... kan jag intyga. Då vi dagen efter Berlin marathon vaknade upp och knappt kunde gå, än mindre sätta oss ner (på toaletten i synnerhet) var det inte "aldrig mer" som uttalades, utan "vilket lopp skall vi planera för nästa gång?" Ett lopp, en erfarenhet, ett tillfälle och vi var sålda.
Snabbt konstaterades att Stockholm i juni fick bli nästa gång. Då hade vi gott om tid att återhämta oss och bygga upp på nytt. Vi pratade om att i framtiden springa ett marathon per år, flera var inte att tänka på...
Förberedelserna inför Stockholm var ungefär som förra gången, med en väsentlig skillnad dock, nu hade vi vinter och vår framför oss. Vår uppbyggnadsperiod på 20 veckor inklusive ett antal långpass mellan 2-3 timmar skulle behöva genomföras i vinterväder.
Min räddning blev en kompis som bestämde sig för att hänga på. Han var inte tillräckligt bra tränad att springa med min man på de långa passen, så han sprang med mig istället. Många km blev det på landsvägarna kring Skultorp. Vintertid är det uteslutande cykelvägar och landsväg som är framkomligt. Att springa på berget före påsk var inte att tänka på. Det blev något att se fram emot under vintern, då vi trängdes med oförstående bilister längs vägen.
Denna våren fick jag erfara vad det vill säga att bli "skadad". Efter målgång på Göteborgsvarvet (21.1km), vilket i sig gick jättebra, kunde jag plötsligt inte lyfta benet för egen hjälp. Det gjorde för ont. Förstod ingenting, då jag inte hade känt av detta alls under loppet. Denna smärtan satt i flera dager efter och jag kunde inte springa särskilt mycket. Jag hade åkt på den typiska nybörjarskadan löparknä. Det är en inflammation i ett senfäste som är mycket smärtsamt, men inte farligt. Självklart skall man inte springa med denna åkomma utan låta den läka klart. Tyvärr kände jag mig lite stressad inför då Stockholm Marathon bara var några veckor senare, så jag fortsatte träna på så gott det gick. Jag köpte en stor stödmojäng att ha runt knät. Löjligt, för det gjorde nog mera skada än nytta men vi vet hur placebo fungerar. Tro kan flytta fjäll och allt sånt.
Så, något orolig för hur det skulle gå att genomföra styrde vi mot huvudstaden. Kompisen och jag skulle springa tillsammans, fast så gick det inte, och jag vill faktiskt avråda att bestämma att hålla ihop under ett lopp om man inte är på samma nivå. Vi var det inte, skulle det visa sig, och halvvägs delade vi på oss med löfte om att ta oss i mål oavsett vad. Han hade mycket högre fart än mig och försvann snabbt utom synhåll. Jag fick verkligen kämpa det sista varvet och var flera gånger nära att kliva av. Jag visste att jag kunde få skjuts tillbaka till stadion men varje gång jag kom fram till depån där detta erbjöds mindes jag den fina medaljen som väntade vid målgången samt skammen jag skulle bära med hem om jag inte fullföljde. Så jag fortsatte.
Ca 7km före mål, efter Västerbron, som för övrigt inte är så skräckinjagande som många tycks tro, hann jag åter ifatt en landsman från Norge. Han var minst lika trött som jag och hade smärtor i ena höften. Vi tog sällskap ( jag gav honom inget val) och följdes åt mot Stockholm Stadion där målet är. Han hade slagit vad med tre kompisar om att de skulle springa loppet. Han var den ende som fortfarande var kvar och han ville under inga omständigheter ge sig. Vi släpade oss fram från vätskestation till vätskestation. Vi tillät oss bara att gå när vi kom fram dit fast vi hade olika bråttom och jag minns att han gärna ville börja gå redan när svampbyttorna dök upp. Jag tjatade på honom att fortsätta springa fram till borden där sportdrycken fanns, dock utan att lyckas. Hur som helst närmade vi oss slutmålet och känslan av att komma in på Stockholm Stadion och mötas av publikens jubel är något för sig själv. Detta var större än Berlin. Vi sprang de sista två hundra metrarna hand i hand, tacksamma för det stöd vi givit varandra. Den lyckan jag kände av att ha genomfört under dessa omständigheter kan inte beskrivas. Jag grät som ett barn efter målgången, i armarna på en man jag mött mindre än en timma tidigare och som jag aldrig har sett sedan.
Vi skildes åt där i människovimlet. Jag fick min medalj och tog mig på trötta ben tillbaka till Södermalms IP där jag letade upp min man och vår kompis som hade passerat mållinjen långt innan. Vi var nog lika lyckliga alla tre efter denna strapats, som för min del hade krävd mer mental styrka än fysisk sådan. Fast fysiken skulle få bekänna färg fortare än jag anade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar