... bland damerna förutom Clarinda som kom till Bornholm tillsammans med oss. Vad hon skulle klara av hade jag ingen aning om så jag tog inget för givet. Vi var rätt lika på de flesta sträckor och hade tävlat en del mot varandra tidigare.
En annan tjej från Danmark hade sprungit mer än 200km fast inte i ett 24h lopp. Jag hade all respekt för henne och visste att hon nog var min starkaste motståndare.
Hur som helst hade jag bestämt mig för att bara springa och hoppas hålla så långt och länge som möjligt. Jag ville självklart göra personbästa igen och även försöka leva upp till andras förväntningar på mig.
Vi hade laddat upp med Hammer Gel importerat från staterna. Det skulle tjäna som huvudnäring tillsammans med vad arrangören kunde erbjuda av läsk, kakor och snacks.
Loppet satte igång och jag sprang och sprang och sprang. Medveten om att jag inte var särskild snabb kom känslan av stress efter ett tag. Uppdatering av hur långt jag hade hunnit var inte så snabb som jag hade önskat men så var det på den tiden. Arrangören gjorde så gott de kunde och alla visste vi vad som gällde.
Det flöt ändå på bra, och jag hade god hjälp av att följa med hur herrarna sprang. Per Gunnar Alfheim från Bergen blev den jag skojade med under hela loppet. Vi tjoade och hejade och uppmuntrade varandra varje gång vi möttes och det lockade fram krafter och en glädja att springa.
Som jag trodde blev det den danska tjejen Karen-Marie Brögger som skulle komma att kämpa sida vid sida med mig. Jag vet inte riktigt när det vände men någon gång under natten fick hon bekymmer med en fot och haltade mer och mer. Jag minns att jag tyckte synd om henne men visste också att det var min chans till succés. Jag jagade och jagade och sprang så småningom om henne, utökade avståndet sakta men säkert, samtidigt fascinerat av att hon fortsatte till trots för sitt onda ben. Jag förstod att jag inte kunde ligga på latsidan utan att hon skulle hinna ifatt igen vilket tvingade mig att röra på mig även när jag ville ta det lugnt. Åtminstone till fram på morgonen.
Hela detta loppet blev en sådan glädjeupplevelse. 6h löparna följde oss de sista timmarna och satte fart på tillställningen igen. Det, tillsammans med gryningens ljus och fåglarnas kvitter när de vaknade till liv efter natten gav nya krafter till trötta ben. Fast jag kan ju erkänna att farten nog inte ökade särskilt mycket. Det var mer känslan av att det gick lättare.
Jag var så lycklig över att mitt lopp gått så bra och jag var medveten om att jag kom att sätta ett solitt personbästa. Jag visste att jag kom att passera först 180km och sedan även 190km. Jag var i ett lyckorus som inte går att beskriva. Och jag var så nöjd med min insats att jag mest "lullade" omkring på slutet.
Hade jag vetat vad som väntade vid prisutdelningen efteråt hade jag nog pressat mig lite till. Hade någon av oss vetat hade nog flera av oss pressat mig lite till.
Jag hade förmånen att komma trea totalt i loppet, bara slagen av maken och Per Gunnar från Bergen, min numera goda vän.
Då de ropade fram mig för att ta emot mitt pris trodde jag knappt mina öron: 198,2km! Mindre än 2km från 200km gränsen! Som sagt, tänk om jag hade vetat hur nära jag var...
Gissa om jag grämde mig över att jag inte sprang "lite till" på slutet. Då var jag ju bara så nöjd med att ha passerat mitt tidigare personbästa med så många km... Jag hade ju aldrig trott att jag kunde springa så långt! Just den meningen börjar bli lite av ett eko här. Men så var det nog att vara löpare på motionsnivå. En löpare som tog sig an de stora utmaningarna utan att helt våga tro på att hon kunde, utan gjorde det för att maken ville springa och hon ville vara där han var och för resten sade de som följde från sidan att hon kunde.
Och det kunde hon, fast det visste hon inte. Inte då...
