Farten gick ned allteftersom timmarna gick och gångpauserna blev allt flera och längre. Jag minns dock min glädje när jag passerade det dåvarande svenska rekordet på 143 km. Nu tänkte jag att jag kunde "glassa" resten av tiden och kanske bara bevaka de som låg bakom, för till min förvåning låg jag först bland damerna. Så blev besvikelsen än större då jag efter ett tag blev meddelad att något rekord kunde jag inte få för jag var inte svensk medborgare. Det hade inte jag haft en tanke på.
Det fantes däremot några norska löpare och de hade med sig en gammal räv i gamet som hade full koll på hur det låg till med rekord i Norge. Bara en kvinna hade sprungit 24 timmars i Norge förut, och hennes resultat var på hela 175km. Det ville han väldigt gärna att jag skulle slå. Han såg en möjlighet till att få en ny norsk ultralöpare som kunde göra bra resultat. Skall sanningen fram så gjorde jag allt vad jag kunde just då för att klara det resultatet. Tyvärr ville kroppen annat än hjärnan den dagen så jag nådde inte ända fram, men när regnet lättade under morgontimmarna tog jag mig fram varv efter varv i en lyckorus som inte går att beskriva. Det blev inte lika viktigt att klara de sista km som kom att fattas för ett rekord. Jag kan nog skylla det på orutin och det faktum att jag egentligen inte är någon tävlingsmänniska och har svårt att fokusera på att nå ett visst resultat. Jag brukar nöja mig med att genomföra.
Hur kändes det då under de sista timmarna? Förutom att jag var trött på grund av sömnbrist och att kroppen var sliten så tog fötterna mer stryk än vad jag varit beredd på. De som minns hur det var som barn när man åkte dåligt vallade skidor och snön låg som stora klumpar under skidorna kan förställa sig hur mina fotsulor kändes. Det var som om de var 20cm tjocka och gjorde ont som bara den, men inte sämre än att jag klarade av att stapla mig fram. Och vore det inte för den support jag fick av den lilla skara publik - bestående av nära anhöriga till de andra löparna, samt funktionärer och medtävlanden, så hade jag kanske nöjt mig med ett sämre resultat och passat på att njuta av att sitta i en stol och päsa sista timmen. Men icke då, jag fortsatte tills jag visste att jag inte skulle hinna med en runda till på det långa varvet. Jag visste att vi kom att avsluta på en kortare slinga på bara några hundra meter, så jag passade på att vila några minuter under den sista halvtimmen. Att vara med under de sista minuterna på ett 24 timmars lopp är inget man vill missa, så då var det bara att halta sig runt.
Jag genomförde och avslutade detta mitt första lopp med bravur vill jag säga. Åtminstone utifrån min erfarenhet och mina förutsättningar. Jag fick äran av att vinna damklassen, mindre än ett fullt varv från norskt rekord. Det bekymrade mig dock inte. Detta var definitivt det häftigaste jag någonsin gjort och jag visste direkt att det inte var mitt sista 24 timmarslopp. Jag hade äntligen hittat hem.
Som barn hände det at vi besökte släktingar i Sverige på sommaren. Då tog vi toget till Trollhättan vilket gjorde att det namnet var bekant hos min syster som bor i Bergen.
Dagen efter 24 timmarsloppet ringde jag henne stolt som jag var, för att berätta vad jag hade gjort, men innan jag hann säga något om det, utbrast hon:” Vet du, jag läste i Bergens Tidene om en löpare her fra Bergen (Per Gunnar Alfheim) som skulle springa ett lopp i Trollhättan. I 24 timmar!! Kan du fatta? Han kan ju inte vara helt normal?! Känner du till det loppet? Trollhättan är ju inte så långt från Skövde menar jag?”
"Ehh, jag var också med… och jag vann." sade jag försiktigt. Tystnad först. Sen horde jag at thon letade efter ord. Minns inte exakt vad som sades, men jag antar att det var ett grattis mellan alla de målande adjektiven som skulle beskriva hennes något speciella lillasyster: inte riktig klok, idioti, galskap etc… Men beundran kan inte döljas så lätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar