...när man blivit överkörd på det viset? Väl, antingen blir man arg eller så accepterar man situationen. Jag blev arg. Först. Men jag var en trogen supporter och självklart nyfiken till vad detta var och hur det skulle gå, så vi drog till Trollhättan hela familjen för att titta på pappa när han skulle springa.
Något förvånad blev jag då vi vid ankomsten mötte på en hel del av de löpare vi brukade springa med på de lokala marorna, både unge och gamla. Och än mer förvånad blev jag då det gick upp för mig att de inte alls skulle springa 100km utan att det samtidigt gick ett 24 timmars lopp. De skulle alltså springa i 24 timmar! Helt sjukt, var min första reaktion. Det kan man ju inte göra. Eller?
När det hela var igång stod jag med tjejerna och tittade ett tag, sen promenerade vi runt lite innan vi gick till minigolfbanan i parken där de andra sprang. Vi kunde se löparna från banan och hejade på av full hals även under vårt egna allvarsamma spel. Efter dryga fem timmar fick jag till mig att maken var något trött och hade hamnat i en liten "svacka". Han behövde lite uppmuntran. Jag är nog inte känd för att ha tålamod med honom när han är trött på sina lopp. Har han ställt sig på startlinjen är det bara att springa utan gnäll. Han har ju valt själv, så någon medömkan får han inte. Dock kan jag peppa även honom. Jag bytte om till löparkläder, pratade med killen som hade hand om minigolfen och fick tillstånd att lämna flickorna där under hans uppsyn och sprang sedan med maken för att ge honom lite kraft. Om det var tiden han fått vänta på att jag skulle bli klar eller synen av mig i mindre kläder som gav honom kraften åter skall vara osagt, men han piggnade till rätt kvickt efter mitt inhopp och jag mäktade inte hänga på. Däremot fick jag tillfälle att springa och prata lite med 24 timmars löparna som höll en helt annan fart. Det som slog mig var deras aldrig sinande goda humör. De hade sprungit i timtal men var glada och trevliga och såg fram emot natten som väntade och utmaningen i att hålla igång. Den löparglädjen var något alldeles nytt för mig och ett frö började spira.
Jag lämnade banan efter en dryg timme, duschade och återgick till att ta hand om mina två flickor samtidigt som vi flitigt hejade på löparna.
Efter dryga åtta timmar var det över. Maken passerade mållinjen som första man och hade nått sitt mål. Seger och på en tid han kunde vara stolt över. Inte utan att lilla frugan var lite stolt! Och inte så arg längre.
I bilen på vägen hem pratade vi självklart om hans lopp och hur bra det hade gått, men det gick inte långa stunden innan samtalet hamnade kring 24 timmars loppet. Vi var båda tagna av den underbara stämningen som funnits på banan. En helt ny dimension av gemenskap hade öppnats och jag brast ut i ett "nästa år skall jag stå på startlinjen!" "Jag med" löd det från honom, och ett beslut som skulle förändra våra liv var taget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar