...var det dags. Ungefär 150 löpare trängdes ihop på an smal gångväg i utkanten av ett bostadsområde nära intill kommunhuset, eller var det den lokala polisstationen? Minns inte så noga, även om det var gott om tid att memorera omgivningarna.
Banan var vare sig platt eller rak på något vis. Flera små kniksar uppför och nedför och tvära kurvor runt hörn och staket skulle få flera att känna på vad det vill säga att röra sig i ett monotomt rörelsemönster. Själv skulle jag få erfara hur viktigt det var med rätta strumpor och korrekt snörning av skor. Små, små bagateller som kan välta själv den största. Fast den här gången var det bara jag.
Jag sprang som vanligt i mitt lugna tempo. Det var den enda farten jag kunde, och den försökte jag hålla så länge det gick. Jag kommer ihåg en finne som sa till mig efter rätt många timmar "Åh, vad du springer bra. Håller du detta kommer du att komma långt." Och det kändes verkligen hur bra som helst. Uppför, nedför, runt det ena hörnet än det andra. Vinka till publiken och prata lite med de andra löparna. Allt för att få tiden att gå.
Man lär känna en hel del under ultralopp, då det alltid finns perioder under loppet där man behöver ta det lite lugnt. Den tiden använder man gärna till att prata med sina konkurrenter som befinner sig i samma situation. Tyvärr finns det språkbarriärer så det begränsas ju naturligtvis till dem man kan förstå.
Förutom norrmän, finnar och danskar var amerikanarna de mest pratglada.
De var nyfikna på oss skandinaver och hade hur många frågor som helst om snö och vinter och sauna och jag vet inte vad.
Nåväl, tillbaka till loppet. Vädret var löparvänligt. Rätt kallt, vilket fordrade långa byxor, jacka, mössa och vantar. En tät dimma hängde tungt över ömrådet och det var fuktigt i luften. I bostadsområdet där vi sprang pågick en gatufest med live musik och bio på storfilmsduk på kvällen. Riktigt mysigt med allt folk. De flesta av dessa gick hem och sov på natten men en man stod kvar och applåderade hela natten. Han log och vinkade varje gång man passerade honom och jag är övertygad om att hans energi smittade av sig till många av oss.
Vad var så min läxa gällande skor och strumpor? Jo, på morgonen började jag få ont på framsidan av benet precis ovanför plösen på skon. Det blev sämre och sämre och gjorde lika ont vare sig jag sprang eller gick. Det påverkade naturligtvis min fart och då jag inte visste vad det orsakades av vågade jag heller inte plåga mig mer än att jag kunde ta mig förbi det dåvarande norska rekordet. Jag gjorde inte många knop efter att den passeringen var gjord.
Problemet bestod i att strumporna jag använde var för trånga i öppningen. Då fötterna började svullna, vilket de gör efter några timmar, fungerade inte blodflödet som det skulle. Det som oftast händer då är att man får en inflammation som kan bli rätt illa. Jag har sätt exempel på ben där svullnad och rodnad har spridit sig nästan upp till knät, och det tar lång tid att återhämta sig. Tur för mig att jag var lite mesig denna gången och inte pressade mig. Jag vet inte om det hade varit värt en eventuell skada för några placeringars skull. Kämpade jag för en seger vore det nog en annan sak, men jag var för långt bak i fältet.
Jag lärde mig i alla fall att inte använda trånga strumpor, eller låga sådana. Knästrumpor är min grej, så länge jag också lyckas snöra skorna bra. Man kan få samma symptom om man råkar snöra för hårt. En ultralöpare brukar snöra sina skor löst, just för att utrymme skall finnas för foten när den börjar "växa". Detta vore ju bra att känna till innan man stiller till start i ett mästerskap kan tyckas, men det finns så många tips och triks så man får acceptera att lära sig den hårda vägen.
På något sätt känns detta lopp som en evighet sen, men jag minns prisutdelningen efteråt, och jag minns middagen på hotellet, och jag minns den roliga turen till restaurangen tillsammans med norrmännen. Vi borde legat till sängs och sovit men hamnade ute på stan i stället, frossande i öl och glass! Vissa av oss höga på endorfiner efter väl genomfört lopp. Andra mindre nöjda med sina prestationer, men glada över att ha varit med och kunna ta lärdom av det som inte fungerade. Jag tror att det jag fick vara med om dagen efter har varit mig till hjälp efter alla mina lopp jag gjort efter detta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar