...anmälde vi oss till Bornholm 24h påföljande år. Träningen under vintern skilde sig inte nämnvärt från hur jag brukade träna, förutom att jag ökade på mängden marathonlopp. Tävling är som sagt bästa träning och på lopp är man sällan ensam samtidigt som att det alltid finns vad man behöver i form av vätska och mat. Jag behövde alltså inte bära med mig något själv. Jag kan inte helt förstå de som bär runt på överfyllda vätskebälten på lopp där man har allt man behöver på nära håll...
Hur som helst, vi visste att ett nytt VM väntade under sommaren och ville visa för oss själva och alla andra att vi kunde prestera bättre än vi gjorde i Brno. Vi tog med oss två bekanta (Clarinda Larsson och Kjell-Ove Skoglund) som också skulle springa och körde mot den soliga ön. Mycket prat blev det i bilen och erfarenheter byttes och togs emot med stort intresse. Maken och jag var de minst rutinerade av oss fyra och vi behövde all inspiration och alla tips vi kunde få.
Väl framme inkvarterade vi oss på hotellrummet. Vi skulle bo ihop, tre av oss och detta kom att bli det första av många delade hotellnätter med vår "coach" Kjell-Ove.
Eftermiddagen och kvällen innan loppet gick åt till att beskåda delar av byn vi bodde i, men viktigast av allt var nog restaurangbesöket. Vi intog en stor och nyttig måltid bestående av någon form för kött och pommes frittes samt en stor öl. (Vad jag saknar det...) Nåväl, efter denna måltid bar det av till hotellet och lite sömn.
Dagen efter fantes bara tid för en lätt frukost samt förberedelser inför loppet. Rätta kläder skulle på, fötter skulle plåstras och smörjas. Andra känsliga delar av kroppen skulle också smörjas...
Jag måste erkänna att jag mycket noggrannt observerade Kjell-Ove i hans rutiner, lite skrämd då jag insåg att jag inte alls var så noga med allt och undrade om det skulle komma att påverka mig. Jag hade aldrig provat på att plåstra mina tår i förebyggande syfte. Jag gjorde det inte nu heller, rädd för att testa nytt under ett så långt lopp. Faktum är att jag fortfarande är något slarvig i mina förberedelser vilket brukar få konsekvenser i form av skavsår och blåsor, men inte värre än att jag numera klarar av att hantera det.
Då vi anlände till startområdet mottogs vi lite som hjältar, eller rättare sagt, maken och Kjell-Ove gjorde det. Själv hade jag inget jättebra resultat i bagaget så förväntningarna på mig var inte så stora. Det var nog hellre jag som nyfiket kollade in mina konkurrenter och försökte räkna ut ungefär vilken placering jag skulle kunna få när det hela var över.
Det återkommer vi till i nästa del...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar