...som vi hade väntat på. Telefonsamtalet. "God dag. Mitt namn är Kjell-Ove Skoglund." "Det är honom!!" viskade maken till mig bredvid luren. Jag behövde ingen ytterligare förklaring. Äntligen skulle hans drömmar bli besvarade. Han hade klarat sitt mål, att passera 221km på 24 timmar. Det borde ge honom en plats i ett eventuellt landslag tyckte han. Han hade inte hört något efter sitt 100km lopp, och jag visste att han var lite besviken, men det var lite han kunde göra åt det. Nu kom hoppet tillbaka. Jag satt och lyssnade halvt till samtalet, kunde ju ändå bara höra den enas kommentarer. Jag tyckte att de pratade en massa oväsentligheter och samtalet höll på jättelänge. Så småningom hörde jag att de avslutade och maken var på väg att lägga på luren då herr Skoglund hejdade honom. Jag hörde inte vad som sades men jag kunde se ett stort leende på maken och blev nyfiken som bara den.
Han avslutade, lade på luren och utbrast "Jag skall få åka till VM på 24 timmars och du skall få vara med!" "Självklart skall jag det, jag skal ju hjälpa dig," svarade jag. "Nej, du fattar inte. Du skall också med i laget".... Jag trodde knappt mina öron. Det var vad de pratade om den sista minuten. "För resten," hade herr Skoglund sagt, "din fru får gärna vara med också om hon känner för det". Bara så där, och jag var på väg till VM efter mitt första ultralopp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar