...skulle bli mitt första lopp. 5km på tid i jämförelse med andra. Gissa om jag var nervös!
På namnet skulle man tro att det var et nattlopp, men självklart var det inte det. På kvällen ja, men inte på natten. Jag var faktiskt lite besviken. Man kallar saker med sitt rätta namn, det hade min pappa lärt mig. (I min familj var slang helt bannlyst och en spade var definitivt en spade.)
Hur som helst, det skulle springas antingen det var natt eller inte. Till de som nu förväntar sig en detaljerad beskrivning av loppet får jag be om ursäkt. Detta är rätt många år sedan för inte att tala om många lopp sedan, men en del står klart för mig, starten. Jag hade lite generad deltagit i uppvärmningen som tog plats på grusplanen i startområdet i sann Friskis och Svettis stil. (Koordination är inte min grej, varav blygseln). När det var bara få minuter till start samlades vi som ett gäng kossor på väg till vårsläpp och så måste det också sätt ut när startskottet small. Vi rusade iväg, nåväl rusade är att ta i för min del, men jag följde med strömmen i alla fall och rultade på några hundra meter tills det plötsligt slog mig… Torill, du springer ett lopp! Jag överväldigades av en massa konstiga känslor. Bara två år tidigare hade det varit en otänkbar ide att ens föreslå det för mig. Vad om min familj hemma i Norge hade sätt mig nu! De skulle bli förvånade. Jag var så oerhört stolt över mig själv. Tårarna var inte långt borta, men jag var ju där för att springa och inte för att gråta.
Man kan tycka att detta inte var någon stor prestation, men det var det. För mig. Och jag vill framhäva det till alla som väljer att prova springa. Det är inte många som faktiskt klarar av att springa 5km i ett. Det tar tid att träna sig upp till det, beroende på vilka förutsättningar man har, och alla har rätt att känna sig stolt den dagen man klarar av det. Jag tog mig i mål på en tid runt 30 minuter och var hur lycklig som helst, inte det minsta skamsen över att komma långt ner i resultatlistan.
Jag försöker att alltid minnas detta loppet därför att jag tror det är viktigt att komma ihåg hur allt började. Hur jobbigt det kändes att springa mina första kilometer, hur nervös jag var i mina första lopp, hur jobbigt det var att springa inför publik i början, hur lång tid det tog innan jag kände mig trygg bland mina medtävlanden, hur lång tid det tog innan jag kunde dra ut på en träningsrunda hemma utan att skämmas över hur långsamt det gick och hur jag såg ut när jag sprang.
Man kan tycka att detta inte var någon stor prestation, men det var det. För mig. Och jag vill framhäva det till alla som väljer att prova springa. Det är inte många som faktiskt klarar av att springa 5km i ett. Det tar tid att träna sig upp till det, beroende på vilka förutsättningar man har, och alla har rätt att känna sig stolt den dagen man klarar av det. Jag tog mig i mål på en tid runt 30 minuter och var hur lycklig som helst, inte det minsta skamsen över att komma långt ner i resultatlistan.
Jag försöker att alltid minnas detta loppet därför att jag tror det är viktigt att komma ihåg hur allt började. Hur jobbigt det kändes att springa mina första kilometer, hur nervös jag var i mina första lopp, hur jobbigt det var att springa inför publik i början, hur lång tid det tog innan jag kände mig trygg bland mina medtävlanden, hur lång tid det tog innan jag kunde dra ut på en träningsrunda hemma utan att skämmas över hur långsamt det gick och hur jag såg ut när jag sprang.
Lycklig över hur duktig jag hade varit planerades snart nästa lopp in. Hagenloppet 8km på Billingehus hemma i Skövde och jag var på gång. Trodde jag…
Men någonting hände. Barn nummer tre. Hon låg där inne och ville absolut inte att mamma skulle skumpa runt för mycket. Jag tränade så länge jag kunde men foglossning satte stopp för all löpning och jag måste erkänna att jag var orolig för om jag skulle orka börja om med löpningen efter förlossningen. Hur det gick vet ju de flesta som känner mig idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar