...IFK-are. Det var den stora frågan. Jag var det på pappret, men jag vågade mig inte i närheten av deras gemensamma träningar, till det kände jag mig inte tillräckligt bra. Jag fortsatte dock att springa lokala lopp i IFKs färger men tränade på i min ensamhet - ett tag.
En dag, efter ett lopp kom jag i prat med två damer från IF Hagen, Rakel och Lena. De kunde inte förstå att jag tränade själv och önskade mig välkommen att träna med dem, jag var ju ungefär på deras nivå vad gällde uthållighet och fart. Det passade egentligen bra då deras träning var på måndagar och IFKs på tisdag och torsdag, då kunde jag träna med dem medan min man var hemma med barnen och han kunde träna med IFK medan jag var hemma. Inga krockar och ingen avund på varandra. Jag fortsatte att träna med IF Hagen i runt två år innan jag kände mig tillräckligt bra att följa med till min egen klubb. Under dessa två år hann jag lära känna en massa underbara löpare från Skövde som tog mig under sina vingar och stöttade mig i min träning. Jag fick vara med på deras extrapass varje måndag efter löpträningen, vilket var ett styrkepass under ledning av Harri Vinamäki, kanske mer känd som Helena Janssons tränare. För er som inte känner till henne säger jag: Skäms på er! Hon är en Skultorpsflicka som hör till världseliten i Orientering. Bara att veta det får en tvättäkta norska från Bergen att känna sig stolt över att bo i samma stad.
Hur som helst, jag fick oerhörd bra träning under denna perioden, vilket tog mig enda till Berlin och mitt livs första marathonlopp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar