...var det dags. Ungefär 150 löpare trängdes ihop på an smal gångväg i utkanten av ett bostadsområde nära intill kommunhuset, eller var det den lokala polisstationen? Minns inte så noga, även om det var gott om tid att memorera omgivningarna.
Banan var vare sig platt eller rak på något vis. Flera små kniksar uppför och nedför och tvära kurvor runt hörn och staket skulle få flera att känna på vad det vill säga att röra sig i ett monotomt rörelsemönster. Själv skulle jag få erfara hur viktigt det var med rätta strumpor och korrekt snörning av skor. Små, små bagateller som kan välta själv den största. Fast den här gången var det bara jag.
Jag sprang som vanligt i mitt lugna tempo. Det var den enda farten jag kunde, och den försökte jag hålla så länge det gick. Jag kommer ihåg en finne som sa till mig efter rätt många timmar "Åh, vad du springer bra. Håller du detta kommer du att komma långt." Och det kändes verkligen hur bra som helst. Uppför, nedför, runt det ena hörnet än det andra. Vinka till publiken och prata lite med de andra löparna. Allt för att få tiden att gå.
Man lär känna en hel del under ultralopp, då det alltid finns perioder under loppet där man behöver ta det lite lugnt. Den tiden använder man gärna till att prata med sina konkurrenter som befinner sig i samma situation. Tyvärr finns det språkbarriärer så det begränsas ju naturligtvis till dem man kan förstå.
Förutom norrmän, finnar och danskar var amerikanarna de mest pratglada.
De var nyfikna på oss skandinaver och hade hur många frågor som helst om snö och vinter och sauna och jag vet inte vad.
Nåväl, tillbaka till loppet. Vädret var löparvänligt. Rätt kallt, vilket fordrade långa byxor, jacka, mössa och vantar. En tät dimma hängde tungt över ömrådet och det var fuktigt i luften. I bostadsområdet där vi sprang pågick en gatufest med live musik och bio på storfilmsduk på kvällen. Riktigt mysigt med allt folk. De flesta av dessa gick hem och sov på natten men en man stod kvar och applåderade hela natten. Han log och vinkade varje gång man passerade honom och jag är övertygad om att hans energi smittade av sig till många av oss.
Vad var så min läxa gällande skor och strumpor? Jo, på morgonen började jag få ont på framsidan av benet precis ovanför plösen på skon. Det blev sämre och sämre och gjorde lika ont vare sig jag sprang eller gick. Det påverkade naturligtvis min fart och då jag inte visste vad det orsakades av vågade jag heller inte plåga mig mer än att jag kunde ta mig förbi det dåvarande norska rekordet. Jag gjorde inte många knop efter att den passeringen var gjord.
Problemet bestod i att strumporna jag använde var för trånga i öppningen. Då fötterna började svullna, vilket de gör efter några timmar, fungerade inte blodflödet som det skulle. Det som oftast händer då är att man får en inflammation som kan bli rätt illa. Jag har sätt exempel på ben där svullnad och rodnad har spridit sig nästan upp till knät, och det tar lång tid att återhämta sig. Tur för mig att jag var lite mesig denna gången och inte pressade mig. Jag vet inte om det hade varit värt en eventuell skada för några placeringars skull. Kämpade jag för en seger vore det nog en annan sak, men jag var för långt bak i fältet.
Jag lärde mig i alla fall att inte använda trånga strumpor, eller låga sådana. Knästrumpor är min grej, så länge jag också lyckas snöra skorna bra. Man kan få samma symptom om man råkar snöra för hårt. En ultralöpare brukar snöra sina skor löst, just för att utrymme skall finnas för foten när den börjar "växa". Detta vore ju bra att känna till innan man stiller till start i ett mästerskap kan tyckas, men det finns så många tips och triks så man får acceptera att lära sig den hårda vägen.
På något sätt känns detta lopp som en evighet sen, men jag minns prisutdelningen efteråt, och jag minns middagen på hotellet, och jag minns den roliga turen till restaurangen tillsammans med norrmännen. Vi borde legat till sängs och sovit men hamnade ute på stan i stället, frossande i öl och glass! Vissa av oss höga på endorfiner efter väl genomfört lopp. Andra mindre nöjda med sina prestationer, men glada över att ha varit med och kunna ta lärdom av det som inte fungerade. Jag tror att det jag fick vara med om dagen efter har varit mig till hjälp efter alla mina lopp jag gjort efter detta.
fredag 24 juni 2011
tisdag 21 juni 2011
Mitt första VM...
...skulle gå av stapeln i Brno, oktober 2004, bara 4 månader efter min ultradebut.
Jag minns hur det var att gå till chefen och be om ledigt. "Du, jag har blivit tillfrågad om jag vill vara med på VM i 24 timmars. Tror du jag kan få ledigt några dagar?" Han tittade konstigt på mig med misstro i blicken och svarade att "Jodå, bara du ser till att du gjort det du skall innan." Jag tror inte att han förstod innebörden av vad jag sagt. Inte var det lätt att se till att ha gjort det jag skulle heller, då jag på den tiden arbetade som maskinbyggare vilket inte var något man kunde göra i förväg. Vi jobbade tillsammans två och två på våra maskiner och jag var ansvarig för de maskiner min "partner" och jag byggde. Han var dock förstående och lovade ha koll på läget så jag kunde känna mig trygg.
Att vara med på mästerskap i ultralöpning är ingen lukrativ tillvaro om någon tror det. Vi hade minimalt med ekonomisk ersättning och all planering av resa sköttes av oss själva. Som tur var, var jag inte ensam utan hade en som tog hand om den delen åt mig. Det blev flyg till Wien, där vi hämtades av två från arrangörsorganisationen. De kunde givetvis ingen engelska. Meningen var att vi skulle fylla den minibuss som körde med löpare från både Sverige och Norge, men två av de tävlande från Norge hade inte anlänt till flygplatsen då chauffören ville åka, så de lämnades åt sitt öde medan vi andra fick åka på en fartfylld färd på dåliga vägar mellan Österrike och Tcheckien. Vi kom dock hela fram till hotellet som huserade de flesta av löparna. Vi fick snabbt tips från andra om att leta reda på toapapper på de gemensamma toaletterna i korridorerna för det fantes inte mycket av den varan på rummen och pappret var attraktivt för de östeuropeiska löparna. De hade hamstrat det mesta som fanns för att ta med sig hem, om jag inte minns fel.
De svenska löparna, fem till antalet inklusive mig, blev tilldelade utlånade landslagsdräkter som inte passade särskilt bra, men gulblåa var vi. Dessa kläder skulle bäras på invigningsceremonin som skulle hållas vid banan inne i stan där vi skulle springa dagen efter. Vi skjutsades till tävlingsområdet i bussar tillsammans med löpare från allehanda nationer. Inte utan att det var lite spännande. Det var svårt att förstå att jag var där tillsammans med några av de allra bästa löparna i världen. I det läget hade jag ingen koll på vem som regerade men det skulle jag snart bli varse.
Jag minns hur det var att gå till chefen och be om ledigt. "Du, jag har blivit tillfrågad om jag vill vara med på VM i 24 timmars. Tror du jag kan få ledigt några dagar?" Han tittade konstigt på mig med misstro i blicken och svarade att "Jodå, bara du ser till att du gjort det du skall innan." Jag tror inte att han förstod innebörden av vad jag sagt. Inte var det lätt att se till att ha gjort det jag skulle heller, då jag på den tiden arbetade som maskinbyggare vilket inte var något man kunde göra i förväg. Vi jobbade tillsammans två och två på våra maskiner och jag var ansvarig för de maskiner min "partner" och jag byggde. Han var dock förstående och lovade ha koll på läget så jag kunde känna mig trygg.
Att vara med på mästerskap i ultralöpning är ingen lukrativ tillvaro om någon tror det. Vi hade minimalt med ekonomisk ersättning och all planering av resa sköttes av oss själva. Som tur var, var jag inte ensam utan hade en som tog hand om den delen åt mig. Det blev flyg till Wien, där vi hämtades av två från arrangörsorganisationen. De kunde givetvis ingen engelska. Meningen var att vi skulle fylla den minibuss som körde med löpare från både Sverige och Norge, men två av de tävlande från Norge hade inte anlänt till flygplatsen då chauffören ville åka, så de lämnades åt sitt öde medan vi andra fick åka på en fartfylld färd på dåliga vägar mellan Österrike och Tcheckien. Vi kom dock hela fram till hotellet som huserade de flesta av löparna. Vi fick snabbt tips från andra om att leta reda på toapapper på de gemensamma toaletterna i korridorerna för det fantes inte mycket av den varan på rummen och pappret var attraktivt för de östeuropeiska löparna. De hade hamstrat det mesta som fanns för att ta med sig hem, om jag inte minns fel.
De svenska löparna, fem till antalet inklusive mig, blev tilldelade utlånade landslagsdräkter som inte passade särskilt bra, men gulblåa var vi. Dessa kläder skulle bäras på invigningsceremonin som skulle hållas vid banan inne i stan där vi skulle springa dagen efter. Vi skjutsades till tävlingsområdet i bussar tillsammans med löpare från allehanda nationer. Inte utan att det var lite spännande. Det var svårt att förstå att jag var där tillsammans med några av de allra bästa löparna i världen. I det läget hade jag ingen koll på vem som regerade men det skulle jag snart bli varse.
lördag 18 juni 2011
Plötsligt hände det då...
...som vi hade väntat på. Telefonsamtalet. "God dag. Mitt namn är Kjell-Ove Skoglund." "Det är honom!!" viskade maken till mig bredvid luren. Jag behövde ingen ytterligare förklaring. Äntligen skulle hans drömmar bli besvarade. Han hade klarat sitt mål, att passera 221km på 24 timmar. Det borde ge honom en plats i ett eventuellt landslag tyckte han. Han hade inte hört något efter sitt 100km lopp, och jag visste att han var lite besviken, men det var lite han kunde göra åt det. Nu kom hoppet tillbaka. Jag satt och lyssnade halvt till samtalet, kunde ju ändå bara höra den enas kommentarer. Jag tyckte att de pratade en massa oväsentligheter och samtalet höll på jättelänge. Så småningom hörde jag att de avslutade och maken var på väg att lägga på luren då herr Skoglund hejdade honom. Jag hörde inte vad som sades men jag kunde se ett stort leende på maken och blev nyfiken som bara den.
Han avslutade, lade på luren och utbrast "Jag skall få åka till VM på 24 timmars och du skall få vara med!" "Självklart skall jag det, jag skal ju hjälpa dig," svarade jag. "Nej, du fattar inte. Du skall också med i laget".... Jag trodde knappt mina öron. Det var vad de pratade om den sista minuten. "För resten," hade herr Skoglund sagt, "din fru får gärna vara med också om hon känner för det". Bara så där, och jag var på väg till VM efter mitt första ultralopp.
Han avslutade, lade på luren och utbrast "Jag skall få åka till VM på 24 timmars och du skall få vara med!" "Självklart skall jag det, jag skal ju hjälpa dig," svarade jag. "Nej, du fattar inte. Du skall också med i laget".... Jag trodde knappt mina öron. Det var vad de pratade om den sista minuten. "För resten," hade herr Skoglund sagt, "din fru får gärna vara med också om hon känner för det". Bara så där, och jag var på väg till VM efter mitt första ultralopp.
Timmarna gick...
... och regnet fortsatte falla. Jag sprang i min ensamhet, runt runt runt. Ibland varvades jag av maken eller någon annan löpare, ibland varvade jag själv någon långsammare förmåga. Fast många hade valt att ta pauser, kortare eller längre under nattetimmarna. Jag gick vid ett tillfälle själv in i omklädningsrummet för att ta en vilopaus. Jag trodde nästan att det förväntades av mig. Upptäckte efter några minuter där inne att det ville jag absolut inte göra. Jag var ju ändå här för att springa och mitt mål var ju att vara på banan i 24 timmar.
Farten gick ned allteftersom timmarna gick och gångpauserna blev allt flera och längre. Jag minns dock min glädje när jag passerade det dåvarande svenska rekordet på 143 km. Nu tänkte jag att jag kunde "glassa" resten av tiden och kanske bara bevaka de som låg bakom, för till min förvåning låg jag först bland damerna. Så blev besvikelsen än större då jag efter ett tag blev meddelad att något rekord kunde jag inte få för jag var inte svensk medborgare. Det hade inte jag haft en tanke på.
Det fantes däremot några norska löpare och de hade med sig en gammal räv i gamet som hade full koll på hur det låg till med rekord i Norge. Bara en kvinna hade sprungit 24 timmars i Norge förut, och hennes resultat var på hela 175km. Det ville han väldigt gärna att jag skulle slå. Han såg en möjlighet till att få en ny norsk ultralöpare som kunde göra bra resultat. Skall sanningen fram så gjorde jag allt vad jag kunde just då för att klara det resultatet. Tyvärr ville kroppen annat än hjärnan den dagen så jag nådde inte ända fram, men när regnet lättade under morgontimmarna tog jag mig fram varv efter varv i en lyckorus som inte går att beskriva. Det blev inte lika viktigt att klara de sista km som kom att fattas för ett rekord. Jag kan nog skylla det på orutin och det faktum att jag egentligen inte är någon tävlingsmänniska och har svårt att fokusera på att nå ett visst resultat. Jag brukar nöja mig med att genomföra.
Hur kändes det då under de sista timmarna? Förutom att jag var trött på grund av sömnbrist och att kroppen var sliten så tog fötterna mer stryk än vad jag varit beredd på. De som minns hur det var som barn när man åkte dåligt vallade skidor och snön låg som stora klumpar under skidorna kan förställa sig hur mina fotsulor kändes. Det var som om de var 20cm tjocka och gjorde ont som bara den, men inte sämre än att jag klarade av att stapla mig fram. Och vore det inte för den support jag fick av den lilla skara publik - bestående av nära anhöriga till de andra löparna, samt funktionärer och medtävlanden, så hade jag kanske nöjt mig med ett sämre resultat och passat på att njuta av att sitta i en stol och päsa sista timmen. Men icke då, jag fortsatte tills jag visste att jag inte skulle hinna med en runda till på det långa varvet. Jag visste att vi kom att avsluta på en kortare slinga på bara några hundra meter, så jag passade på att vila några minuter under den sista halvtimmen. Att vara med under de sista minuterna på ett 24 timmars lopp är inget man vill missa, så då var det bara att halta sig runt.
Jag genomförde och avslutade detta mitt första lopp med bravur vill jag säga. Åtminstone utifrån min erfarenhet och mina förutsättningar. Jag fick äran av att vinna damklassen, mindre än ett fullt varv från norskt rekord. Det bekymrade mig dock inte. Detta var definitivt det häftigaste jag någonsin gjort och jag visste direkt att det inte var mitt sista 24 timmarslopp. Jag hade äntligen hittat hem.
Farten gick ned allteftersom timmarna gick och gångpauserna blev allt flera och längre. Jag minns dock min glädje när jag passerade det dåvarande svenska rekordet på 143 km. Nu tänkte jag att jag kunde "glassa" resten av tiden och kanske bara bevaka de som låg bakom, för till min förvåning låg jag först bland damerna. Så blev besvikelsen än större då jag efter ett tag blev meddelad att något rekord kunde jag inte få för jag var inte svensk medborgare. Det hade inte jag haft en tanke på.
Det fantes däremot några norska löpare och de hade med sig en gammal räv i gamet som hade full koll på hur det låg till med rekord i Norge. Bara en kvinna hade sprungit 24 timmars i Norge förut, och hennes resultat var på hela 175km. Det ville han väldigt gärna att jag skulle slå. Han såg en möjlighet till att få en ny norsk ultralöpare som kunde göra bra resultat. Skall sanningen fram så gjorde jag allt vad jag kunde just då för att klara det resultatet. Tyvärr ville kroppen annat än hjärnan den dagen så jag nådde inte ända fram, men när regnet lättade under morgontimmarna tog jag mig fram varv efter varv i en lyckorus som inte går att beskriva. Det blev inte lika viktigt att klara de sista km som kom att fattas för ett rekord. Jag kan nog skylla det på orutin och det faktum att jag egentligen inte är någon tävlingsmänniska och har svårt att fokusera på att nå ett visst resultat. Jag brukar nöja mig med att genomföra.
Hur kändes det då under de sista timmarna? Förutom att jag var trött på grund av sömnbrist och att kroppen var sliten så tog fötterna mer stryk än vad jag varit beredd på. De som minns hur det var som barn när man åkte dåligt vallade skidor och snön låg som stora klumpar under skidorna kan förställa sig hur mina fotsulor kändes. Det var som om de var 20cm tjocka och gjorde ont som bara den, men inte sämre än att jag klarade av att stapla mig fram. Och vore det inte för den support jag fick av den lilla skara publik - bestående av nära anhöriga till de andra löparna, samt funktionärer och medtävlanden, så hade jag kanske nöjt mig med ett sämre resultat och passat på att njuta av att sitta i en stol och päsa sista timmen. Men icke då, jag fortsatte tills jag visste att jag inte skulle hinna med en runda till på det långa varvet. Jag visste att vi kom att avsluta på en kortare slinga på bara några hundra meter, så jag passade på att vila några minuter under den sista halvtimmen. Att vara med under de sista minuterna på ett 24 timmars lopp är inget man vill missa, så då var det bara att halta sig runt.
Jag genomförde och avslutade detta mitt första lopp med bravur vill jag säga. Åtminstone utifrån min erfarenhet och mina förutsättningar. Jag fick äran av att vinna damklassen, mindre än ett fullt varv från norskt rekord. Det bekymrade mig dock inte. Detta var definitivt det häftigaste jag någonsin gjort och jag visste direkt att det inte var mitt sista 24 timmarslopp. Jag hade äntligen hittat hem.
Som barn hände det at vi besökte släktingar i Sverige på sommaren. Då tog vi toget till Trollhättan vilket gjorde att det namnet var bekant hos min syster som bor i Bergen.
Dagen efter 24 timmarsloppet ringde jag henne stolt som jag var, för att berätta vad jag hade gjort, men innan jag hann säga något om det, utbrast hon:” Vet du, jag läste i Bergens Tidene om en löpare her fra Bergen (Per Gunnar Alfheim) som skulle springa ett lopp i Trollhättan. I 24 timmar!! Kan du fatta? Han kan ju inte vara helt normal?! Känner du till det loppet? Trollhättan är ju inte så långt från Skövde menar jag?”
"Ehh, jag var också med… och jag vann." sade jag försiktigt. Tystnad först. Sen horde jag at thon letade efter ord. Minns inte exakt vad som sades, men jag antar att det var ett grattis mellan alla de målande adjektiven som skulle beskriva hennes något speciella lillasyster: inte riktig klok, idioti, galskap etc… Men beundran kan inte döljas så lätt.
onsdag 15 juni 2011
Klockan 12.00 gick startskottet...
...och mitt första ultralopp var igång. Jag sprang lugnt, lugnt, helt enligt plan. Varvet vi skulle avverka var 2.3km och något kuperad så det var lagom att ta något att dricka och äta på varje varv i den farten jag höll. Som nämnt tidigare är det viktigt att fylla på med energi och att starta med det redan från start bör förhindra att man går helt tom för krafter. Att fylla på när det är för sent ger ingen bra effekt, vare sig fysiskt eller psykiskt. Man kanske inte tänker så mycket på det i vanliga fall men hjärnan behöver också näring. Blir hjärnan trött och tom för energi blir även kroppen trött och man har oerhört svårt att vända de negativa tankarna som då dyker upp. Det är då man letar ursäkter för att ta en paus utan att man egentligen behöver det. Ursäkterna kan vara bagatellartade, såsom att "skon klämmer lite,gör den inte?" eller "behöver jag inte byta tröja nu?" eller "jag kanske skall ta en lite längre matpaus eller kanske sova lite eller ta en dusch eller prata lite med funktionären eller gå några varv eller varför inte strunta i att fortsätta??" Det sista är ju inte särskilt bagatellartat i och för sig, men man kommer snabbt dit hän om man inte förser hjärnan med energi. Är man fullt laddad kan man ta sig igenom de flesta trötthetssvackor utan bekymmer. Jag hade nog en oerhörd tur i detta mitt första lopp, för jag klarade av att småtanka lite hela tiden, åtminstone de första 12 timmarna.
Precis efter varvning och vätskekontroll fanns en liten bro man skulle över. Jag lärde mig snabbt att inta min mat och dryck gående uppför den lilla bron. Tips från de mera erfarna löd "spring inte i uppförsbackarna utan passa då på att vila benen. Du lär bli trött ändå så det är onödigt att slita ut sig där." Därför gick jag i den backen nästan hela tiden. Jag hade däremot inte tålamod att gå i de andra backarna till en början, men som de hade påtalat så blev även jag trött efter ett tag och då passade jag på att vila när tillfället gavs.
Så var det detta med mål och förväntningar. Jag ville ju gärna passera 100km. Det gjorde jag efter dryga 11 timmar. Jag minns att jag frågade mig själv "jaha, vad skall du göra resten av tiden då??" Vid det laget hade det regnat konstant från vi startade. Ett lätt sildrande regn som blötte ner oss rejält. När jag hade passerat dessa 100km och det även blev stopp från ovan, tänkte jag att det var lämpligt att byta om till torra kläder. Jag intog omklädningsrummet och fann till min förvåning att flera av de andra damerna satt och halvsov. Jag hade tyckt det var lite ensamt på banan och undrat över vart folket hade tagit vägen... Jag försökte byta om så tyst jag kunde men var tvungen att fråga om de brukade göra så. Jodå, det var inget ovanligt att man tog en paus och än mer attraktivt blev det om vädret inte var bra. Jag tänkte däremot att jag lika gärna kunde passa på att springa lite till när jag ändå hade bytt om och det var uppehåll ute så jag gav mig ut igen.
Och så kom regnet tillbaka.. Jag kan minnas att jag lite uppgivet fortsatte med tanken att "jaha, nu blir det blött igen". Så jag fortsatte i blöta kläder och blöta skor men med gott humör.
Precis efter varvning och vätskekontroll fanns en liten bro man skulle över. Jag lärde mig snabbt att inta min mat och dryck gående uppför den lilla bron. Tips från de mera erfarna löd "spring inte i uppförsbackarna utan passa då på att vila benen. Du lär bli trött ändå så det är onödigt att slita ut sig där." Därför gick jag i den backen nästan hela tiden. Jag hade däremot inte tålamod att gå i de andra backarna till en början, men som de hade påtalat så blev även jag trött efter ett tag och då passade jag på att vila när tillfället gavs.
Så var det detta med mål och förväntningar. Jag ville ju gärna passera 100km. Det gjorde jag efter dryga 11 timmar. Jag minns att jag frågade mig själv "jaha, vad skall du göra resten av tiden då??" Vid det laget hade det regnat konstant från vi startade. Ett lätt sildrande regn som blötte ner oss rejält. När jag hade passerat dessa 100km och det även blev stopp från ovan, tänkte jag att det var lämpligt att byta om till torra kläder. Jag intog omklädningsrummet och fann till min förvåning att flera av de andra damerna satt och halvsov. Jag hade tyckt det var lite ensamt på banan och undrat över vart folket hade tagit vägen... Jag försökte byta om så tyst jag kunde men var tvungen att fråga om de brukade göra så. Jodå, det var inget ovanligt att man tog en paus och än mer attraktivt blev det om vädret inte var bra. Jag tänkte däremot att jag lika gärna kunde passa på att springa lite till när jag ändå hade bytt om och det var uppehåll ute så jag gav mig ut igen.
Och så kom regnet tillbaka.. Jag kan minnas att jag lite uppgivet fortsatte med tanken att "jaha, nu blir det blött igen". Så jag fortsatte i blöta kläder och blöta skor men med gott humör.
tisdag 14 juni 2011
Tidig morgon den 19 juni 2004...
... vaknade vi fulla av förväntan. Tittade ut genom fönstret och kunde konstatera att det regnade. Optimistisk som jag är tänkte jag att ovan molnen är himlen alltid blå, så det lättar nog snart.
Vi tittade genom alla våra väskor för att vara säkra på att allt var med. Två par skor, för de måste man ju byta, flera par strumpor, inte bomull(!!), shorts, långa byxor, t-shirts, tröjor, jacka, caps, vantar ifall det blir kallt på natten, löpar toppar (typ BH), trosor, torkställning (man vet ju aldrig), batterier till Mp3 spelare (detta var innan ipod), tidsschema - för det hade maken allt fixat fram för oss båda. Nu har jag säker glömt att nämna en del, men det kvittar i sammanhanget.
Vi åt en god frukost och satte oss sen i bilen för färd mot Trollhättan, en bilresa på ca en och en halv timme. Vi hade gott om tid att prata kring hur vi trodde det skulle gå, våra mål och förväntningar, och inte minst hur vädret skulle påverka. Regnet fortsatte att falla och molntäcket hängde tungt och lågt och såg inte ut att vilja flytta på sig med det första.
Vi anlände till tävlingsområdet och gjorde oss i ordning. Maken fick en del uppmärksamhet eftersom han ju var en duktig löpare och hade bevisat med sin vinst på 100km året innan att han även var en duktig ultralöpare. Hans mål för dygnet var att passera 221km vilket skulle placera honom som nummer två genom tiderna i Sverige. Rekordet på 262 låg lite utanför räckhåll tyckte han. Han var dock övertygad om att jag skulle passera damrekordet lätt. Det löd på 143 km på den tiden. Jag hade ingen tro på att jag skulle klara av det. Jag hade inte vågat sätta något mål utan hoppades kunna klara av att ta mig till 100km utan för mycket bekymmer. Det gjorde jag innan det hade gått 11 timmar!
Men vi har inte startat än. Då vi hade kommit i ordning någorlunda var det dags att kolla in de andra löparna. En del kände jag igen från marathonloppen, precis som förra året. Under det gångna året hade även jag satt mig in lite i vad ultralöpning handlade om och hade kollat lite resultat för att se om jag kunde följa några av konkurrenterna. Jag trodde mig egentligen inte kapabel till det men tänkte försöka att inte bry mig så mycket om dem.
Kort innan starten mötte jag en gammal marathon bekant som stod och betraktade regnet med en resignerad min. "Vad är ditt mål" frågade jag. Han log stort och svarade "Mitt mål är att vara på banan i 24 timmar. Hur långt jag hinner är för mig oväsentligt." Vilket bra mål, tänkte jag. Det skall även vara mitt mål. Jag skall hålla mig på banan i 24 timmar. Jag skall försöka nå mina 100km sen är resten bonus. Och bonus blev det.
Vi tittade genom alla våra väskor för att vara säkra på att allt var med. Två par skor, för de måste man ju byta, flera par strumpor, inte bomull(!!), shorts, långa byxor, t-shirts, tröjor, jacka, caps, vantar ifall det blir kallt på natten, löpar toppar (typ BH), trosor, torkställning (man vet ju aldrig), batterier till Mp3 spelare (detta var innan ipod), tidsschema - för det hade maken allt fixat fram för oss båda. Nu har jag säker glömt att nämna en del, men det kvittar i sammanhanget.
Vi åt en god frukost och satte oss sen i bilen för färd mot Trollhättan, en bilresa på ca en och en halv timme. Vi hade gott om tid att prata kring hur vi trodde det skulle gå, våra mål och förväntningar, och inte minst hur vädret skulle påverka. Regnet fortsatte att falla och molntäcket hängde tungt och lågt och såg inte ut att vilja flytta på sig med det första.
Vi anlände till tävlingsområdet och gjorde oss i ordning. Maken fick en del uppmärksamhet eftersom han ju var en duktig löpare och hade bevisat med sin vinst på 100km året innan att han även var en duktig ultralöpare. Hans mål för dygnet var att passera 221km vilket skulle placera honom som nummer två genom tiderna i Sverige. Rekordet på 262 låg lite utanför räckhåll tyckte han. Han var dock övertygad om att jag skulle passera damrekordet lätt. Det löd på 143 km på den tiden. Jag hade ingen tro på att jag skulle klara av det. Jag hade inte vågat sätta något mål utan hoppades kunna klara av att ta mig till 100km utan för mycket bekymmer. Det gjorde jag innan det hade gått 11 timmar!
Men vi har inte startat än. Då vi hade kommit i ordning någorlunda var det dags att kolla in de andra löparna. En del kände jag igen från marathonloppen, precis som förra året. Under det gångna året hade även jag satt mig in lite i vad ultralöpning handlade om och hade kollat lite resultat för att se om jag kunde följa några av konkurrenterna. Jag trodde mig egentligen inte kapabel till det men tänkte försöka att inte bry mig så mycket om dem.
Kort innan starten mötte jag en gammal marathon bekant som stod och betraktade regnet med en resignerad min. "Vad är ditt mål" frågade jag. Han log stort och svarade "Mitt mål är att vara på banan i 24 timmar. Hur långt jag hinner är för mig oväsentligt." Vilket bra mål, tänkte jag. Det skall även vara mitt mål. Jag skall hålla mig på banan i 24 timmar. Jag skall försöka nå mina 100km sen är resten bonus. Och bonus blev det.
måndag 13 juni 2011
Två utmaningar...
...väntade oss nu. Dels loppet i sig men långt innan det att inte berätta för någon.
Vi var redan omtalade i klubben som något extrema och fick inte mycket gehör för våra påhitt. Svårt att säga vad som låg bakom, men tyvärr tror jag att en del skyldes avundsjuka för att vi orkade delta i så många lopp utan att bli skadade, och för makens del med så bra resultat. Hur som helst bestämde vi oss för att inte dela med oss av vårt beslut till någon mera än de som behövde veta, och vi skulle inte säga något innan det var absolut nödvändigt. En fördel kom att bli att vi inte hade någon press på oss att prestera i vårt allra första lopp så de enda som ställde krav på oss var vi själva.
Hur förbereder man sig inför en sådan uppgift då? Jag har inte förmågan att läsa på och sätta mig in i vad som sig hör och bör. Eller jag kanske hellre skall säga att jag inte har intresset för det. Det förtar lite av känslan och glädjen för mig. Jag springer ju mer för att det är kul och då blir sådant sekundärt. Det enda jag förstod var att jag behövde äta och dricka under loppet i större utsträckning än i ett marathonlopp. Fast det gick ingen nöd på mig. Maken var ju tvärt om och hade full kontroll på allt från antal cl man kan absorbera per timme till vilka varvtider man skulle ha för att nå ett visst resultat. Han delade gärna med sig av denna kunskap allt efter som han söp in den, och självklart fastnade lite även hos mig. För mig var och är den viktigaste delen att förbereda mig mentalt. Inför det allra första loppet är det inte den lättaste av uppgifter för du har absolut ingen aning om vad som väntar dig, vare sig fysiskt eller mentalt, men att förbereda sig för att vara aktiv i mer än ett dygn är viktigt, och vilken inställning man har innan start ännu viktigare.
Någon särskild löpträning inför detta loppet gjordes inte. Vi sprang våra långpass ibland på helgerna och tävlade på olika marathonlopp för att få lite km i benen. Inga extrema långpass utan max tre timmar. Det skulle visa sig vara tillräckligt.
Vi var redan omtalade i klubben som något extrema och fick inte mycket gehör för våra påhitt. Svårt att säga vad som låg bakom, men tyvärr tror jag att en del skyldes avundsjuka för att vi orkade delta i så många lopp utan att bli skadade, och för makens del med så bra resultat. Hur som helst bestämde vi oss för att inte dela med oss av vårt beslut till någon mera än de som behövde veta, och vi skulle inte säga något innan det var absolut nödvändigt. En fördel kom att bli att vi inte hade någon press på oss att prestera i vårt allra första lopp så de enda som ställde krav på oss var vi själva.
Hur förbereder man sig inför en sådan uppgift då? Jag har inte förmågan att läsa på och sätta mig in i vad som sig hör och bör. Eller jag kanske hellre skall säga att jag inte har intresset för det. Det förtar lite av känslan och glädjen för mig. Jag springer ju mer för att det är kul och då blir sådant sekundärt. Det enda jag förstod var att jag behövde äta och dricka under loppet i större utsträckning än i ett marathonlopp. Fast det gick ingen nöd på mig. Maken var ju tvärt om och hade full kontroll på allt från antal cl man kan absorbera per timme till vilka varvtider man skulle ha för att nå ett visst resultat. Han delade gärna med sig av denna kunskap allt efter som han söp in den, och självklart fastnade lite även hos mig. För mig var och är den viktigaste delen att förbereda mig mentalt. Inför det allra första loppet är det inte den lättaste av uppgifter för du har absolut ingen aning om vad som väntar dig, vare sig fysiskt eller mentalt, men att förbereda sig för att vara aktiv i mer än ett dygn är viktigt, och vilken inställning man har innan start ännu viktigare.
Någon särskild löpträning inför detta loppet gjordes inte. Vi sprang våra långpass ibland på helgerna och tävlade på olika marathonlopp för att få lite km i benen. Inga extrema långpass utan max tre timmar. Det skulle visa sig vara tillräckligt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)