...och mitt första ultralopp var igång. Jag sprang lugnt, lugnt, helt enligt plan. Varvet vi skulle avverka var 2.3km och något kuperad så det var lagom att ta något att dricka och äta på varje varv i den farten jag höll. Som nämnt tidigare är det viktigt att fylla på med energi och att starta med det redan från start bör förhindra att man går helt tom för krafter. Att fylla på när det är för sent ger ingen bra effekt, vare sig fysiskt eller psykiskt. Man kanske inte tänker så mycket på det i vanliga fall men hjärnan behöver också näring. Blir hjärnan trött och tom för energi blir även kroppen trött och man har oerhört svårt att vända de negativa tankarna som då dyker upp. Det är då man letar ursäkter för att ta en paus utan att man egentligen behöver det. Ursäkterna kan vara bagatellartade, såsom att "skon klämmer lite,gör den inte?" eller "behöver jag inte byta tröja nu?" eller "jag kanske skall ta en lite längre matpaus eller kanske sova lite eller ta en dusch eller prata lite med funktionären eller gå några varv eller varför inte strunta i att fortsätta??" Det sista är ju inte särskilt bagatellartat i och för sig, men man kommer snabbt dit hän om man inte förser hjärnan med energi. Är man fullt laddad kan man ta sig igenom de flesta trötthetssvackor utan bekymmer. Jag hade nog en oerhörd tur i detta mitt första lopp, för jag klarade av att småtanka lite hela tiden, åtminstone de första 12 timmarna.
Precis efter varvning och vätskekontroll fanns en liten bro man skulle över. Jag lärde mig snabbt att inta min mat och dryck gående uppför den lilla bron. Tips från de mera erfarna löd "spring inte i uppförsbackarna utan passa då på att vila benen. Du lär bli trött ändå så det är onödigt att slita ut sig där." Därför gick jag i den backen nästan hela tiden. Jag hade däremot inte tålamod att gå i de andra backarna till en början, men som de hade påtalat så blev även jag trött efter ett tag och då passade jag på att vila när tillfället gavs.
Så var det detta med mål och förväntningar. Jag ville ju gärna passera 100km. Det gjorde jag efter dryga 11 timmar. Jag minns att jag frågade mig själv "jaha, vad skall du göra resten av tiden då??" Vid det laget hade det regnat konstant från vi startade. Ett lätt sildrande regn som blötte ner oss rejält. När jag hade passerat dessa 100km och det även blev stopp från ovan, tänkte jag att det var lämpligt att byta om till torra kläder. Jag intog omklädningsrummet och fann till min förvåning att flera av de andra damerna satt och halvsov. Jag hade tyckt det var lite ensamt på banan och undrat över vart folket hade tagit vägen... Jag försökte byta om så tyst jag kunde men var tvungen att fråga om de brukade göra så. Jodå, det var inget ovanligt att man tog en paus och än mer attraktivt blev det om vädret inte var bra. Jag tänkte däremot att jag lika gärna kunde passa på att springa lite till när jag ändå hade bytt om och det var uppehåll ute så jag gav mig ut igen.
Och så kom regnet tillbaka.. Jag kan minnas att jag lite uppgivet fortsatte med tanken att "jaha, nu blir det blött igen". Så jag fortsatte i blöta kläder och blöta skor men med gott humör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar