...hade jag blodad tand och ville göra detta igen. I juli samma år väntade VM i Österrike och jag var 'självklart' en av de tävlande. Att planera in detta lopp mitt i semestertid torde vara en bagatell, men med en make som också var med i truppen, samt två barn som vi inte kunde lämna åt andra under någon längre tid blev det till att fatta några beslut.
Det slutade med att vi gjorde detta till en semesterresa där flickorna skulle få stå på sidan och följa mamma och pappa på plats under ett helt dygn. Vi pratade med de andra i laget och frågade om det var ok att ta med dem, vilket inte skulle vara något bekymmer. Tyvärr fick vi inte ha med dem till lägret där de tävlande inkvarterades, så vi boka in oss på eget boende i den lilla staden Wörschach där loppet skulle gå.
Men först resan dit.
Vi bilade ned. Vi har alltid gillat att åka bil - långt. Vi stannade till hos goda vänner i Danmark på vägen ned. Spenderade en heldag på Legoland, flickorna skulle ju också ha roligt. Sen fortsatte färden söderut där vi hade ytterligare ett stopp i den lilla mysiga staden Bentzheim söder om Frankfurt. Passade även där på att hälsa på goda vänner och lät flickorna roa sig med bad i sommarvärmen. Så småningom kom vi fram till Österrike. Då hade vi vuxna lyssnat oss igenom ett antal dvd filmer och musik från baksätet. Schne schnau Schnappy, Schnappy Schnappy Schnapp.....
Väl på plats möttes vi av resterande lagkamrater med respektive, som skulle agera support. Det blev till att bekanta sig med nya ansikten, både inom eget landslag och alla konkurrenter. Banbefaring gjordes och vi letade lämpligt ställe att parkera bilen på så nära banan som över huvudtaget möjligt. Planen var att bädda åt flickorna i bilen så att de kunde gå och lägga sig om kvällen. De var ju inte mer än 8 och 10 vid denna tidpunkt, så att låta dem vara uppe hela natten var inte tänkbart. Vi hade däremot inga betänkligheter med att lösa det på detta viset. Det fungerade också alldeles utmärkt, och när åskvädret drog igång runt midnatt kändes det tryggt att veta att de sov sött och höll sig torra i bilen, som stod så bra placerat att vi med lätthet kunde slänga ett öga när vi passerade, och det gjorde vi ofta.
Loppet i sig, eller snarare allt runtom, var olikt det VM jag hade deltagit i året innan. Här var manuell varvräkning som sköttes av ett stort antal ungdomar som jobbade i skift och höll ett sånt liv när man passerade att det aldrig var någon risk att känna sig sömnig. Jag minns att det var fruktansvärt varmt och att jag hade bekymmer med vätskeinntaket. Mådde illa och kräktes rejält en gång vilket fick mig att piggna till och få en nystart. I övrigt minns jag bara korta sekvenser från loppet. Såsom det kraftiga regnet på natten, då jag i likhet med några andra tog skydd på toaletten. Det gäller ju att passa på att kombinera behoven med de yttre omständigheterna.
Jag minns när barnen hade vaknat och stod och vinkade god morgon åt oss. De fick en vän i den Taiwanesiska supporten i tältet bredvid oss. Han föll för våra söta små flickor och skämde bort dem något alldeles förskräckligt. De har i efterhand berättat om godis de fick smaka som inte alls föll dem i smaken. Inte så konstigt med tanke på den diet de håller i de delar av världen. Det kan jag återkomma till när det är dags att besöka just Taiwan i min berättelse.
Annars minns jag hur jobbigt det blev sista timmarna när solen låg på som värst. Det blev mycket gång och jag rasade i listan, men jag var bara fokuserad på att fullfölja och hade ingen motivation att pressa mig i värmen. Tills jag fick syn på en 'stackare' som gick ganska långsamt , påpälsad som bara den! Kunde inte förstå hur någon kunde ta sig fram med så mycket kläder på. Nyfiken som jag är kunde jag inte låta bli att fråga henne. Det var en av damerna i det brittiska laget. Hon berättade att hon blivit sjuk under natten, tror nog det var solsting, och nu gick hon där i feberfrossa. Hon ville absolut inte kliva av utan meddelade att hon så gärna ville hinna åtminstone 150km innan det var över. Hon var rätt ledsen och trodde inte hon skulle klara av det. Jag tittade på klockan och räknade ut att om hon började springa igen skulle det gå bra. Hon behövde inte ens springa fort. "Kom igen," sa jag. "Jag hjälper dig. Jag kan springa med dig tills du nått ditt mål." Som sagt så gjort. Vi lufsade på med korta steg och jag kunde lämna henne med god marginal till slutsignalen efter att ha nått de 150km hon ville ha. Att jag inte nådde mina mål den dagen tog jag inte så tungt. Jag avverkade 187.9 km och vet att det är ett resultat jag kan vara mycket nöjd med under de omständigheter som rådde.
Vi fick en fin semester resa och många fina minnen, och minsann hann jag inte med ytterligare två ultralopp innan hösten var slut! Sprint sträckor i och för sig. 72 km på landsvägen i Finspång, samt det allra första 6h i Norge, vilket jag fick äran av att vinna.
