som om de var 20cm tjocka och gjorde ont som bara den, men inte sämre än att jag klarade av att stapla mig fram. Och vore det inte för den support jag fick av den lilla skara publik - bestående av nära anhöriga till de andra löparna, samt funktionärer och medtävlanden, så hade jag kanske nöjt mig med ett sämre resultat och passat på att njuta av att sitta i en stol och päsa sista timmen. Men icke då, jag fortsatte tills jag visste att jag inte skulle hinna med en runda till på det långa varvet. Jag visste att vi kom att avsluta på en kortare slinga på bara några hundra meter, så jag passade på att vila några minuter under den sista halvtimmen. Att vara med under de sista minuterna på ett 24 timmars lopp är inget man vill missa, så då var det bara att halta sig runt.
Jag genomförde och avslutade detta mitt första lopp med bravur vill jag säga. Åtminstone utifrån min erfarenhet och mina förutsättningar. Jag fick äran av att vinna damklassen, mindre än ett fullt varv från norskt rekord. Det bekymrade mig dock inte. Detta var definitivt det häftigaste jag någonsin gjort och jag visste direkt att det inte var mitt sista 24 timmarslopp. Jag hade äntligen hittat hem.



Som barn hände det at vi besökte släktingar i Sverige på sommaren. Då tog vi toget till Trollhättan vilket gjorde att det namnet var bekant hos min syster som bor i Bergen.
Dagen efter 24 timmarsloppet ringde jag henne stolt som jag var, för att berätta vad jag hade gjort, men innan jag hann säga något om det, utbrast hon:” Vet du, jag läste i Bergens Tidene om en löpare her fra Bergen (Per Gunnar Alfheim) som skulle springa ett lopp i Trollhättan. I 24 timmar!! Kan du fatta? Han kan ju inte vara helt normal?! Känner du till det loppet? Trollhättan är ju inte så långt från Skövde menar jag?”
"Ehh, jag var också med… och jag vann." sade jag försiktigt. Tystnad först. Sen horde jag at thon letade efter ord. Minns inte exakt vad som sades, men jag antar att det var ett grattis mellan alla de målande adjektiven som skulle beskriva hennes något speciella lillasyster: inte riktig klok, idioti, galskap etc…  Men beundran kan inte döljas så lätt.

onsdag 15 juni 2011

Klockan 12.00 gick startskottet...

...och mitt första ultralopp var igång. Jag sprang lugnt, lugnt, helt enligt plan. Varvet vi skulle avverka var 2.3km och något kuperad så det var lagom att ta något att dricka och äta på varje varv i den farten jag höll. Som nämnt tidigare är det viktigt att fylla på med energi och att starta med det redan från start bör förhindra att man går helt tom för krafter. Att fylla på när det är för sent ger ingen bra effekt, vare sig fysiskt eller psykiskt. Man kanske inte tänker så mycket på det i vanliga fall men hjärnan behöver också näring. Blir hjärnan trött och tom för energi blir även kroppen trött och man har oerhört svårt att vända de negativa tankarna som då dyker upp. Det är då man letar ursäkter för att ta en paus utan att man egentligen behöver det. Ursäkterna kan vara bagatellartade, såsom att "skon klämmer lite,gör den inte?" eller "behöver jag inte byta tröja nu?" eller "jag kanske skall ta en lite längre matpaus eller kanske sova lite eller ta en dusch eller prata lite med funktionären eller gå några varv eller varför inte strunta i att fortsätta??" Det sista är ju inte särskilt bagatellartat i och för sig, men man kommer snabbt dit hän om man inte förser hjärnan med energi. Är man fullt laddad kan man ta sig igenom de flesta trötthetssvackor utan bekymmer. Jag hade nog en oerhörd tur i detta mitt första lopp, för jag klarade av att småtanka lite hela tiden, åtminstone de första 12 timmarna.
Precis efter varvning och vätskekontroll fanns en liten bro man skulle över. Jag lärde mig snabbt att inta min mat och dryck gående uppför den lilla bron. Tips från de mera erfarna löd "spring inte i uppförsbackarna utan passa då på att vila benen. Du lär bli trött ändå så det är onödigt att slita ut sig där." Därför gick jag i den backen nästan hela tiden. Jag hade däremot inte tålamod att gå i de andra backarna till en början, men som de hade påtalat så blev även jag trött efter ett tag och då passade jag på att vila när tillfället gavs.
Så var det detta med mål och förväntningar. Jag ville ju gärna passera 100km. Det gjorde jag efter dryga 11 timmar. Jag minns att jag frågade mig själv "jaha, vad skall du göra resten av tiden då??" Vid det laget hade det regnat konstant från vi startade. Ett lätt sildrande regn som blötte ner oss rejält. När jag hade passerat dessa 100km och det även blev stopp från ovan, tänkte jag att det var lämpligt att byta om till torra kläder. Jag intog omklädningsrummet och fann till min förvåning att flera av de andra damerna satt och halvsov. Jag hade tyckt det var lite ensamt på banan och undrat över vart folket hade tagit vägen... Jag försökte byta om så tyst jag kunde men var tvungen att fråga om de brukade göra så. Jodå, det var inget ovanligt att man tog en paus och än mer attraktivt blev det om vädret inte var bra. Jag tänkte däremot att jag lika gärna kunde passa på att springa lite till när jag ändå hade bytt om och det var uppehåll ute så jag gav mig ut igen.
Och så kom regnet tillbaka.. Jag kan minnas att jag lite uppgivet fortsatte med tanken att "jaha, nu blir det blött igen". Så jag fortsatte i blöta kläder och blöta skor men med gott humör.

tisdag 14 juni 2011

Tidig morgon den 19 juni 2004...

... vaknade vi fulla av förväntan. Tittade ut genom fönstret och kunde konstatera att det regnade. Optimistisk som jag är tänkte jag att ovan molnen är himlen alltid blå, så det lättar nog snart.
Vi tittade genom alla våra väskor för att vara säkra på att allt var med. Två par skor, för de måste man ju byta, flera par strumpor, inte bomull(!!), shorts, långa byxor, t-shirts, tröjor, jacka, caps, vantar ifall det blir kallt på natten, löpar toppar (typ BH), trosor, torkställning (man vet ju aldrig), batterier till Mp3 spelare (detta var innan ipod), tidsschema -  för det hade maken allt fixat fram för oss båda. Nu har jag säker glömt att nämna en del, men det kvittar i sammanhanget.
Vi åt en god frukost och satte oss sen i bilen för färd mot Trollhättan, en bilresa på ca en och en halv timme. Vi hade gott om tid att prata kring hur vi trodde det skulle gå, våra mål och förväntningar, och inte minst hur vädret skulle påverka. Regnet fortsatte att falla och molntäcket hängde tungt och lågt och såg inte ut att vilja flytta på sig med det första.
Vi anlände till tävlingsområdet och gjorde oss i ordning. Maken fick en del uppmärksamhet eftersom han ju var en duktig löpare och hade bevisat med sin vinst på 100km året innan att han även var en duktig ultralöpare. Hans mål för dygnet var att passera 221km vilket skulle placera honom som nummer två genom tiderna i Sverige. Rekordet på 262 låg lite utanför räckhåll tyckte han. Han var dock övertygad om att jag skulle passera damrekordet lätt. Det löd på 143 km på den tiden. Jag hade ingen tro på att jag skulle klara av det. Jag hade inte vågat sätta något mål utan hoppades kunna klara av att ta mig till 100km utan för mycket bekymmer. Det gjorde jag innan det hade gått 11 timmar!
Men vi har inte startat än. Då vi hade kommit i ordning någorlunda var det dags att kolla in de andra löparna. En del kände jag igen från marathonloppen, precis som förra året. Under det gångna året hade även jag satt mig in lite i vad ultralöpning handlade om och hade kollat lite resultat för att se om jag kunde följa några av konkurrenterna. Jag trodde mig egentligen inte kapabel till det men tänkte försöka att inte bry mig så mycket om dem.
Kort innan starten mötte jag en gammal marathon bekant som stod och betraktade regnet med en resignerad min. "Vad är ditt mål" frågade jag. Han log stort och svarade "Mitt mål är att vara på banan i 24 timmar. Hur långt jag hinner är för mig oväsentligt." Vilket bra mål, tänkte jag. Det skall även vara mitt mål. Jag skall hålla mig på banan i 24 timmar. Jag skall försöka nå mina 100km sen är resten bonus. Och bonus blev det.

måndag 13 juni 2011

Två utmaningar...

...väntade oss nu. Dels loppet i sig men långt innan det att inte berätta för någon.
Vi var redan omtalade i klubben som något extrema och fick inte mycket gehör för våra påhitt. Svårt att säga vad som låg bakom, men tyvärr tror jag att en del skyldes avundsjuka för att vi orkade delta i så många lopp utan att bli skadade, och för makens del med så bra resultat. Hur som helst bestämde vi oss för att inte dela med oss av vårt beslut till någon mera än de som behövde veta, och vi skulle inte säga något innan det var absolut nödvändigt. En fördel kom att bli att vi inte hade någon press på oss att prestera i vårt allra första lopp så de enda som ställde krav på oss var vi själva.
Hur förbereder man sig inför en sådan uppgift då? Jag har inte förmågan att läsa på och sätta mig in i vad som sig hör och bör. Eller jag kanske hellre skall säga att jag inte har intresset för det. Det förtar lite av känslan och glädjen för mig. Jag springer ju mer för att det är kul och då blir sådant sekundärt. Det enda jag förstod var att jag behövde äta och dricka under loppet i större utsträckning än i ett marathonlopp. Fast det gick ingen nöd på mig. Maken var ju tvärt om och hade full kontroll på allt från antal cl man kan absorbera per timme till vilka varvtider man skulle ha för att nå ett visst resultat. Han delade gärna med sig av denna kunskap allt efter som han söp in den, och självklart fastnade lite även hos mig. För mig var och är den viktigaste delen att förbereda mig mentalt. Inför det allra första loppet är det inte den lättaste av uppgifter för du har absolut ingen aning om vad som väntar dig, vare sig fysiskt eller mentalt, men att förbereda sig för att vara aktiv i mer än ett dygn är viktigt, och vilken inställning man har innan start ännu viktigare.
Någon särskild löpträning inför detta loppet gjordes inte. Vi sprang våra långpass ibland på helgerna och tävlade på olika marathonlopp för att få lite km i benen. Inga extrema långpass utan max tre timmar. Det skulle visa sig vara tillräckligt.

lördag 11 juni 2011

Vad gör man...

...när man blivit överkörd på det viset? Väl, antingen blir man arg eller så accepterar man situationen. Jag blev arg. Först. Men jag var en trogen supporter och självklart nyfiken till vad detta var och hur det skulle gå, så vi drog till Trollhättan hela familjen för att titta på pappa när han skulle springa.
Något förvånad blev jag då vi vid ankomsten mötte på en hel del av de löpare vi brukade springa med på de lokala marorna, både unge och gamla. Och än mer förvånad blev jag då det gick upp för mig att de inte alls skulle springa 100km utan att det samtidigt gick ett 24 timmars lopp. De skulle alltså springa i 24 timmar! Helt sjukt, var min första reaktion. Det kan man ju inte göra. Eller?
När det hela var igång stod jag med tjejerna och tittade ett tag, sen promenerade vi runt lite innan vi gick till minigolfbanan i parken där de andra sprang. Vi kunde se löparna från banan och hejade på av full hals även under vårt egna allvarsamma spel. Efter dryga fem timmar fick jag till mig att maken var något trött och hade hamnat i en liten "svacka". Han behövde lite uppmuntran. Jag är nog inte känd för att ha tålamod med honom när han är trött på sina lopp. Har han ställt sig på startlinjen är det bara att springa utan gnäll. Han har ju valt själv, så någon medömkan får han inte. Dock kan jag peppa även honom. Jag bytte om till löparkläder, pratade med killen som hade hand om minigolfen och fick tillstånd att lämna flickorna där under hans uppsyn och sprang sedan med maken för att ge honom lite kraft. Om det var tiden han fått vänta på att jag skulle bli klar eller synen av mig i mindre kläder som gav honom kraften åter skall vara osagt, men han piggnade till rätt kvickt efter mitt inhopp och jag mäktade inte hänga på. Däremot fick jag tillfälle att springa och prata lite med 24 timmars löparna som höll en helt annan fart. Det som slog mig var deras aldrig sinande goda humör. De hade sprungit i timtal men var glada och trevliga och såg fram emot natten som väntade och utmaningen i att hålla igång. Den löparglädjen var något alldeles nytt för mig och ett frö började spira.
Jag lämnade banan efter en dryg timme, duschade och återgick till att ta hand om mina två flickor samtidigt som vi flitigt hejade på löparna.
Efter dryga åtta timmar var det över. Maken passerade mållinjen som första man och hade nått sitt mål. Seger och på en tid han kunde vara stolt över. Inte utan att lilla frugan var lite stolt! Och inte så arg längre.
I bilen på vägen hem pratade vi självklart om hans lopp och hur bra det hade gått, men det gick inte långa stunden innan samtalet hamnade kring 24 timmars loppet. Vi var båda tagna av den underbara stämningen som funnits på banan. En helt ny dimension av gemenskap hade öppnats och jag brast ut i ett "nästa år skall jag stå på startlinjen!" "Jag med" löd det från honom, och ett beslut som skulle förändra våra liv var taget.

fredag 10 juni 2011

Året var 2002...

...och vi hade avverkat rätt många marathonlopp till trots för våra klubbkamraters, vänners och familjs varningar. Jag hade pressat mina tider till att ligga stadigare precis under fyra timmar snarare än över till skillnad från maken som från sitt allra första lopp hade legat runt tre timmar och putsat det till en bra bit under. Att åka runt och springa där vi kunde blev vår tillvaro och jag var nöjd med det. Men inte maken. Han är en man som läser mycket om det han håller på med. Jag bara springer och lägger ingen vetenskap i det jag gör, långt mindre analyserar jag mina lopp eller lägger strategier inför nästa. Hur som helst, han gjorde det, och hittade artiklar som talade om att man kunde springa ännu längre. Han läste att det fanns tävlingar så långa som 100km. 10 mil! "Men du, med mina tider på marathon tror jag att jag kan göra det hyfsat bra på 100km. Det finns VM på denna sträckan. Tänk om jag kunde få komma med och åka utomlands och tävla i VM?" Han var eld och lågor. Men jag då? Jag skulle aldrig i livet klara av att springa så långt. Detta var ju löjligt och helt idiotiskt! Löpningen hade vi ju tillsammans. Blankt nej från mig. Vi hade ju dessutom tyckt att marathon var för långt i början så varför i all sin dag göra det ännu mer extremt? Vi hade många och långa diskussioner kring detta men jag höll fast vid mitt beslut. Det skulle bara inte hända.
Tiden gick, vi fortsatte som vanligt och vi kom till senvåren 2003.
"Du älskling, du vet 100km? Det finns ett lopp i Trollhättan i Juni..." "Inte aktuellt" svarade jag. " Jag har anmält mig" sade han.

Jag har inte tid...

...är den oftast förekommande anledningen till att människor jag möter inte kan träna löpning. "Åh, jag skulle önska att jag kunde springa lika bra som du," säger en del. "Men jag hinner inte. För jag jobbar så mycket, eller jag har så många barn, eller mina barn har så många aktiviteter, eller var som helst." Vad svarar man på det? Jag jobbar 100%, jag har tre barn - som inte alltid haft aktiviteter, men när de haft det har det inte varit ett problem. Vill man träna löpning, cykling, simning, handboll eller vad det nu månne vara, ja då löser man det. Som nämnt tidigare sprang jag med barnen i vagn när de var små. När de var iväg på sina aktiviteter passade jag på att träna under tiden. När jag reser med jobbet tar jag med mina grejer och försöker hitta någonstans att springa. De flesta hotel har löpband och istället för att njuta av en sovmorgon går jag oftast upp i vanlig tid och hinner då med ett pass innan frukost. Det är med andra ord helt upp till en själv att hitta tid i sin vardag till att träna. Men man måste vilja.
Jag är långtifrån ensam om att pussla med tiderna för att hinna med. Idag,när barnen är stora, är det mycket enklare, men inget är omöjligt och jag har tränat 4-5 dagar i veckan i åtminstone 13 år. När jag är ledig en längre period från jobbet passar jag på att träna ennu mera vilket är underbart för då finns inte samma tidspress för att hinna med alla måsten emellan. Då finns det säkert de som tänker "ni har ju varit två." Visst, och jag är den som tränat minst av oss, så det argumentet håller inte. Var hellre ärliga och erkänn att det inte är träna ni vill göra. Det är helt ok. Ingen skall behöva känna att de inte är lika duktiga för att de väljer någonting annat, eller ingenting alls.
I många år försökte jag alltid övertyga och övertala när denna diskussionen kom upp. Idag låter jag människor säga vad de tänker och stannar med det, och bara när de ber om mitt råd, ger jag det. Jag delar mer än gärna med mig av tips som kan göra det lättare. Då kan jag också följa upp hur det går och ge mitt stöd till de som verkligen är intresserade. Fast jag måste erkänna att det är svårt. Svårt att låta bli att framhäva löpning som det ultimata sättet att träna. Varför? Därför att jag kommit att tycka så mycket om denna träningsform och för att den gett mig så mycket.

tisdag 7 juni 2011

Att ta steget från...

...stora lopp till små lopp var inte gjort utan vånda. Återigen stod man inför det att synas. I de stora loppen hade jag kunnat gömma mig i mängden och inte tänka så mycket på vilken placering jag fick. Maken som var duktig, hade inga problem med detta för han visste vad han kunde åstadkomma och att han skulle kunna vara bland dem som gick först över mållinjen i ett mindre sällskap.
Själv var jag så väl medveten om att jag mycket väl kunde vara bland de som sist passerade densamma. Det var inget jag såg fram emot. Men även det faktum att jag skulle kunna komma sist vändes till en sporre. Dels att träna mig till att bli bättre, men även till att kunde hantera att inte vara den bästa. Att acceptera att det alltid kommer att finnas en "sistaman"  i ett lopp. Det finns det ju i alla lopp. I alla tävlingar. Och det beror inte på att man är dålig utan på att det finns någon som är snäppet bättre bara.
Så länge jag alltid ger allt vad jag har och är medveten om det, kan jag inte vara besviken. Det är oftast andras oförstånd till vad man gör som skapar förväntningar och press. De som antar en massa saker och tror hit och dit, utan att någonsin har provat själv. Tyvärr lyssnar vi så alltför ofta till dem därför att dessa människor gärna har förmågan att låta övertygande i sin tro och sina antaganden.
Dessa små lopp kom ändå att bli de vi återkom till år efter år. Varför? Jo, för att arbetet bakom var värt att belöna med sin närvaro. En liten hyllest till arrangörerna som gjorde allt för att vi skulle trivas utan tanke på ekonomisk vinning. En hyllest till de som öppnade sina hem för löparna och bjöd på både mat och husrum, väl medvetna om att det kostar att åka runt i Sveriges avlånga land och tävla. Medvetna om att löparna gärna ville vara med och att den hjälp de erbjöd ibland var en förutsättning för vissa att kunna ställa upp.
Själv lärde jag en hel del av detta.
Min närmaste familj kan nog intyga i att jag inte varit känd för att vara vare sig hjälpsam eller aktiv när något skulle göras. Tvärt om har jag varit rätt lat. Att ta del av denna osjälviska inställning hos ofta helt okända människor vi mötte genom löpningen gav mig en helt annan syn och jag började själv uppskatta att hjälpa till och att bjuda hem folk om det behövdes. Man får så mycket tillbaka vid att ge så lite. Det samma upptäckte jag på banan. Att ge uppmuntran till mina medtävlanden gav mig energi då jag såg hur uppskattat det var. Jag har många gånger undrat om jag skulle varit snabbare om jag inte lagt ned så mycket energi på att heja på alla andra, men samtidigt konstaterat att det nog gett mig like mycket som det kostat. Jag har själv haft stort behov av, eller snarare nytta av uppmuntran och det skall så lite till. Ibland bara ett leende eller tummen upp. Bekräftelse på att man gör någonting bra.
Jag har ibland tänkt att jag bara skall fokusera på mig själv och mitt lopp, och låta dem andra sköta sig själva, men det håller sällan en längre stund. Och jag har upptäckt att det finns en förväntan hos en del löpare att jag skall heja på dem. Hur kan jag då låta bli?
Man brukar säga att en positiv tanke ger en positiv handling, och jag menar det fungerar lika bra åt andra hållet, en positiv handling ger en positiv tanke, vilket är vad man behöver när tröttheten kommer under loppet, eller i träningen, eller i förberedelserna inför ett arrangemang när man inte vet om det kommer lyckas eller inte.  Ett uppmuntrande rop ger kraft att fortsätta. Ett deltagande i ett lopp där man ges möjlighet att berömma arrangören för väl genomfört arbete gör att man kan komma tillbaka och njuta av det flera gånger.
Jag vill påstå att bonnamarorna gjort mig till en bättre människa, och det tackar jag er för, ni arrangörer. Ingen nämnd ingen glömd. Jag känner dock att jag svikit er...

söndag 5 juni 2011

Ett, två, tre marathonlopp...

... och vi var fast. Vi hade hittat vad vi tyckte var det ultimata vad gällde löpning. Vi diskuterade flitigt vilka lopp som skulle vara bra att springa. Hitintills hade vi ju bara provat två stora lopp men vi hade hört talas om så kallade bonnamaror, vilket var namnet på mindre lopp arrangerade av eldsjälar som inte var så upptagna av om det kom 500 eller 5000 löpare till start, utan nöjde sig med ett 50 tal eller åtminstone så att man inte gick minus i kassan när loppet var över. Dessa arrangörer skulle vi lära oss lade hela sin själ i att löparna skulle må bra och få allt de behövde för att ta sig genom loppet på bästa tänkbara sätt.
Jag återkommer till det.
För vi sprang inte bara marathon under denna perioden. Maken tävlade flitigt på allehanda sträckor, i tid och otid enligt mig. Värsta året tävlade han 35 lopp. Kanske inte mycket kan tyckas, men det innebar att han var borta minst 35 dagar, oftast en helgdag, och lämnade mig hemma med tre barn att ta hand om. Det var inget problem i sig, men jag ville ju också vara med. Jag gillade inte tävlingsmomentet särskilt mycket, till det tyckte jag att jag var för dålig, men jag ville ju vara tillsammans med honom. Jag ville också ha samma möjlighet att träna, så vi kom överens om att den enas träning och / eller tävling inte skulle vara till hinder för den andra, utan att vi skulle båda få satsa lika mycket, så fick vi heller ta med barnen till loppen. Och det gjorde vi. Den äldste var tillräckligt stor att ta hand om de två små under tiden vi tävlade och många lopp sprang vi inte ens samtidigt vilket gjorde att vi kunde bytas av. Smidigt.
Dessa små lopp, på mellan 5 och 10km fungerade perfekt som kvalitetsträning. Vi förbättrade oss båda, dock han mera än jag. Jag har aldrig varit och kommer aldrig att bli någon snabb löpare och jag kämpade hårt för att pressa mina tider. Vet inte varför det blev så viktigt, men man jämfördes ju alltid med andra och när folk i ens närhet fick nyss om att man tävlade kom alltid frågan "hur snabb är du då?" Berättade jag att jag sprungit marathon skulle alltid tiden presenteras. Att jag sprang på lite över 4 timmar följdes ofta av ett " jaha, det var inte särskilt snabbt". -Nej, men det är det snabbaste jag förmår! ville jag helst skrika till dem. För varför skulle jag skämmas för den tiden? Att eliten sprang på 2.30 kunde ju inte jag hjälpa? JAg gjorde ju så gott jag kunde? Men man blev jämförd och jag började jämföra mig själv också. Klart att det blev en sporre i träningen, men det satte också press på mig. Att jag sprang för hälsans skull kom i andra hand. Det blev i stället en bonus att må bra, men fokus låg på att komma under 55 minuter på milen och under 4 timmar på maran. Det tränades och tävlades och tränades och tävlades.
Så inser jag att jag med detta får det till att låta som att vi inte gjorde annat. Att vårt liv bara bestod av löpning. Så var det inte, men tyvärr trodde också våra vänner det, och de slutade umgås med oss en efter en. "Ni är ju bara ute och springer så ni är nog inte hemma mycket." Så fel det kan bli.
Jodå, vi tränade nu fyra till fem dagar i veckan varav det ibland var tävling på helgen. Dock gick de flesta loppen i närheten och vi var borta antingen lördag eller söndag. Sällan hela helgen. Våra träningspass utgick oftast från hemmet, vilket innebar att vi var borta max en timme. De var många timmar kvar att umgås med andra. Men sådant är det i livet. Folk kommer och går och saker tas för givet. Vi är inte tillräckligt duktiga på att ta reda på hur det ligger till egentligen och går miste om en hel del.
Vi gick miste om vänners umgänge och de gick miste om oss. Fast det kanske var menat så?
All vår träning lade åtminstone grunden till alla långa lopp som väntade, och alla framgångar som inte kunde förutspås av någon.

fredag 3 juni 2011

Blåsor och skavsår gör också ont...

...men skall inte vara avgörande för huruvida jag bryter ett lopp eller inte. Så har det dock inte alltid varit.
Jag har färskt i minnet två händelser gällande skavsår som nog påverkade mitt slutresultat. Detta blir ett hopp framåt i historien, men jag tycker det är viktigt att ta med tidigt i min redogörelse för det kan mycket väl ha påverkan på de som inte är så erfarna.
24 timmars VM i Taipei. Varmt, fuktigt. Jag var klädd som jag brukar i kläder jag trodde jag var van att springa i , men mina trosor var inte helt nya och satt inte som de borde. Efter mer än 12 timmar, utpå natten en eller annan gång, kände jag att det började svida på övre delen av skinkorna. Jag försökte justera mina kläder i hopp om att det skulle bli bättre men utan att lyckas. Jag tänkte att det kanske skulle hjälpa om jag satte på någon form för bandage så jag frågade runt lite bland de andra nationerna om någon kunde hjälpa. Den amerikanska läkaren, populärt kallad "Doc" erbjöd sig att titta på min lilla rumpa. Så jag stod med byxorna nerdragna bland en massa okända människor och kunde höra hur de utbröt "Oh my, it's bleeding!!" Och självklart hade de sladdriga trosorna (bomull :(( ) skavt sönder yttersta hudlagret så blod sipprade fram. Läkaren trodde det bästa var att smörja salva på i stället för att använda bandage och jag litar ju på lekmän så jag lutade mig fram i tron om att det nu skulle bli lite lindrigare. Hög tröskel eller inte, jag kunde inte hålla tillbaks ett skrik när han lade sin hand full med salva på mina skinkor, samtidigt som han utbröt " You might regret showing me your behind like this". Det var inte det att han tog på mig som framtvingade skriet, men det faktum att salvan innehöll liniment! "It will sting for a short while, then it will feel much better" Jag hade kunnat döda honom på fläcken! Och inget kunde jag göra för att ta bort det onda heller. Det var bara att härda ut. Det sved som bara den. Blev det bättre då? Väl, det slutade svida ett tag, men det började regna, och salvan nöttes bort. Jag ville inte ha en behandling till så jag fick gå i stället. Med andra ord blev det inte många km gjorda efter det, tyvärr. Fast jag lämnade inte banan.
Den gången..
Drummondville, Canada. VM 24 timmars. Varmt, fuktigt. Inga problem. Sen kom kvällen med åskväder och regn. Eller skall jag säga skyfall. Jag trivdes som fisken i vattnet och sprang som aldrig förr. Lite lögn att säga att värmen och fuktigheten fungerade bra, för det gjorde den egentligen inte, utan det gick som best när det regnade som värst. Det var varmt regn som föll, och kläderna blev dyngesura, men det bekom  mig inte alls då, utan först efter ett antal timmar då jag kände igen tecknen på skavsår. Denna gång mellan låren.
Jag har alltid haft problem med det i vissa typer av shorts, så jag tänkte att jag finge byta om det blev sämre. Jag visste ju också att skavet nu berodde på att byxorna hade varit blöta efter regnet, men det hade slutat regna för ett tag sedan och jag var torr, så det borde inte vara något större bekymmer.
Jag råkade titta ner på mina shorts och förundrades över att de fortfarande såg blöta ut. När jag kände på dem var de ju torra! Jag förstod inte varför men tänkte ta en närmre titt när jag kom till ett bättre belyst ställe längs banan. Döm om min förvåning då jag upptäckte vad som färgade mina shorts. Blod, mycket blod. Jag drog tyget åt sidan och kunde konstatera att jag hade öppna blödande sår på insidan av båda låren. Jag tog mig till vårt lilla depå och försökte få stopp på blödningen men det ville inte ge med sig. Jag visste att jag inte kunde fortsätta utan att ta hand om såren så återigen var det till att leta reda på någon som kunde hjälpa och än en gång blev det det amerikanska teamet som ställde upp. Två underbara damer smorde - utan liniment denna gången, och bandagerade mina lår. Tyvärr var jag tvungen att byta byxor för att hålla bandaget på plats, vilket sen kom att bli avgörande. Jag kunde klara av att det sved mellan låren, för den smärtan ville inte försvinna. Men mina ända reservbyxor var halvlånga svarta tights, som när solen kom fram på morgonen sög till sig all värme som fanns att uppdriva i Canada den dagen. Tyvärr hade vi inte mycket att kyla oss med, och jag fick kapitulera när det var ca tre timmar kvar. Ingen rolig erfarenhet, men jag har ju lärt mig en del av detta också. Ta hand om såren innan de blir för illa, ta med rätt sorts kläder - för alla väder, bit ihop även om det är jobbigt, för vila och lindring kommer när loppet är slut, och det håller aldrig på för evigt!
Jag kanske inte skall gå in på hur det var att avlägsna bandaget efter loppet då de satt fast i såren, eller hur det kändes när byxorna i flera dagar fastnade i såren och rev upp dem varje gång jag reste mig efter att ha suttit still ett litet tag. Nej, jag tror inte det. Jag handskades med det också. Inget konstigt. Allt går över.
Blåsanekdoter lämnar jag till en annan gång.

torsdag 2 juni 2011

Att handskas med smärta...

...är en konst i sig.
Smärta kan upplevas på så många sätt och ha sin orsak eller ursprung i så olika händelser.
Mina erfarenheter är nog inte så annorlunda jämfört med andras då vi genom livet nog råkar ut för rätt så lika grejer, åtminstone när det gäller de ofrivilliga. Vi skär oss, vi ramlar, vi dunkar huvudet i tak (inte så ofta att jag gör det men det har hänt) eller skåpsluckor, vi bryter ben, dunkar i bordshörn och råkar ut för alla möjliga sorters olyckor. Alla dessa medför smärta på ett eller annat sätt. Frivillig smärta har gärna sitt ursprung i barnafödande eller som tidigare nämnt fysisk aktivitet.
Hur vi hanterar denna smärta eller hur vi upplever den, kan inte jämföras. Vi har olik tröskel för när vi tycker att det gör ont, och vissa gillar känslan.
Jag tror att jag har rätt hög tröskel för smärta, men likväl säger jag - i likhet med de flesta, AJ! (eller svär) vid minsta lilla. Detta känner dock de flesta igen sig i. När det gäller smärta man orsakat sig själv, så som träningsverk, så är det en härlig smärta tycker jag, just i dag då jag inte har någon...
Däremot var jag inte lika förtjust efter mitt första och andra marathon lopp.
Jag backar till natten efter Stockholm marathon i 1999. Vi låg tre st personer i var sin säng och kved och tyckte oerhört synd om oss själva. Det blev inte mycket sömn och det var på fruktansvärt stela ben vi staplade oss till frukostmatsalen morgonen efter loppet. Denna smärtan var ingen av oss förberedda på men den var i allra högsta grad självvald.
Vad har så detta med fysik att göra? Jo,man skulle tro att denna smärta skulle skrämma en från att ge sig på ett nytt försök att springa. Inte ens en meter utan att alla muskelfibrer skulle förstöras. Många ger sig nog också efter detta, rädda för att slita sönder kroppen. Den frågan får jag ju med jämna mellanrum. "Är det inte farligt det du håller på med?" " Sliter det inte onödigt mycket på kroppen?" Tja, det får jag ju egentligen aldrig veta, får jag väl? För jag har inte planerat att prova det andra alternativet, att låta bli.
Jag är övertygad om att jag har bra fysik, och att jag hade det redan i 1999, även om jag inte hade tränat länge. Den fysik jag föddes med gjorde att min kropp återhämtade sig snabbt efter mitt lopp, och det faktum att jag gillade smärtan fick mig att vilja göra det igen. Springa marathon alltså. (Jag fick även tre barn och det var inte heller smärtfritt, men den smärtan gillade jag inte!)
Men man kan alltså vända smärta till något positivt. Göra det till en morot i ens träning. Dock förutsätter det att man lyssnar till sin kropp och att man inte söker eller ignorerar smärta som säger att något är fel. Smärta som varnar om en skada gillar jag inte, och jag har haft tur som inte fått erfara den alltför mycket.
Jag brukar säga att jag är för lat för att bli skadad. Rimmar kanske illa med den idrott jag idag utför, men vad jag menar är att jag efter en hård påfrestning inte nödvändigtvis vilar så länge man kanske borde, men jag tar det lugnt ett tag och låter kroppen berätta hur snabbt jag skall springa. Jag kan gärna springa intervaller dagen efter ett ultra- eller marathonlopp, men jag lägger mig inte på  min vanliga nivå utan lite långsammare.
Varför skall jag över huvudtaget köra intervaller så snabbt efteråt, undrar någon. Enbart för att jag håller i en träningsgrupp och inte vill vara utan den gemenskapen, vilket innebär att jag försöker vara aktiv på alla pass så att jag kan ge dem mitt stöd och min uppmuntran, men det återkommer jag till vid ett annat tillfälle.