...skulle bli det första av idag tillsammans 70 marathonlopp som jag genomfört. Hur kunde det gå så långt? I sin ungdom hade min man tränat stenhårt för att springa sin första mara. Tyvärr blev det inte som han hade planerat och han hade närt en dröm om att förbättra sitt resultat under många år. Även han hade hamnat i en livsstil som inte bekom honom särskilt väl, och mitt intresse för löpning tillsammans med det resultat det givit mig, hade även fått igång honom. Han märkte rätt snabbt att gamla takter satt i och han gjorde bra ifrån sig i de lopp han deltog i. Fast det räckte inte. Drömmen om en bra tid på maran fantes kvar, så en dag kom det bara, "skall vi inte springa ett marathonlopp?" Hur i all sin dag skulle det gå till, undrade jag, först tyst för mig själv, sedan högljutt, med ett nervöst skratt. Innerst inne tänkte jag, "han kan inte vara riktig klok!"
Fast hur är Torill funtad? En utmaning är en utmaning och hon har svårt att motstå. Med fakta på bordet om hur lång- eller kort, tid man behövde för att förbereda sig, var det bara att börja planera.
Detta absurda förslag kom någon gång på hösten/vinteren 1997. Då hade jag bara tränat (läs joggat) regelbundet i ungefär ett halvår. Som mest hade jag sprungit 10km i ett och tyckte egentligen att en halvmara var på gränsen till det tillåtna. Jag insåg att även det var en tröskel att ta sig över innan marathondebuten.
Hur som helst, det beslutades att vi inför själva loppet skulle följa ett tjugoveckors schema innehållande lagom uppbyggnad av långpass för att klara av de berömda 42195 metrarna. Här kunde jag inte ligga på latsidan inte. Med tre barn hemma i åldrarna knappt ett, två och ett halvt och elva skulle all vår logistiska samt samarbetsförmåga sättas på prov. Mång en runda blev det medan sonen vaktade den stora och jag själv sprang med den lilla i vagn. Tro inte att vi hade någon trehjulig joggingvagn. Nej, ett stort schabrak av en Teutonia. Men jag resonerade som så att det säkert var bra träning för någon muskel jag hade användning för.
I andra fall var det till att invänta mannens hemkomst från arbete. Då sprang en medan en lagade mat så byttes vi av. Det blev snabbt rutin på detta sätt att leva. När det sen blev dags för de lite längre långpassen på våren och sommaren, tog vi hjälp av farmor och farfar. De fick barnvakta när vi var på berget och sprang. Inte tillsammans, till det var jag för långsam, men vi sprang på tid och jag satte lite sport i att han inte skulle hinna ifatt mig för tidigt.
Av oro för att inte lyckas i mitt försök i Berlin bestämde vi oss för att inte berätta något för mer än de som behövde veta om det. Det gällde båda våras föräldrar som skulle ta hand om barnen samt dagis- och skolpersonal, ifall det skulle hända oss något. Fast jag minns att jag berättade detta för en av mina kusiner. Då jag nämnde att detta skulle vara vår första resa över en hel helg utan barn eller kompisar, med andra ord vår första "semester" tillsammans ensamma sedan vi möttes 1990, sade hon utan att tveka: "Ni drar ensamma till Berlin en hel helg för att springa marathon när ni istället kan ha vild sex?!!" Jag minns att jag skrattade länge åt denna spontana kommentar, fast nog hade hon en poäng... Den varianten provade vi aldrig, sen gick det som det gick också.
Men loppet då, undrar ni kanske? Det kommer sen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar