...stora lopp till små lopp var inte gjort utan vånda. Återigen stod man inför det att synas. I de stora loppen hade jag kunnat gömma mig i mängden och inte tänka så mycket på vilken placering jag fick. Maken som var duktig, hade inga problem med detta för han visste vad han kunde åstadkomma och att han skulle kunna vara bland dem som gick först över mållinjen i ett mindre sällskap.
Själv var jag så väl medveten om att jag mycket väl kunde vara bland de som sist passerade densamma. Det var inget jag såg fram emot. Men även det faktum att jag skulle kunna komma sist vändes till en sporre. Dels att träna mig till att bli bättre, men även till att kunde hantera att inte vara den bästa. Att acceptera att det alltid kommer att finnas en "sistaman" i ett lopp. Det finns det ju i alla lopp. I alla tävlingar. Och det beror inte på att man är dålig utan på att det finns någon som är snäppet bättre bara.
Så länge jag alltid ger allt vad jag har och är medveten om det, kan jag inte vara besviken. Det är oftast andras oförstånd till vad man gör som skapar förväntningar och press. De som antar en massa saker och tror hit och dit, utan att någonsin har provat själv. Tyvärr lyssnar vi så alltför ofta till dem därför att dessa människor gärna har förmågan att låta övertygande i sin tro och sina antaganden.
Dessa små lopp kom ändå att bli de vi återkom till år efter år. Varför? Jo, för att arbetet bakom var värt att belöna med sin närvaro. En liten hyllest till arrangörerna som gjorde allt för att vi skulle trivas utan tanke på ekonomisk vinning. En hyllest till de som öppnade sina hem för löparna och bjöd på både mat och husrum, väl medvetna om att det kostar att åka runt i Sveriges avlånga land och tävla. Medvetna om att löparna gärna ville vara med och att den hjälp de erbjöd ibland var en förutsättning för vissa att kunna ställa upp.
Själv lärde jag en hel del av detta.
Min närmaste familj kan nog intyga i att jag inte varit känd för att vara vare sig hjälpsam eller aktiv när något skulle göras. Tvärt om har jag varit rätt lat. Att ta del av denna osjälviska inställning hos ofta helt okända människor vi mötte genom löpningen gav mig en helt annan syn och jag började själv uppskatta att hjälpa till och att bjuda hem folk om det behövdes. Man får så mycket tillbaka vid att ge så lite. Det samma upptäckte jag på banan. Att ge uppmuntran till mina medtävlanden gav mig energi då jag såg hur uppskattat det var. Jag har många gånger undrat om jag skulle varit snabbare om jag inte lagt ned så mycket energi på att heja på alla andra, men samtidigt konstaterat att det nog gett mig like mycket som det kostat. Jag har själv haft stort behov av, eller snarare nytta av uppmuntran och det skall så lite till. Ibland bara ett leende eller tummen upp. Bekräftelse på att man gör någonting bra.
Jag har ibland tänkt att jag bara skall fokusera på mig själv och mitt lopp, och låta dem andra sköta sig själva, men det håller sällan en längre stund. Och jag har upptäckt att det finns en förväntan hos en del löpare att jag skall heja på dem. Hur kan jag då låta bli?
Man brukar säga att en positiv tanke ger en positiv handling, och jag menar det fungerar lika bra åt andra hållet, en positiv handling ger en positiv tanke, vilket är vad man behöver när tröttheten kommer under loppet, eller i träningen, eller i förberedelserna inför ett arrangemang när man inte vet om det kommer lyckas eller inte. Ett uppmuntrande rop ger kraft att fortsätta. Ett deltagande i ett lopp där man ges möjlighet att berömma arrangören för väl genomfört arbete gör att man kan komma tillbaka och njuta av det flera gånger.
Jag vill påstå att bonnamarorna gjort mig till en bättre människa, och det tackar jag er för, ni arrangörer. Ingen nämnd ingen glömd. Jag känner dock att jag svikit er...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar