...och vi hade avverkat rätt många marathonlopp till trots för våra klubbkamraters, vänners och familjs varningar. Jag hade pressat mina tider till att ligga stadigare precis under fyra timmar snarare än över till skillnad från maken som från sitt allra första lopp hade legat runt tre timmar och putsat det till en bra bit under. Att åka runt och springa där vi kunde blev vår tillvaro och jag var nöjd med det. Men inte maken. Han är en man som läser mycket om det han håller på med. Jag bara springer och lägger ingen vetenskap i det jag gör, långt mindre analyserar jag mina lopp eller lägger strategier inför nästa. Hur som helst, han gjorde det, och hittade artiklar som talade om att man kunde springa ännu längre. Han läste att det fanns tävlingar så långa som 100km. 10 mil! "Men du, med mina tider på marathon tror jag att jag kan göra det hyfsat bra på 100km. Det finns VM på denna sträckan. Tänk om jag kunde få komma med och åka utomlands och tävla i VM?" Han var eld och lågor. Men jag då? Jag skulle aldrig i livet klara av att springa så långt. Detta var ju löjligt och helt idiotiskt! Löpningen hade vi ju tillsammans. Blankt nej från mig. Vi hade ju dessutom tyckt att marathon var för långt i början så varför i all sin dag göra det ännu mer extremt? Vi hade många och långa diskussioner kring detta men jag höll fast vid mitt beslut. Det skulle bara inte hända.
Tiden gick, vi fortsatte som vanligt och vi kom till senvåren 2003.
"Du älskling, du vet 100km? Det finns ett lopp i Trollhättan i Juni..." "Inte aktuellt" svarade jag. " Jag har anmält mig" sade han.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar