Biten av 24h bacillen...

...anmälde vi oss till Bornholm 24h påföljande år. Träningen under vintern skilde sig inte nämnvärt från hur jag brukade träna, förutom att jag ökade på mängden marathonlopp. Tävling är som sagt bästa träning och på lopp är man sällan ensam samtidigt som att det alltid finns vad man behöver i form av vätska och mat. Jag behövde alltså inte bära med mig något själv. Jag kan inte helt förstå de som bär runt på överfyllda vätskebälten på lopp där man har allt man behöver på nära håll...
Hur som helst, vi visste att ett nytt VM väntade under sommaren och ville visa för oss själva och alla andra att vi kunde prestera bättre än vi gjorde i Brno. Vi tog med oss två bekanta (Clarinda Larsson och Kjell-Ove Skoglund) som också skulle springa och körde mot den soliga ön. Mycket prat blev det i bilen och erfarenheter byttes och togs emot med stort intresse. Maken och jag var de minst rutinerade av oss fyra och vi behövde all inspiration och alla tips vi kunde få.
Väl framme inkvarterade vi oss på hotellrummet. Vi skulle bo ihop, tre av oss och detta kom att bli det första av många delade hotellnätter med vår "coach" Kjell-Ove.
Eftermiddagen och kvällen innan loppet gick åt till att beskåda delar av byn vi bodde i, men viktigast av allt var nog restaurangbesöket. Vi intog en stor och nyttig måltid bestående av någon form för kött och pommes frittes samt en stor öl. (Vad jag saknar det...) Nåväl, efter denna måltid bar det av till hotellet och lite sömn.
Dagen efter fantes bara tid för en lätt frukost samt förberedelser inför loppet. Rätta kläder skulle på, fötter skulle plåstras och smörjas. Andra känsliga delar av kroppen skulle också smörjas...
 Jag måste erkänna att jag mycket noggrannt observerade Kjell-Ove i hans rutiner, lite skrämd då jag insåg att jag inte alls var så noga med allt och undrade om det skulle komma att påverka mig. Jag hade aldrig provat på att plåstra mina tår i förebyggande syfte. Jag gjorde det inte nu heller, rädd för att testa nytt under ett så långt lopp. Faktum är att jag fortfarande är något slarvig i mina förberedelser vilket brukar få konsekvenser i form av skavsår och blåsor, men inte värre än att jag  numera klarar av att hantera det.
Då vi anlände till startområdet mottogs vi lite som hjältar, eller rättare sagt, maken och Kjell-Ove gjorde det. Själv hade jag inget jättebra resultat i bagaget så förväntningarna på mig var inte så stora. Det var nog hellre jag som nyfiket kollade in mina konkurrenter och försökte räkna ut ungefär vilken placering jag skulle kunna få när det hela var över.
Det återkommer vi till i nästa del...

Dagen efter...

... väntade hemfärd till Sverige. Resan innebar bussfärd till Wien och flyg vidare hem. På denna bussen färdades vi tillsammans med flera andra löpare som även de skulle flyga via Österrike. Många kontakter skapades även här och vänskap bildades som fortfarande finns.
Min lilla anekdot handlar om vår förmåga att pressa oss när vi tror att det är omöjligt.
Jag menar, efter ett 24 timmars lopp förväntar man sig inte kunna springa en meter på rätt länge. Så varför gjorde jag då det?
Vi hade beslutat att nyttja tiden mellan ankomst till flygplatsen och avfärd på allra bästa sätt. Då vi hade ett antal timmar att slå ihjäl skulle maken och jag tillsammans med två nyvunna vänner ta tåget in till Wien för att slippa sitta på flygplatsen och vänta. Jag minns inte riktigt med vilka intervaller  tågen gick men på väg till perrongen insåg vi att det var bråttom och på toppen av trapporna ner kunde vi se tåget stå. Våra vänner var inte alls så slitna som vi då en av dem inte hade sprungit utan var support åt sin man som i sin tur hade slutat springa efter mindre än halva loppet. Med andra ord kunde de på relativt lätta ben springa nerför trapporna och in på tåget. Vare sig jag eller maken var särskilt sugna på att stå kvar och se tåget dra iväg utan oss, så till trots för stela ben gjordes försök att hänga på. Jag var livrädd för att jag skulle göra sönder något muskulärt under denna färd så döm om min förvåning när vi minuter senare satt tryggt på tåget på väg mot Österrikes huvudstad med benen i god behåll. Jag menar bara månader tidigare, efter mitt allra första lopp, kunde jag knappt gå på flera dagar långt mindre springa.
Återigen fick jag bevisat för mig kroppens otroliga förmåga att ställa om sig. Och att den faktiskt håller. Träningsverk och ömma muskler innebär alltså inte att man måste vila. Är du sugen på att ge dig ut redan kort tid efter ett opp är det helt ok, fast känn efter och anpassa farten. Jag rekommenderar inte precis att springa efter tåget varje gång... men var inte rädd för att testa dig. Du kommer bli förvånad.
Vi hade en underbar dag tillsammans med våra vänner. Käkade god flötig Pizza och drack gott öl. Det var tider det....
Nåväl, så kort detta kanske inte blev. Det finns så mycket att berätta och av alla mina tills idag 50 ultralopp var detta bara det andra, så jag säger som Martin Timell och Hegerfors på 90-talet: Det kommer mera...

Och hon är tillbaka...

... efter semesteruppehåll med begränsad tillgång till dator.
Kommande inlägg blir kort och kommer bara handla om hemresan efter första VM loppet.
Kanske inte superspännande men håll tillgodo, som jag avslutade förra inlägget fick jag lära mig något om min kropp som jag haft nytta av efter alla lopp genomförda efter detta.

Klockan 10.00...

...var det dags. Ungefär 150 löpare trängdes ihop på an smal gångväg i utkanten av ett bostadsområde nära intill kommunhuset, eller var det den lokala polisstationen? Minns inte så noga, även om det var gott om tid att memorera omgivningarna.
Banan var vare sig platt eller rak på något vis. Flera små kniksar uppför och nedför och tvära kurvor  runt hörn och staket skulle få flera att känna på vad det vill säga att röra sig i ett monotomt rörelsemönster. Själv skulle jag få erfara hur viktigt det var med rätta strumpor och korrekt snörning av skor. Små, små bagateller som kan välta själv den största. Fast den här gången var det bara jag.
Jag sprang som vanligt i mitt lugna tempo. Det var den enda farten jag kunde, och den försökte jag hålla så länge det gick. Jag kommer ihåg en finne som sa till mig efter rätt många timmar "Åh, vad du springer bra. Håller du detta kommer du att komma långt." Och det kändes verkligen hur bra som helst. Uppför, nedför, runt det ena hörnet än det andra. Vinka till publiken och prata lite med de andra löparna. Allt för att få tiden att gå.
Man lär känna en hel del under ultralopp, då det alltid finns perioder under loppet där man behöver ta det lite lugnt. Den tiden använder man gärna till att prata med sina konkurrenter som befinner sig i samma situation. Tyvärr finns det språkbarriärer så det begränsas ju naturligtvis till dem man kan förstå.
Förutom norrmän, finnar och danskar var amerikanarna de mest pratglada.
De var nyfikna på oss skandinaver och hade hur många frågor som helst om snö och vinter och sauna och jag vet inte vad.
Nåväl, tillbaka till loppet. Vädret var löparvänligt. Rätt kallt, vilket fordrade långa byxor, jacka, mössa och vantar. En tät dimma hängde tungt över ömrådet och det var fuktigt i luften. I bostadsområdet där vi sprang pågick en gatufest med live musik och bio på storfilmsduk på kvällen. Riktigt mysigt med allt folk. De flesta av dessa gick hem och sov på natten men en man stod kvar och applåderade hela natten. Han log och vinkade varje gång man passerade honom och jag är övertygad om att hans energi smittade av sig till många av oss.
Vad var så min läxa gällande skor och strumpor? Jo, på morgonen började jag få ont på framsidan av benet precis ovanför plösen på skon. Det blev sämre och sämre och gjorde lika ont vare sig jag sprang eller gick. Det påverkade naturligtvis min fart och då jag inte visste vad det orsakades av vågade jag heller inte plåga mig mer än att jag kunde ta mig förbi det dåvarande norska rekordet. Jag gjorde inte många knop efter att den passeringen var gjord.
Problemet bestod i att strumporna jag använde var för trånga i öppningen. Då fötterna började svullna, vilket de gör efter några timmar, fungerade inte blodflödet som det skulle.  Det som oftast händer då är att man får en inflammation som kan bli rätt illa. Jag har sätt exempel på ben där svullnad och rodnad har spridit sig nästan upp till knät, och det tar lång tid att återhämta sig. Tur för mig att jag var lite mesig denna gången och inte pressade mig. Jag vet inte om det hade varit värt en eventuell skada för några placeringars skull. Kämpade jag för en seger vore det nog en annan sak, men jag var för långt bak i fältet.
 Jag lärde mig i alla fall att inte använda trånga strumpor, eller låga sådana. Knästrumpor är min grej, så länge jag också lyckas snöra skorna bra. Man kan få samma symptom om man råkar snöra för hårt. En ultralöpare brukar snöra sina skor löst, just för att utrymme skall finnas för foten när den börjar "växa". Detta vore ju bra att känna till innan man stiller till start i ett mästerskap kan tyckas, men det finns så många tips och triks så man får acceptera att lära sig den hårda vägen.
På något sätt känns detta lopp som en evighet sen, men jag minns prisutdelningen efteråt, och jag minns middagen på hotellet, och jag minns den roliga turen till restaurangen tillsammans med norrmännen. Vi borde legat till sängs och sovit men hamnade ute på stan i stället, frossande i öl och glass! Vissa av oss höga på endorfiner efter väl genomfört lopp. Andra mindre nöjda med sina prestationer, men glada över att ha varit med och kunna ta lärdom av det som inte fungerade. Jag tror att det jag fick vara med om dagen efter har varit mig till hjälp efter alla mina lopp jag gjort efter detta.

Mitt första VM...

...skulle gå av stapeln i Brno, oktober 2004, bara 4 månader efter min ultradebut.
Jag minns hur det var att gå till chefen och be om ledigt. "Du, jag har blivit tillfrågad om jag vill vara med på VM i 24 timmars. Tror du jag kan få ledigt några dagar?" Han tittade konstigt på mig med misstro i blicken och svarade att "Jodå, bara du ser till att du gjort det du skall innan." Jag tror inte att han förstod innebörden av vad jag sagt. Inte var det lätt att se till att ha gjort det jag skulle heller, då jag på den tiden arbetade som maskinbyggare vilket inte var något man kunde göra i förväg. Vi jobbade tillsammans två och två på våra maskiner och jag var ansvarig för de maskiner min "partner" och jag byggde. Han var dock förstående och lovade ha koll på läget så jag kunde känna mig trygg.

Att vara med på mästerskap i ultralöpning är ingen lukrativ tillvaro om någon tror det. Vi hade minimalt med ekonomisk ersättning och all planering av resa sköttes av oss själva. Som tur var, var jag inte ensam utan hade en som tog hand om den delen åt mig. Det blev flyg till Wien, där vi hämtades av två från arrangörsorganisationen. De kunde givetvis ingen engelska. Meningen var att vi skulle fylla den minibuss som körde med löpare från både Sverige och Norge, men två av de tävlande från Norge hade inte anlänt till flygplatsen då chauffören ville åka, så de lämnades åt sitt öde medan vi andra fick åka på en fartfylld färd på dåliga vägar mellan Österrike och Tcheckien. Vi kom dock hela fram till hotellet som huserade de flesta av löparna. Vi fick snabbt tips från andra om att leta reda på toapapper på de gemensamma toaletterna i korridorerna för det fantes inte mycket av den varan på rummen och pappret var attraktivt för de östeuropeiska löparna. De hade hamstrat det mesta som fanns för att ta med sig hem, om jag inte minns fel.

De svenska löparna, fem till antalet inklusive mig, blev tilldelade utlånade landslagsdräkter som inte passade särskilt bra, men gulblåa var vi. Dessa kläder skulle bäras på invigningsceremonin som skulle hållas vid banan inne i stan där vi skulle springa dagen efter. Vi skjutsades till tävlingsområdet i bussar tillsammans med löpare från allehanda nationer. Inte utan att det var lite spännande. Det var svårt att förstå att jag var där tillsammans med några av de allra bästa löparna i världen. I det läget hade jag ingen koll på vem som regerade men det skulle jag snart bli varse.

Plötsligt hände det då...

...som vi hade väntat på. Telefonsamtalet. "God dag. Mitt namn är Kjell-Ove Skoglund." "Det är honom!!" viskade maken till mig bredvid luren. Jag behövde ingen ytterligare förklaring. Äntligen skulle hans drömmar bli besvarade. Han hade klarat sitt mål, att passera 221km på 24 timmar. Det borde ge honom en plats i ett eventuellt landslag tyckte han. Han hade inte hört något efter sitt 100km lopp, och jag visste att han var lite besviken, men det var lite han kunde göra åt det. Nu kom hoppet tillbaka. Jag satt och lyssnade halvt till samtalet, kunde ju ändå bara höra den enas kommentarer. Jag tyckte att de pratade en massa oväsentligheter och samtalet höll på jättelänge. Så småningom hörde jag att de avslutade och maken var på väg att lägga på luren då herr Skoglund hejdade honom. Jag hörde inte vad som sades men jag kunde se ett stort leende på maken och blev nyfiken som bara den.
Han avslutade, lade på luren och utbrast "Jag skall få åka till VM på 24 timmars och du skall få vara med!" "Självklart skall jag det, jag skal ju hjälpa dig," svarade jag. "Nej, du fattar inte. Du skall också med i laget".... Jag trodde knappt mina öron. Det var vad de pratade om den sista minuten. "För resten," hade herr Skoglund sagt, "din fru får gärna vara med också om hon känner för det". Bara så där, och jag var på väg till VM efter mitt första ultralopp.

Timmarna gick...

... och regnet fortsatte falla. Jag sprang i min ensamhet, runt runt runt. Ibland varvades jag av maken eller någon annan löpare, ibland varvade jag själv någon långsammare förmåga. Fast många hade valt att ta pauser, kortare eller längre under nattetimmarna. Jag gick vid ett tillfälle själv in i omklädningsrummet för att ta en vilopaus. Jag trodde nästan att det förväntades av mig. Upptäckte efter några minuter där inne att det ville jag absolut inte göra. Jag var ju ändå här för att springa och mitt mål var ju att vara på banan i 24 timmar.
Farten gick ned allteftersom timmarna gick och gångpauserna blev allt flera och längre. Jag minns dock min glädje när jag passerade det dåvarande svenska rekordet på 143 km. Nu tänkte jag att jag kunde "glassa" resten av tiden och kanske bara bevaka de som låg bakom, för till min förvåning låg jag först bland damerna. Så blev besvikelsen än större då jag efter ett tag blev meddelad att något rekord kunde jag inte få för jag var inte svensk medborgare. Det hade inte jag haft en tanke på.
Det fantes däremot några norska löpare och de hade med sig en gammal räv i gamet som hade full koll på hur det låg till med rekord i Norge. Bara en kvinna hade sprungit 24 timmars i Norge förut, och hennes resultat var på hela 175km. Det ville han väldigt gärna att jag skulle slå. Han såg en möjlighet till att få en ny norsk ultralöpare som kunde göra bra resultat. Skall sanningen fram så gjorde jag allt vad jag kunde just då för att klara det resultatet. Tyvärr ville kroppen annat än hjärnan den dagen så jag nådde inte ända fram, men när regnet lättade under morgontimmarna tog jag mig fram varv efter varv i en lyckorus som inte går att beskriva. Det blev inte lika viktigt att klara de sista km som kom att fattas för ett rekord. Jag kan nog skylla det på orutin och det faktum att jag egentligen inte är någon tävlingsmänniska och har svårt att fokusera på att nå ett visst resultat. Jag brukar nöja mig med att genomföra.
Hur kändes det då under de sista timmarna? Förutom att jag var trött på grund av sömnbrist och att kroppen var sliten så tog fötterna mer stryk än vad jag varit beredd på. De som minns hur det var som barn när man åkte dåligt vallade skidor och snön låg som stora klumpar under skidorna kan förställa sig hur mina fotsulor kändes. Det var som om de var 20cm tjocka och gjorde ont som bara den, men inte sämre än att jag klarade av att stapla mig fram. Och vore det inte för den support jag fick av den lilla skara publik - bestående av nära anhöriga till de andra löparna, samt funktionärer och medtävlanden, så hade jag kanske nöjt mig med ett sämre resultat och passat på att njuta av att sitta i en stol och päsa sista timmen. Men icke då, jag fortsatte tills jag visste att jag inte skulle hinna med en runda till på det långa varvet. Jag visste att vi kom att avsluta på en kortare slinga på bara några hundra meter, så jag passade på att vila några minuter under den sista halvtimmen. Att vara med under de sista minuterna på ett 24 timmars lopp är inget man vill missa, så då var det bara att halta sig runt.
Jag genomförde och avslutade detta mitt första lopp med bravur vill jag säga. Åtminstone utifrån min erfarenhet och mina förutsättningar. Jag fick äran av att vinna damklassen, mindre än ett fullt varv från norskt rekord. Det bekymrade mig dock inte. Detta var definitivt det häftigaste jag någonsin gjort och jag visste direkt att det inte var mitt sista 24 timmarslopp. Jag hade äntligen hittat hem.

Som barn hände det at vi besökte släktingar i Sverige på sommaren. Då tog vi toget till Trollhättan vilket gjorde att det namnet var bekant hos min syster som bor i Bergen.

Dagen efter 24 timmarsloppet ringde jag henne stolt som jag var, för att berätta vad jag hade gjort, men innan jag hann säga något om det, utbrast hon:” Vet du, jag läste i Bergens Tidene om en löpare her fra Bergen (Per Gunnar Alfheim) som skulle springa ett lopp i Trollhättan. I 24 timmar!! Kan du fatta? Han kan ju inte vara helt normal?! Känner du till det loppet? Trollhättan är ju inte så långt från Skövde menar jag?”

"Ehh, jag var också med… och jag vann." sade jag försiktigt. Tystnad först. Sen horde jag at thon letade efter ord. Minns inte exakt vad som sades, men jag antar att det var ett grattis mellan alla de målande adjektiven som skulle beskriva hennes något speciella lillasyster: inte riktig klok, idioti, galskap etc…  Men beundran kan inte döljas så lätt.