Vi är inga geuppare!

Det allra första loppet får vänta lite.
Det är på sin plats med lite eftertanke.
När man har kommit dit hän att man är till inspiration för andra blir det viktigt att tänka efter innan man talar. Så är det ju i livet annars också, men jag tror att vi ofta glömmer bort det. Vi är förebilder för våra barn och våra barns kompisar. Vi är förebilder för våra vänner som avundas oss våra framgångar. Vi är förebilder för alla de som vill men inte kan förmå sig att göra det vi gör men som de gärna vill göra. Vi har möjligheten att hjälpa dessa människor på vägen vid att välja rätt i våra ordval.

Som barn hade jag en stor dröm. Jag skulle bli läkare när jag blev vuxen. Kirurg, för det var min morbror. Han var min stora idol och jag ville bli som honom. När jag var 12 år råkade jag nämna detta för honom. "Jag skall bli kirurg precis som du när jag blir stor" sa jag. Han svarade mig " Det är svårt, det klarar du aldrig".
I det läget hade jag två möjligheter, antingen tänka att "jag skall visa dig att jag kan" eller ge upp. Jag gav upp.
Som vuxen har jag funderat mycket kring vad som hänt om han hade svarat annorlunda, för tyvärr har  det svaret färgat mitt liv, och i många år trodde jag mig inte ha förmågan att klara någonting. Nu kan jag ju inte skylla på honom för mitt val, han hade nog ingen aning om vilken påverkan det hade på mig. Men det har lärt mig att vara tydlig i min relation till människor där min åsikt kan påverka deras val.

Jag lärde mig så småningom att jag visst kunde klara av en massa saker. I en fas i livet där jag återigen var tvungen att välja visste jag inte hur jag skulle göra. Det var under tiden jag gick hemma med mina yngsta barn och skulle försöka hitta ut i arbetslivet. Att få jobb på 90-talet utan utbildning var stört omöjligt, så det var till att välja och att välja rätt. Då hörde jag en kvinna säga att det ända som står i vägen för din framgång är din egen begränsning. Det fastnade hos mig och jag har hållit fast vid det. Det kanske inte har så mycket med min löpning att göra, men dessa enstaka händelser har ändå varit en viktig del av min utveckling, och jag hade precis börjat min löpning när jag skulle ut i skolans och arbetets värld.
Jag är också övertygad om att min nya inställning att inget var omöjligt, tillsammans med min träning har tagit mig där jag är idag, både vad gäller arbete och löpning.
Mitt livsmotto idag är att aldrig ge upp, och mitt budskap till mina medmänniskor är "kan jag kan du" för jag är ingen övermänniska. Det jag gör kan jag göra därför att jag vill och då kan andra också. Om de vill.