Två utmaningar...

...väntade oss nu. Dels loppet i sig men långt innan det att inte berätta för någon.
Vi var redan omtalade i klubben som något extrema och fick inte mycket gehör för våra påhitt. Svårt att säga vad som låg bakom, men tyvärr tror jag att en del skyldes avundsjuka för att vi orkade delta i så många lopp utan att bli skadade, och för makens del med så bra resultat. Hur som helst bestämde vi oss för att inte dela med oss av vårt beslut till någon mera än de som behövde veta, och vi skulle inte säga något innan det var absolut nödvändigt. En fördel kom att bli att vi inte hade någon press på oss att prestera i vårt allra första lopp så de enda som ställde krav på oss var vi själva.
Hur förbereder man sig inför en sådan uppgift då? Jag har inte förmågan att läsa på och sätta mig in i vad som sig hör och bör. Eller jag kanske hellre skall säga att jag inte har intresset för det. Det förtar lite av känslan och glädjen för mig. Jag springer ju mer för att det är kul och då blir sådant sekundärt. Det enda jag förstod var att jag behövde äta och dricka under loppet i större utsträckning än i ett marathonlopp. Fast det gick ingen nöd på mig. Maken var ju tvärt om och hade full kontroll på allt från antal cl man kan absorbera per timme till vilka varvtider man skulle ha för att nå ett visst resultat. Han delade gärna med sig av denna kunskap allt efter som han söp in den, och självklart fastnade lite även hos mig. För mig var och är den viktigaste delen att förbereda mig mentalt. Inför det allra första loppet är det inte den lättaste av uppgifter för du har absolut ingen aning om vad som väntar dig, vare sig fysiskt eller mentalt, men att förbereda sig för att vara aktiv i mer än ett dygn är viktigt, och vilken inställning man har innan start ännu viktigare.
Någon särskild löpträning inför detta loppet gjordes inte. Vi sprang våra långpass ibland på helgerna och tävlade på olika marathonlopp för att få lite km i benen. Inga extrema långpass utan max tre timmar. Det skulle visa sig vara tillräckligt.