17 januari 1997...

...föddes vår dotter Pauline. Då hade jag varit borta från löpningen i flera månader. Förutom glädjen över att ha fått en underbar dotter till att ta hand om gladdes jag nästan ännu mer över att kunna röra mig igen utan foglossningens otäcka smärta. (Smärtan i sig skulle inte hindrat mig från att springa men rädslan för att skada barnet gjorde det.)
 Jag var inte sen om att packa ner henne i barnvagnen för att ge mig ut på promenad. (Alla mammor vet att det är "förbjudet" att träna de första tre månaderna efter en förlossning, annars kan man få framfall!!!) Vinter eller inte, det har aldrig varit ett hinder. Inte heller det faktum att jag hade ett barn till på 20 månader, så i stället för att ta bilen till affären satte jag den stora i vagnen och den lilla i bärsele på magen. Liten som jag är måste det ha sett roligt ut, men det bjöd jag på.  Många sådana promenader blev det. Här förenades ju nytta med nöje, träning och närhet till barnen på samma gång.

Några tre månaders vila innan jag snörde på mig löparskorna igen blev det inte tal om. Två månader kunde jag nöja mig med att gå. (Jag har aldrig tyckt om att gå, det gör jag fortfarande inte.) I mars 1997 påbörjade jag alltså min träning igen. Minns inte hur ofta men tre gånger i veckan låter troligt, för att vila för länge mellan passen kom inte på tal.
Det blev inga långa rundor, utan nu var det till att bygga upp igen efter ett långt uppehåll och jag var inställt på att det skulle ta lika lång tid som förra gången.
Konstigt dock, hur bra våra kroppar är på att komma ihåg. Den protesterade inte alls utan tycktes gilla mina påhitt. Med andra ord var det bara att springa.
Fortfarande kämpade jag med att inte ville synas offentligt, för det gick ju inte fort och jag tyckte det var pinsamt. Jag ville helst springa i mörkret och på ställen jag visste det inte rörde sig för mycket folk, men vi hade flyttat en bit utanför stan nu och på grund av vinterunderlag blev jag därför tvungen att använda cykelvägen in mot stan.
Min mann hade hittat en rundslinga på ca10 km som han sprang några gånger i veckan, men jag var ju inte alls tränat för att springa så långt så det blev till att lufsa fram och tillbaka på cykelvägen eller emellan husen i villakvarteren. Alltså precis där jag inte ville synas. Jag insåg att det ända sättet att undvika detta var att bli bättre tränad. Då skulle jag dels kunna springa fortare och inte behöva skämmas (löjligt, jag vet!), dels springa längre och få friheten att välja helt andra vägar att träna på. Så det blev nästa plan, att klara av hans 10km runda.