...stod jag på startlinjen i Berlin för att avverka 42195 meter, iklädd ett par vinröda tights och en t-shirt med en norsk flagga snyggt sydd fast på ryggen samt små svenska band i håret. Alla skulle veta var jag härstammade ifrån!
Starten gick rätt tidigt vill jag minnas och det var lite småkallt. Svårt att veta om man tagit tillräckligt med kläder på sig. Vana löpare känner till denna problematik och oro som finns i många lopp. Jag hade planerat (läs hoppats) att klara springa sträckan med ett snitt på ca 6min per kilometer vilket skulle ge mig en sluttid kring 4 timmar15 minuter. Det kan hända mycket med vädret under fyra timmar, för att förklara oron alltså.
Loppet då. Det var som sagt en helt ny erfarenhet. Ett stort lopp med massor av människor. Jag minns att jag kände mig pytteliten och osynlig där jag stod ensam och väntade på att det hela skulle starta. Man delas in i grupper efter hur snabb man är så att min man och jag skulle hamna tillsammans i starten var uteslutet. Jag stod med mina gelikar som alltså hade en förväntad sluttid kring fyra timmar och undrade hur erfarna de var. Syntes det på mig att jag var nybörjare? Här kom osäkerheten in igen, fast när starten väl kom var det bara att följa strömmen.
Nu ändrades tankarna till att kretsa kring hur jag skulle ta mig till första vätskekontrollen. Detta var ännu ett orosmoment för mig. Det är brukligt och rekommenderat att det finns vätska var 5:e km. Det räknas som lagom avstånd mellan påfyllnaderna. Det är en utmärkt sträcka för en snabb löpare som lätt avverkar 5 km kring 20 minuter, men för en långsam löpare kan det ta upp mot 30 minuter, kanske till och med ännu längre. Då blir varje 5km en mara i sig, tro mig! Nu vet jag ju hur det gick och kan lugna er med att jag fick den vätska jag behövde. Däremot fick jag andra funderingar att tänka på, som måste ses som rätt irrationella i sammanhangen.
Jag hakade upp mig på att jag fick "bestiga" en massa trottoarkanter, vilket för mig var för en backa att räkna och därmed otroligt jobbigt. Kunde inte helt förlika mig med att det skulle behöva finnas trottoarkanter i ett sådant lopp. Jag lade ner onödigt mycket energi på att fundera på om jag skulle springa till höger eller vänster om pelarna vid Brandenburger Tor, och till höger eller vänster om vilken pelare, för det finns ju mer än en. Roligt att minnas, dock.
På ett aller annat sätt tog jag mig runt km efter km men inte utan att det var perioder som kändes riktigt tunga. Jag har tre starka minnen knutna till loppet. Det ena var när jag sprang genom ett rätt tråkigt område med höga byggnader och inte mycket publik - Berlin är annars känd för att ha en stor och bra publik, vilket jag återkommer till i mitt tredje minne. Jag minns alltså att jag kom springande och kämpade med att motivera mig att inte ge efter för tröttheten och börja gå. Då hör jag hög musik från ett fönster och jag passerar mitt i Tina Turners refräng "Simply the Best". Skall sanningen fram har jag aldrig gillat Tina Turner, men detta kom så lämpligt och det slog egentligen benen under mig. Jag lyssnade till texten och hörde att hon sjöng för mig. "You're simply the best, better than all the rest. Better than anyone..." Sen hörde jag inte mera utan fortsatte flyga fram till känslan av att dessa ord var skrivna till mig och bara till mig. Jag fortsatte som i ett lyckorus och tyckte mig vara just bäst.
Nästa minne var när jag ca 5km innan mål hann ifatt en annan med norsk flagga på ryggen. Hon gick och såg riktigt trött ut. Jag sprang upp bredvid henne och frågade "är du norsk också?" Ja, svarade hon och log. "Då tycker jag att du skall hänga på så springer vi sista biten in i mål. Det är ju inte långt kvar!" Jag väntade inte på svar utan fortsatte, men glädjen av att träffa en landsman och att känna att jag kunde peppa någon annan gav extra krafter. Så med denna känslan fortsatte jag, och när jag så småningom svängde in på Kurfurstendamm för att ta mig den sista kilometern till mållinjen förstod jag vad folk pratade om gällande publiken. Det stod folk tett i tett längs vägen och de tjoade och hejade och förde ett liv som bara kan jämföras med galna norrmenn på 17.maj...
Några hundra meter före mål tittade jag snett ut mot publiken och fick ögonkontakt med en kvinna. Hon tittade mig rakt in i ögonen och lyste upp i ett stort leende samtidigt som hon hejade av full hals - till mig! Och det var bara till mig. Jag hade svårt att förstå varför en vilt främmande kvinna skulle heja just på bara mig, vilket hon givetvis inte gjorde heller. De som kom efter fick säkert samma underbara bemötande,men för mig blev det faktiskt det bästa minnet från detta loppet. Att bli sedd bland alle dessa tusentals löpare av en enda i publiken. Så viktigt kan det vara. När jag bara minuter senare passerade mållinjen kom tårarna, och hade ni sätt mig nu i skrivande stund, hade ni sätt det samma här jag sitter och lyssnar till Tina Turner och minns tillbaka. Tiden? 4h15minuter klart godkänt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar