... och vi var fast. Vi hade hittat vad vi tyckte var det ultimata vad gällde löpning. Vi diskuterade flitigt vilka lopp som skulle vara bra att springa. Hitintills hade vi ju bara provat två stora lopp men vi hade hört talas om så kallade bonnamaror, vilket var namnet på mindre lopp arrangerade av eldsjälar som inte var så upptagna av om det kom 500 eller 5000 löpare till start, utan nöjde sig med ett 50 tal eller åtminstone så att man inte gick minus i kassan när loppet var över. Dessa arrangörer skulle vi lära oss lade hela sin själ i att löparna skulle må bra och få allt de behövde för att ta sig genom loppet på bästa tänkbara sätt.
Jag återkommer till det.
För vi sprang inte bara marathon under denna perioden. Maken tävlade flitigt på allehanda sträckor, i tid och otid enligt mig. Värsta året tävlade han 35 lopp. Kanske inte mycket kan tyckas, men det innebar att han var borta minst 35 dagar, oftast en helgdag, och lämnade mig hemma med tre barn att ta hand om. Det var inget problem i sig, men jag ville ju också vara med. Jag gillade inte tävlingsmomentet särskilt mycket, till det tyckte jag att jag var för dålig, men jag ville ju vara tillsammans med honom. Jag ville också ha samma möjlighet att träna, så vi kom överens om att den enas träning och / eller tävling inte skulle vara till hinder för den andra, utan att vi skulle båda få satsa lika mycket, så fick vi heller ta med barnen till loppen. Och det gjorde vi. Den äldste var tillräckligt stor att ta hand om de två små under tiden vi tävlade och många lopp sprang vi inte ens samtidigt vilket gjorde att vi kunde bytas av. Smidigt.
Dessa små lopp, på mellan 5 och 10km fungerade perfekt som kvalitetsträning. Vi förbättrade oss båda, dock han mera än jag. Jag har aldrig varit och kommer aldrig att bli någon snabb löpare och jag kämpade hårt för att pressa mina tider. Vet inte varför det blev så viktigt, men man jämfördes ju alltid med andra och när folk i ens närhet fick nyss om att man tävlade kom alltid frågan "hur snabb är du då?" Berättade jag att jag sprungit marathon skulle alltid tiden presenteras. Att jag sprang på lite över 4 timmar följdes ofta av ett " jaha, det var inte särskilt snabbt". -Nej, men det är det snabbaste jag förmår! ville jag helst skrika till dem. För varför skulle jag skämmas för den tiden? Att eliten sprang på 2.30 kunde ju inte jag hjälpa? JAg gjorde ju så gott jag kunde? Men man blev jämförd och jag började jämföra mig själv också. Klart att det blev en sporre i träningen, men det satte också press på mig. Att jag sprang för hälsans skull kom i andra hand. Det blev i stället en bonus att må bra, men fokus låg på att komma under 55 minuter på milen och under 4 timmar på maran. Det tränades och tävlades och tränades och tävlades.
Så inser jag att jag med detta får det till att låta som att vi inte gjorde annat. Att vårt liv bara bestod av löpning. Så var det inte, men tyvärr trodde också våra vänner det, och de slutade umgås med oss en efter en. "Ni är ju bara ute och springer så ni är nog inte hemma mycket." Så fel det kan bli.
Jodå, vi tränade nu fyra till fem dagar i veckan varav det ibland var tävling på helgen. Dock gick de flesta loppen i närheten och vi var borta antingen lördag eller söndag. Sällan hela helgen. Våra träningspass utgick oftast från hemmet, vilket innebar att vi var borta max en timme. De var många timmar kvar att umgås med andra. Men sådant är det i livet. Folk kommer och går och saker tas för givet. Vi är inte tillräckligt duktiga på att ta reda på hur det ligger till egentligen och går miste om en hel del.
Vi gick miste om vänners umgänge och de gick miste om oss. Fast det kanske var menat så?
All vår träning lade åtminstone grunden till alla långa lopp som väntade, och alla framgångar som inte kunde förutspås av någon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar