...är en konst i sig.
Smärta kan upplevas på så många sätt och ha sin orsak eller ursprung i så olika händelser.
Mina erfarenheter är nog inte så annorlunda jämfört med andras då vi genom livet nog råkar ut för rätt så lika grejer, åtminstone när det gäller de ofrivilliga. Vi skär oss, vi ramlar, vi dunkar huvudet i tak (inte så ofta att jag gör det men det har hänt) eller skåpsluckor, vi bryter ben, dunkar i bordshörn och råkar ut för alla möjliga sorters olyckor. Alla dessa medför smärta på ett eller annat sätt. Frivillig smärta har gärna sitt ursprung i barnafödande eller som tidigare nämnt fysisk aktivitet.
Hur vi hanterar denna smärta eller hur vi upplever den, kan inte jämföras. Vi har olik tröskel för när vi tycker att det gör ont, och vissa gillar känslan.
Jag tror att jag har rätt hög tröskel för smärta, men likväl säger jag - i likhet med de flesta, AJ! (eller svär) vid minsta lilla. Detta känner dock de flesta igen sig i. När det gäller smärta man orsakat sig själv, så som träningsverk, så är det en härlig smärta tycker jag, just i dag då jag inte har någon...
Däremot var jag inte lika förtjust efter mitt första och andra marathon lopp.
Jag backar till natten efter Stockholm marathon i 1999. Vi låg tre st personer i var sin säng och kved och tyckte oerhört synd om oss själva. Det blev inte mycket sömn och det var på fruktansvärt stela ben vi staplade oss till frukostmatsalen morgonen efter loppet. Denna smärtan var ingen av oss förberedda på men den var i allra högsta grad självvald.
Vad har så detta med fysik att göra? Jo,man skulle tro att denna smärta skulle skrämma en från att ge sig på ett nytt försök att springa. Inte ens en meter utan att alla muskelfibrer skulle förstöras. Många ger sig nog också efter detta, rädda för att slita sönder kroppen. Den frågan får jag ju med jämna mellanrum. "Är det inte farligt det du håller på med?" " Sliter det inte onödigt mycket på kroppen?" Tja, det får jag ju egentligen aldrig veta, får jag väl? För jag har inte planerat att prova det andra alternativet, att låta bli.
Jag är övertygad om att jag har bra fysik, och att jag hade det redan i 1999, även om jag inte hade tränat länge. Den fysik jag föddes med gjorde att min kropp återhämtade sig snabbt efter mitt lopp, och det faktum att jag gillade smärtan fick mig att vilja göra det igen. Springa marathon alltså. (Jag fick även tre barn och det var inte heller smärtfritt, men den smärtan gillade jag inte!)
Men man kan alltså vända smärta till något positivt. Göra det till en morot i ens träning. Dock förutsätter det att man lyssnar till sin kropp och att man inte söker eller ignorerar smärta som säger att något är fel. Smärta som varnar om en skada gillar jag inte, och jag har haft tur som inte fått erfara den alltför mycket.
Jag brukar säga att jag är för lat för att bli skadad. Rimmar kanske illa med den idrott jag idag utför, men vad jag menar är att jag efter en hård påfrestning inte nödvändigtvis vilar så länge man kanske borde, men jag tar det lugnt ett tag och låter kroppen berätta hur snabbt jag skall springa. Jag kan gärna springa intervaller dagen efter ett ultra- eller marathonlopp, men jag lägger mig inte på min vanliga nivå utan lite långsammare.
Varför skall jag över huvudtaget köra intervaller så snabbt efteråt, undrar någon. Enbart för att jag håller i en träningsgrupp och inte vill vara utan den gemenskapen, vilket innebär att jag försöker vara aktiv på alla pass så att jag kan ge dem mitt stöd och min uppmuntran, men det återkommer jag till vid ett annat tillfälle.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar