...kommer jag inte ihåg när jag sprang den rundan första gången. Däremot vet jag att det låg en hel del olik träning bakom och att jag provsprang på delar av sträckan innan jag vågade testa. Den gick delvis på en för mig till synes öde grusväg inne i skogen. För de som är någorlunda bekanta med vägarna kring Skultorp är det vägen förbi skjutfältet och Tovatorp jag pratar om. Innan 26:an byggdes var det mycket mera skog på denna sträcka.
Första gången jag skulle våga mig iväg avtalade jag med min man att han skulle sätta sig i bilen när jag varit ute i ca 20 minuter. Jag skulle springa tills han hann ifatt mig, sen skulle jag få skjuts hem. I mitt huvud borde det bli ca 4km. Han tog lite väl god tid på sig innan han dök upp, men det var egentligen min egen taskiga uppfattning av hur lång tid det skulle ta att köra i fatt mig som gjorde att jag hann springa en bra bit längre än mina planerade 4km. Det skulle jag givetvis inte erkänna då, utan han fick veta hur trött jag var och hur länge jag minsann hade väntat på att han skulle dyka upp. Att jag fick erfara att min förmåga hade bättrat på sig ville jag inte prata om alls.
Hur tränade jag då, kanske någon undrar? Förutom att lunka i sakta mak, som var det fortaste jag förmådde, lade jag in lite intervaller. Det kunde vara allt från korta upprepningar såsom att öka mellan lyktstolpar - varannan snabb varannan långsam tills jag tröttnade, eller mina 40/20 intervaller. Snabbt i 40 sekunder, vila i 20, 10 gånger med lite uppvärmning och nerjogg. Eller det kunde bli backintervaller eller naturlig intervall. Naturlig intervall är när man kör hårt i uppförsbacke och tar det lite lugnt nerför och på de flacka partier. Vi hade ett fantastisk elljusspår på 2.2km, hårt kuperat, perfekt för ändamålet. Jag lärde mig att det var bra att få upp pulsen på det sättet. Huruvida det stämmer vet jag inte, men det gav resultat i alla fall.
Jag blev inte så mycket snabbare men jag blev mera uthållig och tyckte inte att mina löprundor var lika jobbiga längre.
Jag måste ha klarat av denna milen under försommaren en eller annan gång, utan att kunna säga exakt när. Jag vet bara att jag sen återigen stod på startlinjen i Nattspringet, att jag på hösten sprang Hagenloppet 8km och även Billingehusloppet 10.5km. När alla dessa lopp var genomförda var det dags att fundera kring hur träningen skulle fortskrida. Skulle jag gå med i någon klubb? Vi hade två föreningar som höll på med löpning. IF Hagen och IFK Skövde. Min man och hans kompis hade blivit medlem i IFK Skövde men jag var oerhört osäker på om det var det rätta för mig. Därför följde jag med till ett möte i klubben för att höra vad tränaren där tyckte. Min vana trogen började jag med att berätta att "jag är inte särskilt snabb eller duktig" och fick då svaret att "det gör inget, vi har damer i klubben som gör milen på 50 minuter så det skall nog gå bra". Och jag som aldrig ens hade varit under timmen på milen! Nej, det fick vara tills jag hade tränat upp mig till att bli snabbare. För all del, jag blev medlem i klubben men jag var inte med på några träningar. Det vågade jag inte. Men en annan möjlighet dök upp som troll ur en ask.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar