... vaknade vi fulla av förväntan. Tittade ut genom fönstret och kunde konstatera att det regnade. Optimistisk som jag är tänkte jag att ovan molnen är himlen alltid blå, så det lättar nog snart.
Vi tittade genom alla våra väskor för att vara säkra på att allt var med. Två par skor, för de måste man ju byta, flera par strumpor, inte bomull(!!), shorts, långa byxor, t-shirts, tröjor, jacka, caps, vantar ifall det blir kallt på natten, löpar toppar (typ BH), trosor, torkställning (man vet ju aldrig), batterier till Mp3 spelare (detta var innan ipod), tidsschema - för det hade maken allt fixat fram för oss båda. Nu har jag säker glömt att nämna en del, men det kvittar i sammanhanget.
Vi åt en god frukost och satte oss sen i bilen för färd mot Trollhättan, en bilresa på ca en och en halv timme. Vi hade gott om tid att prata kring hur vi trodde det skulle gå, våra mål och förväntningar, och inte minst hur vädret skulle påverka. Regnet fortsatte att falla och molntäcket hängde tungt och lågt och såg inte ut att vilja flytta på sig med det första.
Vi anlände till tävlingsområdet och gjorde oss i ordning. Maken fick en del uppmärksamhet eftersom han ju var en duktig löpare och hade bevisat med sin vinst på 100km året innan att han även var en duktig ultralöpare. Hans mål för dygnet var att passera 221km vilket skulle placera honom som nummer två genom tiderna i Sverige. Rekordet på 262 låg lite utanför räckhåll tyckte han. Han var dock övertygad om att jag skulle passera damrekordet lätt. Det löd på 143 km på den tiden. Jag hade ingen tro på att jag skulle klara av det. Jag hade inte vågat sätta något mål utan hoppades kunna klara av att ta mig till 100km utan för mycket bekymmer. Det gjorde jag innan det hade gått 11 timmar!
Men vi har inte startat än. Då vi hade kommit i ordning någorlunda var det dags att kolla in de andra löparna. En del kände jag igen från marathonloppen, precis som förra året. Under det gångna året hade även jag satt mig in lite i vad ultralöpning handlade om och hade kollat lite resultat för att se om jag kunde följa några av konkurrenterna. Jag trodde mig egentligen inte kapabel till det men tänkte försöka att inte bry mig så mycket om dem.
Kort innan starten mötte jag en gammal marathon bekant som stod och betraktade regnet med en resignerad min. "Vad är ditt mål" frågade jag. Han log stort och svarade "Mitt mål är att vara på banan i 24 timmar. Hur långt jag hinner är för mig oväsentligt." Vilket bra mål, tänkte jag. Det skall även vara mitt mål. Jag skall hålla mig på banan i 24 timmar. Jag skall försöka nå mina 100km sen är resten bonus. Och bonus blev det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar