Att träningsvärk ger blodad tand...

... kan jag intyga. Då vi dagen efter Berlin marathon vaknade upp och knappt kunde gå, än mindre sätta oss ner (på toaletten i synnerhet) var det inte "aldrig mer" som uttalades, utan "vilket lopp skall vi planera för nästa gång?" Ett lopp, en erfarenhet, ett tillfälle och vi var sålda.
Snabbt konstaterades att Stockholm i juni fick bli nästa gång. Då hade vi gott om tid att återhämta oss och bygga upp på nytt. Vi pratade om att i framtiden springa ett marathon per år, flera var inte att tänka på...

Förberedelserna inför Stockholm var ungefär som förra gången, med en väsentlig skillnad dock, nu hade vi vinter och vår framför oss. Vår uppbyggnadsperiod på 20 veckor inklusive ett antal långpass mellan 2-3 timmar skulle behöva genomföras i vinterväder.
Min räddning blev en kompis som bestämde sig för att hänga på. Han var inte tillräckligt bra tränad att springa med min man på de långa passen, så han sprang med mig istället. Många km blev det på landsvägarna kring Skultorp. Vintertid är det uteslutande cykelvägar och landsväg som är framkomligt. Att springa på berget före påsk var inte att tänka på. Det blev något att se fram emot under vintern, då vi trängdes med oförstående bilister längs vägen.
Denna våren fick jag erfara vad det vill säga att bli "skadad". Efter målgång på Göteborgsvarvet (21.1km), vilket i sig gick jättebra, kunde jag plötsligt inte lyfta benet för egen hjälp. Det gjorde för ont. Förstod ingenting, då jag inte hade känt av detta alls under loppet. Denna smärtan satt i flera dager efter och jag kunde inte springa särskilt mycket. Jag hade åkt på den typiska nybörjarskadan löparknä. Det är en inflammation i ett senfäste som är mycket smärtsamt, men inte farligt. Självklart skall  man inte springa med denna åkomma utan låta den läka klart. Tyvärr kände jag mig lite stressad inför då Stockholm Marathon bara var några veckor senare, så jag fortsatte träna på så gott det gick. Jag köpte en stor stödmojäng att ha runt knät. Löjligt, för det gjorde nog mera skada än nytta men vi vet hur placebo fungerar. Tro kan flytta fjäll och allt sånt.
Så, något orolig för hur det skulle gå att genomföra styrde vi mot huvudstaden. Kompisen och jag skulle springa tillsammans, fast så gick det inte, och jag vill faktiskt avråda att bestämma att hålla ihop under ett lopp om man inte är på samma nivå. Vi var det inte, skulle det visa sig, och halvvägs delade vi på oss med löfte om att ta oss i mål oavsett vad. Han hade mycket högre fart än mig och försvann snabbt utom synhåll. Jag fick verkligen kämpa det sista varvet och var flera gånger nära att kliva av. Jag visste att jag kunde få skjuts tillbaka till stadion men varje gång jag kom fram till depån där detta erbjöds mindes jag den fina medaljen som väntade vid målgången samt skammen jag skulle bära med hem om jag inte fullföljde. Så jag fortsatte.
Ca 7km före mål, efter Västerbron, som för övrigt inte är så skräckinjagande som många tycks tro, hann jag åter ifatt en landsman från Norge. Han var minst lika trött som jag och hade smärtor i ena höften. Vi tog sällskap ( jag gav honom inget val) och följdes åt mot Stockholm Stadion där målet är. Han hade slagit vad med tre kompisar om att de skulle springa loppet. Han var den ende som fortfarande var kvar och han ville under inga omständigheter ge sig. Vi släpade oss fram från vätskestation till vätskestation. Vi tillät oss bara att gå när vi kom fram dit fast vi hade olika bråttom och jag minns att han gärna ville börja gå redan när svampbyttorna dök upp. Jag tjatade på honom att fortsätta springa fram till borden där sportdrycken fanns, dock utan att lyckas. Hur som helst närmade vi oss slutmålet och känslan av att komma in på Stockholm Stadion och mötas av publikens jubel är något för sig själv. Detta var större än Berlin. Vi sprang de sista två hundra metrarna hand i hand, tacksamma för det stöd vi givit varandra. Den lyckan jag kände av att ha genomfört under dessa omständigheter kan inte beskrivas. Jag grät som ett barn efter målgången, i armarna på en man jag mött mindre än en timma tidigare och som jag aldrig har sett sedan.
Vi skildes åt där i människovimlet. Jag fick min medalj och tog mig på trötta ben tillbaka till Södermalms IP där jag letade upp min man och vår kompis som hade passerat mållinjen långt innan. Vi var nog lika lyckliga alla tre efter denna strapats, som för min del hade krävd mer mental styrka än fysisk sådan. Fast fysiken skulle få bekänna färg fortare än jag anade.

20:e september 1998...

...stod jag på startlinjen i Berlin för att avverka 42195 meter, iklädd ett par vinröda tights och en t-shirt med en norsk flagga snyggt sydd fast på ryggen samt små svenska band i håret. Alla skulle veta var jag härstammade ifrån!
Starten gick rätt tidigt vill jag minnas och det var lite småkallt. Svårt att veta om man tagit tillräckligt med kläder på sig. Vana löpare känner till denna problematik och oro som finns i många lopp. Jag hade planerat (läs hoppats) att klara springa sträckan med ett snitt på ca 6min per kilometer vilket skulle ge mig en sluttid kring 4 timmar15 minuter. Det kan hända mycket med vädret under fyra timmar, för att förklara oron alltså.
Loppet då. Det var som sagt en helt ny erfarenhet. Ett stort lopp med massor av människor. Jag minns att jag kände mig pytteliten och osynlig där jag stod ensam och väntade på att det hela skulle starta. Man delas in i grupper efter hur snabb man är så att min man och jag skulle hamna tillsammans i starten var uteslutet. Jag stod med mina gelikar som alltså hade en förväntad sluttid kring fyra timmar och undrade hur erfarna de var. Syntes det på mig att jag var nybörjare? Här kom osäkerheten in igen, fast när starten väl kom var det bara att följa strömmen.
Nu ändrades tankarna till att kretsa kring hur jag skulle ta mig till första vätskekontrollen. Detta var ännu ett orosmoment för mig. Det är brukligt och rekommenderat att det finns vätska var 5:e km. Det räknas som lagom avstånd mellan påfyllnaderna. Det är en utmärkt sträcka för en snabb löpare som lätt avverkar 5 km kring 20 minuter, men för en långsam löpare kan det ta upp mot 30 minuter, kanske till och med ännu längre. Då blir varje 5km en mara i sig, tro mig! Nu vet jag ju hur det gick och kan lugna er med att jag fick den vätska jag behövde. Däremot fick jag andra funderingar att tänka på, som måste ses som rätt irrationella i sammanhangen.
Jag hakade upp mig på att jag fick "bestiga" en massa trottoarkanter, vilket för mig var för en backa att räkna och därmed otroligt jobbigt. Kunde inte helt förlika mig med att det skulle behöva finnas trottoarkanter i ett sådant lopp. Jag lade ner onödigt mycket energi på att fundera på om jag skulle springa till höger eller vänster om pelarna vid Brandenburger Tor, och till höger eller vänster om vilken pelare, för det finns ju mer än en. Roligt att minnas, dock.
På ett aller annat sätt tog jag mig runt km efter km men inte utan att det var perioder som kändes riktigt tunga. Jag har tre starka minnen knutna till loppet. Det ena var när jag sprang genom ett rätt tråkigt område med höga byggnader och inte mycket publik - Berlin är annars känd för att ha en stor och bra publik, vilket jag återkommer till i mitt tredje minne. Jag minns alltså att jag kom springande och kämpade med att motivera mig att inte ge efter för tröttheten och börja gå. Då hör jag hög musik från ett fönster och jag passerar mitt i Tina Turners refräng "Simply the Best". Skall sanningen fram har jag aldrig gillat Tina Turner, men detta kom så lämpligt och det slog egentligen benen under mig. Jag lyssnade till texten och hörde att hon sjöng för mig. "You're simply the best, better than all the rest. Better than anyone..." Sen hörde jag inte mera utan fortsatte flyga fram till känslan av att dessa ord var skrivna till mig och bara till mig. Jag fortsatte som i ett lyckorus och tyckte mig vara just bäst.
Nästa minne var när jag ca 5km innan mål hann ifatt en annan med norsk flagga på ryggen. Hon gick och såg riktigt trött ut. Jag sprang upp bredvid henne och frågade "är du norsk också?" Ja, svarade hon och log. "Då tycker jag att du skall hänga på så springer vi sista biten in i mål. Det är ju inte långt kvar!" Jag väntade inte på svar utan fortsatte, men glädjen av att träffa en landsman och att känna att jag kunde peppa någon annan gav extra krafter. Så med denna känslan fortsatte jag, och när jag så småningom svängde in på Kurfurstendamm för att ta mig den sista kilometern till mållinjen förstod jag vad folk pratade om gällande publiken. Det stod folk tett i tett längs vägen och de tjoade och hejade och förde ett liv som bara kan jämföras med galna norrmenn på 17.maj...
Några hundra meter före mål tittade jag snett ut mot publiken och fick ögonkontakt med en kvinna. Hon tittade mig rakt in i ögonen och lyste upp i ett stort leende samtidigt som hon hejade av full hals - till mig! Och det var bara till mig. Jag hade svårt att förstå varför en vilt främmande kvinna skulle heja just på bara mig, vilket hon givetvis inte gjorde heller. De som kom efter fick säkert samma underbara bemötande,men för mig blev det faktiskt det bästa minnet från detta loppet. Att bli sedd bland alle dessa tusentals löpare av en enda i publiken. Så viktigt kan det vara. När jag bara minuter senare passerade mållinjen kom tårarna, och hade ni sätt mig nu i skrivande stund, hade ni sätt det samma här jag sitter och lyssnar till Tina Turner och minns tillbaka. Tiden? 4h15minuter klart godkänt

Berlin Marathon, september 1998...

...skulle bli det första av idag tillsammans 70 marathonlopp som jag genomfört. Hur kunde det gå så långt? I sin ungdom hade min man tränat stenhårt för att springa sin första mara. Tyvärr blev det inte som han hade planerat och han hade närt en dröm om att förbättra sitt resultat under många år. Även han hade hamnat i en livsstil som inte bekom honom särskilt väl, och mitt intresse för löpning tillsammans med det resultat det givit mig, hade även fått igång honom. Han märkte rätt snabbt att gamla takter satt i och han gjorde bra ifrån sig i de lopp han deltog i. Fast det räckte inte. Drömmen om en bra tid på maran fantes kvar, så en dag kom det bara, "skall vi inte springa ett marathonlopp?" Hur i all sin dag skulle det gå till, undrade jag, först tyst för mig själv, sedan högljutt, med ett nervöst skratt. Innerst inne tänkte jag, "han kan inte vara riktig klok!"
Fast hur är Torill funtad? En utmaning är en utmaning och hon har svårt att motstå. Med fakta på bordet om hur lång- eller kort, tid man behövde för att förbereda sig, var det bara att börja planera.

Detta absurda förslag kom någon gång på hösten/vinteren 1997. Då hade jag bara tränat (läs joggat) regelbundet i ungefär ett halvår. Som mest hade jag sprungit 10km i ett och tyckte egentligen att en halvmara var på gränsen till det tillåtna. Jag insåg att även det var en tröskel att ta sig över innan marathondebuten.
Hur som helst, det beslutades att vi inför själva loppet skulle följa ett tjugoveckors schema innehållande lagom uppbyggnad av långpass för att klara av de berömda 42195 metrarna. Här kunde jag inte ligga på latsidan inte. Med tre barn hemma i åldrarna knappt ett, två och ett halvt och elva skulle all vår logistiska samt samarbetsförmåga sättas på prov. Mång en runda blev det medan sonen vaktade den stora och jag själv sprang med den lilla i vagn. Tro inte att vi hade någon trehjulig joggingvagn. Nej, ett stort schabrak av en Teutonia. Men jag resonerade som så att det säkert var bra träning för någon muskel jag hade användning för.
I andra fall var det till att invänta mannens hemkomst från arbete. Då sprang en medan en lagade mat så byttes vi av. Det blev snabbt rutin på detta sätt att leva. När det sen blev dags för de lite längre långpassen på våren och sommaren, tog vi hjälp av farmor och farfar. De fick barnvakta när vi var på berget och sprang. Inte tillsammans, till det var jag för långsam, men vi sprang på tid och jag satte lite sport i att han inte skulle hinna ifatt mig för tidigt.
Av oro för att inte lyckas i mitt försök i Berlin bestämde vi oss för att inte berätta något för mer än de som behövde veta om det. Det gällde båda våras föräldrar som skulle ta hand om barnen samt dagis- och skolpersonal, ifall det skulle hända oss något. Fast jag minns att jag berättade detta för en av mina kusiner. Då jag nämnde att detta skulle vara vår första resa över en hel helg utan barn eller kompisar, med andra ord vår första "semester" tillsammans ensamma sedan vi möttes 1990, sade hon utan att tveka: "Ni drar ensamma till Berlin en hel helg för att springa marathon när ni istället kan ha vild sex?!!" Jag minns att jag skrattade länge åt denna spontana kommentar, fast nog hade hon en poäng... Den varianten provade vi aldrig, sen gick det som det gick också.
Men loppet då, undrar ni kanske? Det kommer sen.

Att vara eller inte vara...

...IFK-are. Det var den stora frågan. Jag var det på pappret, men jag vågade mig inte i närheten av deras gemensamma träningar, till det kände jag mig inte tillräckligt bra. Jag fortsatte dock att springa lokala lopp i IFKs färger men tränade på i min ensamhet - ett tag.
En dag, efter ett lopp kom jag i prat med två damer från IF Hagen, Rakel och Lena. De kunde inte förstå att jag tränade själv och önskade mig välkommen att träna med dem, jag var ju ungefär på deras nivå vad gällde uthållighet och fart. Det passade egentligen bra då deras träning var på måndagar och IFKs på tisdag och torsdag, då kunde jag träna med dem medan min man var hemma med barnen och han kunde träna med IFK medan jag var hemma. Inga krockar och ingen avund på varandra. Jag fortsatte att träna med IF Hagen i runt två år innan jag kände mig tillräckligt bra att följa med till min egen klubb. Under dessa två år hann jag lära känna en massa underbara löpare från Skövde som tog mig under sina vingar och stöttade mig i min träning. Jag fick vara med på deras extrapass varje måndag efter löpträningen, vilket var ett styrkepass under ledning av Harri Vinamäki, kanske mer känd som Helena Janssons tränare. För er som inte känner till henne säger jag: Skäms på er! Hon är en Skultorpsflicka som hör till världseliten i Orientering. Bara att veta det får en tvättäkta norska från Bergen att känna sig stolt över att bo i samma stad.
Hur som helst, jag fick oerhörd bra träning under denna perioden, vilket tog mig enda till Berlin och mitt livs första marathonlopp.

När jag tänker efter...

...kommer jag inte ihåg när jag sprang den rundan första gången. Däremot vet jag att det låg en hel del olik träning bakom och att jag provsprang på delar av sträckan innan jag vågade testa. Den gick delvis på en för mig till synes öde grusväg inne i skogen. För de som är någorlunda bekanta med vägarna kring Skultorp är det vägen förbi skjutfältet och Tovatorp jag pratar om. Innan 26:an byggdes var det mycket mera skog på denna sträcka.
Första gången jag skulle våga mig iväg avtalade jag med min man att han skulle sätta sig i bilen när jag varit ute i ca 20 minuter. Jag skulle springa tills han hann ifatt mig, sen skulle jag få skjuts hem. I mitt huvud borde det bli ca 4km. Han tog lite väl god tid på sig innan han dök upp, men det var egentligen min egen taskiga uppfattning av hur lång tid det skulle ta att köra i fatt mig som gjorde att jag hann springa en bra bit längre än mina planerade 4km. Det skulle jag givetvis inte erkänna då, utan han fick veta hur trött jag var och hur länge jag minsann hade väntat på att han skulle dyka upp. Att jag fick erfara att min förmåga hade bättrat på sig ville jag inte prata om alls.
Hur tränade jag då, kanske någon undrar? Förutom att lunka i sakta mak, som var det fortaste jag förmådde, lade jag in lite intervaller. Det kunde vara allt från korta upprepningar såsom att öka mellan lyktstolpar - varannan snabb varannan långsam tills jag tröttnade, eller mina 40/20 intervaller. Snabbt i 40 sekunder, vila i 20, 10 gånger med lite uppvärmning och nerjogg. Eller det kunde bli backintervaller eller naturlig intervall. Naturlig intervall är när man kör hårt i uppförsbacke och tar det lite lugnt nerför och på de flacka partier. Vi hade ett fantastisk elljusspår på 2.2km, hårt kuperat, perfekt för ändamålet. Jag lärde mig att det var bra att få upp pulsen på det sättet. Huruvida det stämmer vet jag inte, men det gav resultat i alla fall.
Jag blev inte så mycket snabbare men jag blev mera uthållig och tyckte inte att mina löprundor var lika jobbiga längre.
Jag måste ha klarat av denna milen under försommaren en eller annan gång, utan att kunna säga exakt när. Jag vet bara att jag sen återigen stod på startlinjen i Nattspringet, att jag på hösten sprang Hagenloppet 8km och även Billingehusloppet 10.5km. När alla dessa lopp var genomförda var det dags att fundera kring hur träningen skulle fortskrida. Skulle jag gå med i någon klubb? Vi hade två föreningar som höll på med löpning. IF Hagen och IFK Skövde. Min man och hans kompis hade blivit medlem i IFK Skövde men jag var oerhört osäker på om det var det rätta för mig. Därför följde jag med till ett möte i klubben för att höra vad tränaren där tyckte. Min vana trogen började jag med att berätta att "jag är inte särskilt snabb eller duktig" och fick då svaret att "det gör inget, vi har damer i klubben som gör milen på 50 minuter så det skall nog gå bra". Och jag som aldrig ens hade varit under timmen på milen! Nej, det fick vara tills jag hade tränat upp mig till att bli snabbare. För all del, jag blev medlem i klubben men jag var inte med på några träningar. Det vågade jag inte. Men en annan möjlighet dök upp som troll ur en ask.

17 januari 1997...

...föddes vår dotter Pauline. Då hade jag varit borta från löpningen i flera månader. Förutom glädjen över att ha fått en underbar dotter till att ta hand om gladdes jag nästan ännu mer över att kunna röra mig igen utan foglossningens otäcka smärta. (Smärtan i sig skulle inte hindrat mig från att springa men rädslan för att skada barnet gjorde det.)
 Jag var inte sen om att packa ner henne i barnvagnen för att ge mig ut på promenad. (Alla mammor vet att det är "förbjudet" att träna de första tre månaderna efter en förlossning, annars kan man få framfall!!!) Vinter eller inte, det har aldrig varit ett hinder. Inte heller det faktum att jag hade ett barn till på 20 månader, så i stället för att ta bilen till affären satte jag den stora i vagnen och den lilla i bärsele på magen. Liten som jag är måste det ha sett roligt ut, men det bjöd jag på.  Många sådana promenader blev det. Här förenades ju nytta med nöje, träning och närhet till barnen på samma gång.

Några tre månaders vila innan jag snörde på mig löparskorna igen blev det inte tal om. Två månader kunde jag nöja mig med att gå. (Jag har aldrig tyckt om att gå, det gör jag fortfarande inte.) I mars 1997 påbörjade jag alltså min träning igen. Minns inte hur ofta men tre gånger i veckan låter troligt, för att vila för länge mellan passen kom inte på tal.
Det blev inga långa rundor, utan nu var det till att bygga upp igen efter ett långt uppehåll och jag var inställt på att det skulle ta lika lång tid som förra gången.
Konstigt dock, hur bra våra kroppar är på att komma ihåg. Den protesterade inte alls utan tycktes gilla mina påhitt. Med andra ord var det bara att springa.
Fortfarande kämpade jag med att inte ville synas offentligt, för det gick ju inte fort och jag tyckte det var pinsamt. Jag ville helst springa i mörkret och på ställen jag visste det inte rörde sig för mycket folk, men vi hade flyttat en bit utanför stan nu och på grund av vinterunderlag blev jag därför tvungen att använda cykelvägen in mot stan.
Min mann hade hittat en rundslinga på ca10 km som han sprang några gånger i veckan, men jag var ju inte alls tränat för att springa så långt så det blev till att lufsa fram och tillbaka på cykelvägen eller emellan husen i villakvarteren. Alltså precis där jag inte ville synas. Jag insåg att det ända sättet att undvika detta var att bli bättre tränad. Då skulle jag dels kunna springa fortare och inte behöva skämmas (löjligt, jag vet!), dels springa längre och få friheten att välja helt andra vägar att träna på. Så det blev nästa plan, att klara av hans 10km runda.

Nattaspringet...

...skulle bli mitt första lopp. 5km på tid i jämförelse med andra. Gissa om jag var nervös!

På namnet skulle man tro att det var et nattlopp, men självklart var det inte det. På kvällen ja, men inte på natten. Jag var faktiskt lite besviken. Man kallar saker med sitt rätta namn, det hade min pappa lärt mig. (I min familj var slang helt bannlyst och en spade var definitivt en spade.)

Hur som helst, det skulle springas antingen det var natt eller inte. Till de som nu förväntar sig en detaljerad beskrivning av loppet får jag be om ursäkt. Detta är rätt många år sedan för inte att tala om många lopp sedan, men en del står klart för mig, starten. Jag hade lite generad deltagit i uppvärmningen som tog plats på grusplanen i startområdet i sann Friskis och Svettis stil. (Koordination är inte min grej, varav blygseln). När det var bara få minuter till start samlades vi som ett gäng kossor på väg till vårsläpp och så måste det också sätt ut när startskottet small. Vi rusade iväg, nåväl rusade är att ta i för min del, men jag följde med strömmen i alla fall och rultade på några hundra meter tills det plötsligt slog mig… Torill, du springer ett lopp! Jag överväldigades av en massa konstiga känslor.  Bara två år tidigare hade det varit en otänkbar ide att ens föreslå det för mig. Vad om min familj hemma i Norge hade sätt mig nu! De skulle bli förvånade. Jag var så oerhört stolt över mig själv. Tårarna var inte långt borta, men jag var ju där för att springa och inte för att gråta.
Man kan tycka att detta inte var någon stor prestation, men det var det. För mig. Och jag vill framhäva det till alla som väljer att prova springa. Det är inte många som faktiskt klarar av att springa 5km i ett. Det tar tid att träna sig upp till det, beroende på vilka förutsättningar man har, och alla har rätt att känna sig stolt den dagen man klarar av det.  Jag tog mig i mål på en tid runt 30 minuter och var hur lycklig som helst, inte det minsta skamsen över att komma långt ner i resultatlistan.
Jag försöker att alltid minnas detta loppet därför att jag tror det är viktigt att komma ihåg hur allt började. Hur jobbigt det kändes att springa mina första kilometer, hur nervös jag var i mina första lopp, hur jobbigt det var att springa inför publik i början, hur lång tid det tog innan jag kände mig trygg bland mina medtävlanden, hur lång tid det tog innan jag kunde dra ut på en träningsrunda hemma utan att skämmas över hur långsamt det gick och hur jag såg ut när jag sprang.    

Lycklig över hur duktig jag hade varit planerades snart nästa lopp in. Hagenloppet 8km på Billingehus hemma i Skövde och jag var på gång. Trodde jag…

Men någonting hände. Barn nummer tre. Hon låg där inne och ville absolut inte att mamma skulle skumpa runt för mycket. Jag tränade så länge jag kunde men foglossning satte stopp för all löpning och jag måste erkänna att jag var orolig för om jag skulle orka börja om med löpningen efter förlossningen. Hur det gick vet ju de flesta som känner mig idag.

Vi är inga geuppare!

Det allra första loppet får vänta lite.
Det är på sin plats med lite eftertanke.
När man har kommit dit hän att man är till inspiration för andra blir det viktigt att tänka efter innan man talar. Så är det ju i livet annars också, men jag tror att vi ofta glömmer bort det. Vi är förebilder för våra barn och våra barns kompisar. Vi är förebilder för våra vänner som avundas oss våra framgångar. Vi är förebilder för alla de som vill men inte kan förmå sig att göra det vi gör men som de gärna vill göra. Vi har möjligheten att hjälpa dessa människor på vägen vid att välja rätt i våra ordval.

Som barn hade jag en stor dröm. Jag skulle bli läkare när jag blev vuxen. Kirurg, för det var min morbror. Han var min stora idol och jag ville bli som honom. När jag var 12 år råkade jag nämna detta för honom. "Jag skall bli kirurg precis som du när jag blir stor" sa jag. Han svarade mig " Det är svårt, det klarar du aldrig".
I det läget hade jag två möjligheter, antingen tänka att "jag skall visa dig att jag kan" eller ge upp. Jag gav upp.
Som vuxen har jag funderat mycket kring vad som hänt om han hade svarat annorlunda, för tyvärr har  det svaret färgat mitt liv, och i många år trodde jag mig inte ha förmågan att klara någonting. Nu kan jag ju inte skylla på honom för mitt val, han hade nog ingen aning om vilken påverkan det hade på mig. Men det har lärt mig att vara tydlig i min relation till människor där min åsikt kan påverka deras val.

Jag lärde mig så småningom att jag visst kunde klara av en massa saker. I en fas i livet där jag återigen var tvungen att välja visste jag inte hur jag skulle göra. Det var under tiden jag gick hemma med mina yngsta barn och skulle försöka hitta ut i arbetslivet. Att få jobb på 90-talet utan utbildning var stört omöjligt, så det var till att välja och att välja rätt. Då hörde jag en kvinna säga att det ända som står i vägen för din framgång är din egen begränsning. Det fastnade hos mig och jag har hållit fast vid det. Det kanske inte har så mycket med min löpning att göra, men dessa enstaka händelser har ändå varit en viktig del av min utveckling, och jag hade precis börjat min löpning när jag skulle ut i skolans och arbetets värld.
Jag är också övertygad om att min nya inställning att inget var omöjligt, tillsammans med min träning har tagit mig där jag är idag, både vad gäller arbete och löpning.
Mitt livsmotto idag är att aldrig ge upp, och mitt budskap till mina medmänniskor är "kan jag kan du" för jag är ingen övermänniska. Det jag gör kan jag göra därför att jag vill och då kan andra också. Om de vill.

Att ta mina första steg...

...innebar samtidigt att ta sig över några nog så svåra trösklar, både mentala och fysiska. De trevande försöken som gjorts tidigare på joggingfronten hade alltid varit i sällskap med andra. En kompis eller bekant som var lika dålig tränat som en själv och som också gillade att hitta på ursäkter för att slippa fortsätta. Nu stod jag inför detta val helt ensam och visste att jag var tvungen att genomföra mina pass och att det inte räckte med ynka en eller två km. Jag skulle också behöva utsättas för "andras blickar" i spåret. Bli jämfört med alla andra, de duktiga som sprang om en, de som såg ut som löpare.
Här krävdes med andra ord både mod och planering.

Skövde har mycket att erbjuda en löpare vad gäller olika spår. De uppmärkta spåren på Billingehus kom att bli mina vänner, även om det blev en och annan runda i stan också.
För en nybörjare är "två-och-en-halvan" det naturliga första valet. Dock inte det lättaste. Detta spår är belyst och används vintertid av skidåkare. Likaså 4km slingan. Med andra ord är de korta spåren kuperade som bara den, och vad  gillar en pur färsk löpare allra minst? Motstånd givetvis. Motstånd i form av backar. Åh, vad jag hatade dessa backar! Men runt skulle jag.
Jag minns fortfarande att jag inte orkade mer än en km i sträck de första gångerna. 2.5km slingan fick gå i flera omgångar. Tyvärr har jag inget minne av när jag klarade hela den i ett, men jag minns mycket väl när jag tog mig runt 3.5km utan att stanna. Jag skall inte säga att jag grät, men tårarna var inte långt borta.
Med risk för att få några ej lämpliga kommentarer kan jag berätta att jag brukade ta bilen upp till berget (som är vad vi kallar Billingehus) och springa min runda medan min son vaktade dottern - i bilen... Detta hade ju inte funkat om jag varit ute länge, och jag tyckte nog att min 3.5km runda var lite i längsta laget. Kanske var det därför jag orkade runt i ett, för att inte lämna dem för länge.

Att öka ytterligare tog mig hela vintern och inte för våren efter hade jag kommit upp i 5km. Skynda långsamt, heter det. Och det gjorde jag verkligen. Inte sprang jag särskilt fort heller.
5km i ett innebär att man kan springa lopp. 5km lopp. Och det skulle jag tydligen göra. "Nattaspringet" i Timmersdala. Men det får bli del av nästa inlägg.

I början skapade Gud ....

...och 1967 föddes jag. Där började mitt liv.

Mitt löparliv borde börjat för 24 år sedan då läkaren sade till mig vid ett besök under min graviditet: "Du bör köpa dig ett par joggingskor och börja träna. En förlossning är tufft arbete och med din kondition kommer du få det svårt."
Han hade förstås rätt, då jag var både överviktig och rökte minst ett paket cigaretter om dagen. Köpte jag joggingskor? Jodå, och provade till och med springa med dem en gång eller två, men jag blev ju trött! Och fick andnöd, och alla andra tänkbara krämpor man får i början. Så jag slutade med det, att försöka jogga alltså.
Det tog 8 år innan min dåliga livsstil tvingade mig till en förändring.

Året var 1994 och jag väntade mitt andra barn. Min dåvarande barnmorska var uppmärksam på vilka signaler jag skickade ut och lät mig genomgå belastningsprov för socker.
Resultat: havandeskapsdiabetes - Som efter allt att döma skulle försvinna efter förlossningen, men icke då. Förhöjda fastevärden gång på gång sade att jag fått en livslång diagnos. Så vad göra? "Diet och motion om du inte vill insulinbehandlas resten av livet." Det var inget svårt val för min del.

Det inhandlades skor på rea - snygga Asics, mintgröna. Och där startade mitt liv som löpare.

Fortsättning följer....

Mitt första inlägg som bloggare

Nyfikenheten blev för stor. Kan även jag ha en blogg? Jag som inte klarar av att hålla igång min "egen hörna" på klubbens hemsida? Kanske blir detta lättare, sätt från en egoistisk vinkel, då egen blogg främjar mig själv i första hand utan att rikta sig med viktig information till någon särskild. Här finns med andra ord inga krav på riktighet i innehåll förutom att de fakta som presenteras skall vara korrekta och mitt samvete rent. Det tror jag att jag skall klara av.

Mitt syfte är att dela med mig av mina erfarenheter på både träning och tävling. En och annan berättelse från mitt liv som löpare både innan och efter ultradebuten 2004. Här finns en del att ta av.

Jag stöter på människor varje vecka i olika sammanhang som inspireras av det jag gör, och jag hoppas att med detta kunna nå även flera.