...men skall inte vara avgörande för huruvida jag bryter ett lopp eller inte. Så har det dock inte alltid varit.
Jag har färskt i minnet två händelser gällande skavsår som nog påverkade mitt slutresultat. Detta blir ett hopp framåt i historien, men jag tycker det är viktigt att ta med tidigt i min redogörelse för det kan mycket väl ha påverkan på de som inte är så erfarna.
24 timmars VM i Taipei. Varmt, fuktigt. Jag var klädd som jag brukar i kläder jag trodde jag var van att springa i , men mina trosor var inte helt nya och satt inte som de borde. Efter mer än 12 timmar, utpå natten en eller annan gång, kände jag att det började svida på övre delen av skinkorna. Jag försökte justera mina kläder i hopp om att det skulle bli bättre men utan att lyckas. Jag tänkte att det kanske skulle hjälpa om jag satte på någon form för bandage så jag frågade runt lite bland de andra nationerna om någon kunde hjälpa. Den amerikanska läkaren, populärt kallad "Doc" erbjöd sig att titta på min lilla rumpa. Så jag stod med byxorna nerdragna bland en massa okända människor och kunde höra hur de utbröt "Oh my, it's bleeding!!" Och självklart hade de sladdriga trosorna (bomull :(( ) skavt sönder yttersta hudlagret så blod sipprade fram. Läkaren trodde det bästa var att smörja salva på i stället för att använda bandage och jag litar ju på lekmän så jag lutade mig fram i tron om att det nu skulle bli lite lindrigare. Hög tröskel eller inte, jag kunde inte hålla tillbaks ett skrik när han lade sin hand full med salva på mina skinkor, samtidigt som han utbröt " You might regret showing me your behind like this". Det var inte det att han tog på mig som framtvingade skriet, men det faktum att salvan innehöll liniment! "It will sting for a short while, then it will feel much better" Jag hade kunnat döda honom på fläcken! Och inget kunde jag göra för att ta bort det onda heller. Det var bara att härda ut. Det sved som bara den. Blev det bättre då? Väl, det slutade svida ett tag, men det började regna, och salvan nöttes bort. Jag ville inte ha en behandling till så jag fick gå i stället. Med andra ord blev det inte många km gjorda efter det, tyvärr. Fast jag lämnade inte banan.
Den gången..
Drummondville, Canada. VM 24 timmars. Varmt, fuktigt. Inga problem. Sen kom kvällen med åskväder och regn. Eller skall jag säga skyfall. Jag trivdes som fisken i vattnet och sprang som aldrig förr. Lite lögn att säga att värmen och fuktigheten fungerade bra, för det gjorde den egentligen inte, utan det gick som best när det regnade som värst. Det var varmt regn som föll, och kläderna blev dyngesura, men det bekom mig inte alls då, utan först efter ett antal timmar då jag kände igen tecknen på skavsår. Denna gång mellan låren.
Jag har alltid haft problem med det i vissa typer av shorts, så jag tänkte att jag finge byta om det blev sämre. Jag visste ju också att skavet nu berodde på att byxorna hade varit blöta efter regnet, men det hade slutat regna för ett tag sedan och jag var torr, så det borde inte vara något större bekymmer.
Jag råkade titta ner på mina shorts och förundrades över att de fortfarande såg blöta ut. När jag kände på dem var de ju torra! Jag förstod inte varför men tänkte ta en närmre titt när jag kom till ett bättre belyst ställe längs banan. Döm om min förvåning då jag upptäckte vad som färgade mina shorts. Blod, mycket blod. Jag drog tyget åt sidan och kunde konstatera att jag hade öppna blödande sår på insidan av båda låren. Jag tog mig till vårt lilla depå och försökte få stopp på blödningen men det ville inte ge med sig. Jag visste att jag inte kunde fortsätta utan att ta hand om såren så återigen var det till att leta reda på någon som kunde hjälpa och än en gång blev det det amerikanska teamet som ställde upp. Två underbara damer smorde - utan liniment denna gången, och bandagerade mina lår. Tyvärr var jag tvungen att byta byxor för att hålla bandaget på plats, vilket sen kom att bli avgörande. Jag kunde klara av att det sved mellan låren, för den smärtan ville inte försvinna. Men mina ända reservbyxor var halvlånga svarta tights, som när solen kom fram på morgonen sög till sig all värme som fanns att uppdriva i Canada den dagen. Tyvärr hade vi inte mycket att kyla oss med, och jag fick kapitulera när det var ca tre timmar kvar. Ingen rolig erfarenhet, men jag har ju lärt mig en del av detta också. Ta hand om såren innan de blir för illa, ta med rätt sorts kläder - för alla väder, bit ihop även om det är jobbigt, för vila och lindring kommer när loppet är slut, och det håller aldrig på för evigt!
Jag kanske inte skall gå in på hur det var att avlägsna bandaget efter loppet då de satt fast i såren, eller hur det kändes när byxorna i flera dagar fastnade i såren och rev upp dem varje gång jag reste mig efter att ha suttit still ett litet tag. Nej, jag tror inte det. Jag handskades med det också. Inget konstigt. Allt går över.
Blåsanekdoter lämnar jag till en annan gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar