Efter framgången på Bornholm...

...hade jag blodad tand och ville göra detta igen. I juli samma år väntade VM i Österrike och jag var 'självklart' en av de tävlande. Att planera in detta lopp mitt i semestertid torde vara en bagatell, men med en make som också var med i truppen, samt två barn som vi inte kunde lämna åt andra under någon längre tid blev det till att fatta några beslut.
Det slutade med att vi gjorde detta till en semesterresa där flickorna skulle få stå på sidan och följa mamma och pappa på plats under ett helt dygn. Vi pratade med de andra i laget och frågade om det var ok att ta med dem, vilket inte skulle vara något bekymmer. Tyvärr fick vi inte ha med dem till lägret där de tävlande inkvarterades, så vi boka in oss på eget boende i den lilla staden Wörschach där loppet skulle gå.
Men först resan dit.
Vi bilade ned. Vi har alltid gillat att åka bil - långt. Vi stannade till hos goda vänner i Danmark på vägen ned. Spenderade en heldag på Legoland, flickorna skulle ju också ha roligt. Sen fortsatte färden söderut där vi hade ytterligare ett stopp i den lilla mysiga staden Bentzheim söder om Frankfurt. Passade även där på att hälsa på goda vänner och lät flickorna roa sig med bad i sommarvärmen. Så småningom kom vi fram till Österrike. Då hade vi vuxna lyssnat oss igenom ett antal dvd filmer och musik från baksätet. Schne schnau Schnappy, Schnappy Schnappy Schnapp.....

Väl på plats möttes vi av resterande lagkamrater med respektive, som skulle agera support. Det blev till att bekanta sig med nya ansikten, både inom eget landslag och alla konkurrenter. Banbefaring gjordes och vi letade lämpligt ställe att parkera bilen på så nära banan som över huvudtaget möjligt. Planen var att bädda åt flickorna i bilen så att de kunde gå och lägga sig om kvällen. De var ju inte mer än 8 och 10 vid denna tidpunkt, så att låta dem vara uppe hela natten var inte tänkbart. Vi hade däremot inga betänkligheter med att lösa det på detta viset. Det fungerade också alldeles utmärkt, och när åskvädret drog igång runt midnatt kändes det tryggt att veta att de sov sött och höll sig torra i bilen, som stod så bra placerat att vi med lätthet kunde slänga ett öga när vi passerade, och det gjorde vi ofta.

Loppet i sig, eller snarare allt runtom, var olikt det VM jag hade deltagit i året innan. Här var manuell varvräkning som sköttes av ett stort antal ungdomar som jobbade i skift och höll ett sånt liv när man passerade att det aldrig var någon risk att känna sig sömnig. Jag minns att det var fruktansvärt varmt och att jag hade bekymmer med vätskeinntaket. Mådde illa och kräktes rejält en gång vilket fick mig att piggna till och få en nystart. I övrigt minns jag bara korta sekvenser från loppet. Såsom det kraftiga regnet på natten, då jag i likhet med några andra tog skydd på toaletten. Det gäller ju att passa på att kombinera behoven med de yttre omständigheterna.
Jag minns när barnen hade vaknat och stod och vinkade god morgon åt oss. De fick en vän i den Taiwanesiska supporten i tältet bredvid oss. Han föll för våra söta små flickor och skämde bort dem något alldeles förskräckligt. De har i efterhand berättat om godis de fick smaka som inte alls föll dem i smaken. Inte så konstigt med tanke på den diet de håller i de delar av världen. Det kan jag återkomma till när det är dags att besöka just Taiwan i min berättelse.
Annars minns jag hur jobbigt det blev sista timmarna när solen låg på som värst. Det blev mycket gång och jag rasade i listan, men jag var bara fokuserad på att fullfölja och hade ingen motivation att pressa mig i värmen. Tills jag fick syn på en 'stackare' som gick ganska långsamt , påpälsad som bara den! Kunde inte förstå hur någon kunde ta sig fram med så mycket kläder på. Nyfiken som jag är kunde jag inte låta bli att fråga henne. Det var en av damerna i det brittiska laget. Hon berättade att hon blivit sjuk under natten, tror nog det var solsting, och nu gick hon där i feberfrossa. Hon ville absolut inte kliva av utan meddelade att hon så gärna ville hinna åtminstone 150km innan det var över. Hon var rätt ledsen och trodde inte hon skulle klara av det. Jag tittade på klockan och räknade ut att om hon började springa igen skulle det gå bra. Hon behövde inte ens springa fort. "Kom igen," sa jag. "Jag hjälper dig. Jag kan springa med dig tills du nått ditt mål." Som sagt så gjort. Vi lufsade på med korta steg och jag kunde lämna henne med god marginal till slutsignalen efter att ha nått de 150km hon ville ha. Att jag inte nådde mina mål den dagen tog jag inte så tungt. Jag avverkade 187.9 km och vet att det är ett resultat jag kan vara mycket nöjd med under de omständigheter som rådde.
Vi fick en fin semester resa och många fina minnen, och minsann hann jag inte med ytterligare två ultralopp innan hösten var slut! Sprint sträckor i och för sig. 72 km på landsvägen i Finspång, samt det allra första 6h i Norge, vilket jag fick äran av att vinna.

Det var inga bekanta ansikten...

... bland damerna förutom Clarinda som kom till Bornholm tillsammans med oss. Vad hon skulle klara av hade jag ingen aning om så jag tog inget för givet. Vi var rätt lika på de flesta sträckor och hade tävlat en del mot varandra tidigare.
En annan tjej från Danmark hade sprungit mer än 200km fast inte i ett 24h lopp. Jag hade all respekt för henne och visste att hon nog var min starkaste motståndare.
Hur som helst hade jag bestämt mig för att bara springa och hoppas hålla så långt och länge som möjligt. Jag ville självklart göra personbästa igen och även försöka leva upp till andras förväntningar på mig.
Vi hade laddat upp med Hammer Gel importerat från staterna. Det skulle tjäna som huvudnäring tillsammans med vad arrangören kunde erbjuda av läsk, kakor och snacks.
Loppet satte igång och jag sprang och sprang och sprang. Medveten om att jag inte var särskild snabb kom känslan av stress efter ett tag. Uppdatering av hur långt jag hade hunnit var inte så snabb som jag hade önskat men så var det på den tiden. Arrangören gjorde så gott de kunde och alla visste vi vad som gällde.
Det flöt ändå på bra, och jag hade god hjälp av att följa med hur herrarna sprang. Per Gunnar Alfheim från Bergen blev den jag skojade med under hela loppet. Vi tjoade och hejade och uppmuntrade varandra varje gång vi möttes och det lockade fram krafter och en glädja att springa.
Som jag trodde blev det den danska tjejen Karen-Marie Brögger som skulle komma att kämpa sida vid sida med mig. Jag vet inte riktigt när det vände men någon gång under natten fick hon bekymmer med en fot och haltade mer och mer. Jag minns att jag tyckte synd om henne men visste också att det var min chans till succés. Jag jagade och jagade och sprang så småningom om henne, utökade avståndet sakta men säkert, samtidigt fascinerat av att hon fortsatte till trots för sitt onda ben. Jag förstod att jag inte kunde ligga på latsidan utan att hon skulle hinna ifatt igen vilket tvingade mig att röra på mig även när jag ville ta det lugnt. Åtminstone till fram på morgonen.
Hela detta loppet blev en sådan glädjeupplevelse. 6h löparna följde oss de sista timmarna och satte fart på tillställningen igen. Det, tillsammans med gryningens ljus och fåglarnas kvitter när de vaknade till liv efter natten gav nya krafter till trötta ben. Fast jag kan ju erkänna att farten nog inte ökade särskilt mycket. Det var mer känslan av att det gick lättare.
Jag var så lycklig över att mitt lopp gått så bra och jag var medveten om att jag kom att sätta ett solitt personbästa. Jag visste att jag kom att passera först 180km och sedan även 190km. Jag var i ett lyckorus som inte går att beskriva. Och jag var så nöjd med min insats att jag mest "lullade" omkring på slutet.
Hade jag vetat vad som väntade vid prisutdelningen efteråt hade jag nog pressat mig lite till. Hade någon av oss vetat hade nog flera av oss pressat mig lite till.
Jag hade förmånen att komma trea totalt i loppet, bara slagen av maken och Per Gunnar från Bergen, min numera goda vän.
Då de ropade fram mig för att ta emot mitt pris trodde jag knappt mina öron: 198,2km! Mindre än 2km från 200km gränsen! Som sagt, tänk om jag hade vetat hur nära jag var...
Gissa om jag grämde mig över att jag inte sprang "lite till" på slutet. Då var jag ju bara så nöjd med att ha passerat mitt tidigare personbästa med så många km... Jag hade ju aldrig trott att jag kunde springa så långt! Just den meningen börjar bli lite av ett eko här. Men så var det nog att vara löpare på motionsnivå. En löpare som tog sig an de stora utmaningarna utan att helt våga tro på att hon kunde, utan gjorde det för att maken ville springa och hon ville vara där han var och för resten sade de som följde från sidan att hon kunde.
Och det kunde hon, fast det visste hon inte. Inte då...  

Biten av 24h bacillen...

...anmälde vi oss till Bornholm 24h påföljande år. Träningen under vintern skilde sig inte nämnvärt från hur jag brukade träna, förutom att jag ökade på mängden marathonlopp. Tävling är som sagt bästa träning och på lopp är man sällan ensam samtidigt som att det alltid finns vad man behöver i form av vätska och mat. Jag behövde alltså inte bära med mig något själv. Jag kan inte helt förstå de som bär runt på överfyllda vätskebälten på lopp där man har allt man behöver på nära håll...
Hur som helst, vi visste att ett nytt VM väntade under sommaren och ville visa för oss själva och alla andra att vi kunde prestera bättre än vi gjorde i Brno. Vi tog med oss två bekanta (Clarinda Larsson och Kjell-Ove Skoglund) som också skulle springa och körde mot den soliga ön. Mycket prat blev det i bilen och erfarenheter byttes och togs emot med stort intresse. Maken och jag var de minst rutinerade av oss fyra och vi behövde all inspiration och alla tips vi kunde få.
Väl framme inkvarterade vi oss på hotellrummet. Vi skulle bo ihop, tre av oss och detta kom att bli det första av många delade hotellnätter med vår "coach" Kjell-Ove.
Eftermiddagen och kvällen innan loppet gick åt till att beskåda delar av byn vi bodde i, men viktigast av allt var nog restaurangbesöket. Vi intog en stor och nyttig måltid bestående av någon form för kött och pommes frittes samt en stor öl. (Vad jag saknar det...) Nåväl, efter denna måltid bar det av till hotellet och lite sömn.
Dagen efter fantes bara tid för en lätt frukost samt förberedelser inför loppet. Rätta kläder skulle på, fötter skulle plåstras och smörjas. Andra känsliga delar av kroppen skulle också smörjas...
 Jag måste erkänna att jag mycket noggrannt observerade Kjell-Ove i hans rutiner, lite skrämd då jag insåg att jag inte alls var så noga med allt och undrade om det skulle komma att påverka mig. Jag hade aldrig provat på att plåstra mina tår i förebyggande syfte. Jag gjorde det inte nu heller, rädd för att testa nytt under ett så långt lopp. Faktum är att jag fortfarande är något slarvig i mina förberedelser vilket brukar få konsekvenser i form av skavsår och blåsor, men inte värre än att jag  numera klarar av att hantera det.
Då vi anlände till startområdet mottogs vi lite som hjältar, eller rättare sagt, maken och Kjell-Ove gjorde det. Själv hade jag inget jättebra resultat i bagaget så förväntningarna på mig var inte så stora. Det var nog hellre jag som nyfiket kollade in mina konkurrenter och försökte räkna ut ungefär vilken placering jag skulle kunna få när det hela var över.
Det återkommer vi till i nästa del...

Dagen efter...

... väntade hemfärd till Sverige. Resan innebar bussfärd till Wien och flyg vidare hem. På denna bussen färdades vi tillsammans med flera andra löpare som även de skulle flyga via Österrike. Många kontakter skapades även här och vänskap bildades som fortfarande finns.
Min lilla anekdot handlar om vår förmåga att pressa oss när vi tror att det är omöjligt.
Jag menar, efter ett 24 timmars lopp förväntar man sig inte kunna springa en meter på rätt länge. Så varför gjorde jag då det?
Vi hade beslutat att nyttja tiden mellan ankomst till flygplatsen och avfärd på allra bästa sätt. Då vi hade ett antal timmar att slå ihjäl skulle maken och jag tillsammans med två nyvunna vänner ta tåget in till Wien för att slippa sitta på flygplatsen och vänta. Jag minns inte riktigt med vilka intervaller  tågen gick men på väg till perrongen insåg vi att det var bråttom och på toppen av trapporna ner kunde vi se tåget stå. Våra vänner var inte alls så slitna som vi då en av dem inte hade sprungit utan var support åt sin man som i sin tur hade slutat springa efter mindre än halva loppet. Med andra ord kunde de på relativt lätta ben springa nerför trapporna och in på tåget. Vare sig jag eller maken var särskilt sugna på att stå kvar och se tåget dra iväg utan oss, så till trots för stela ben gjordes försök att hänga på. Jag var livrädd för att jag skulle göra sönder något muskulärt under denna färd så döm om min förvåning när vi minuter senare satt tryggt på tåget på väg mot Österrikes huvudstad med benen i god behåll. Jag menar bara månader tidigare, efter mitt allra första lopp, kunde jag knappt gå på flera dagar långt mindre springa.
Återigen fick jag bevisat för mig kroppens otroliga förmåga att ställa om sig. Och att den faktiskt håller. Träningsverk och ömma muskler innebär alltså inte att man måste vila. Är du sugen på att ge dig ut redan kort tid efter ett opp är det helt ok, fast känn efter och anpassa farten. Jag rekommenderar inte precis att springa efter tåget varje gång... men var inte rädd för att testa dig. Du kommer bli förvånad.
Vi hade en underbar dag tillsammans med våra vänner. Käkade god flötig Pizza och drack gott öl. Det var tider det....
Nåväl, så kort detta kanske inte blev. Det finns så mycket att berätta och av alla mina tills idag 50 ultralopp var detta bara det andra, så jag säger som Martin Timell och Hegerfors på 90-talet: Det kommer mera...

Och hon är tillbaka...

... efter semesteruppehåll med begränsad tillgång till dator.
Kommande inlägg blir kort och kommer bara handla om hemresan efter första VM loppet.
Kanske inte superspännande men håll tillgodo, som jag avslutade förra inlägget fick jag lära mig något om min kropp som jag haft nytta av efter alla lopp genomförda efter detta.

Klockan 10.00...

...var det dags. Ungefär 150 löpare trängdes ihop på an smal gångväg i utkanten av ett bostadsområde nära intill kommunhuset, eller var det den lokala polisstationen? Minns inte så noga, även om det var gott om tid att memorera omgivningarna.
Banan var vare sig platt eller rak på något vis. Flera små kniksar uppför och nedför och tvära kurvor  runt hörn och staket skulle få flera att känna på vad det vill säga att röra sig i ett monotomt rörelsemönster. Själv skulle jag få erfara hur viktigt det var med rätta strumpor och korrekt snörning av skor. Små, små bagateller som kan välta själv den största. Fast den här gången var det bara jag.
Jag sprang som vanligt i mitt lugna tempo. Det var den enda farten jag kunde, och den försökte jag hålla så länge det gick. Jag kommer ihåg en finne som sa till mig efter rätt många timmar "Åh, vad du springer bra. Håller du detta kommer du att komma långt." Och det kändes verkligen hur bra som helst. Uppför, nedför, runt det ena hörnet än det andra. Vinka till publiken och prata lite med de andra löparna. Allt för att få tiden att gå.
Man lär känna en hel del under ultralopp, då det alltid finns perioder under loppet där man behöver ta det lite lugnt. Den tiden använder man gärna till att prata med sina konkurrenter som befinner sig i samma situation. Tyvärr finns det språkbarriärer så det begränsas ju naturligtvis till dem man kan förstå.
Förutom norrmän, finnar och danskar var amerikanarna de mest pratglada.
De var nyfikna på oss skandinaver och hade hur många frågor som helst om snö och vinter och sauna och jag vet inte vad.
Nåväl, tillbaka till loppet. Vädret var löparvänligt. Rätt kallt, vilket fordrade långa byxor, jacka, mössa och vantar. En tät dimma hängde tungt över ömrådet och det var fuktigt i luften. I bostadsområdet där vi sprang pågick en gatufest med live musik och bio på storfilmsduk på kvällen. Riktigt mysigt med allt folk. De flesta av dessa gick hem och sov på natten men en man stod kvar och applåderade hela natten. Han log och vinkade varje gång man passerade honom och jag är övertygad om att hans energi smittade av sig till många av oss.
Vad var så min läxa gällande skor och strumpor? Jo, på morgonen började jag få ont på framsidan av benet precis ovanför plösen på skon. Det blev sämre och sämre och gjorde lika ont vare sig jag sprang eller gick. Det påverkade naturligtvis min fart och då jag inte visste vad det orsakades av vågade jag heller inte plåga mig mer än att jag kunde ta mig förbi det dåvarande norska rekordet. Jag gjorde inte många knop efter att den passeringen var gjord.
Problemet bestod i att strumporna jag använde var för trånga i öppningen. Då fötterna började svullna, vilket de gör efter några timmar, fungerade inte blodflödet som det skulle.  Det som oftast händer då är att man får en inflammation som kan bli rätt illa. Jag har sätt exempel på ben där svullnad och rodnad har spridit sig nästan upp till knät, och det tar lång tid att återhämta sig. Tur för mig att jag var lite mesig denna gången och inte pressade mig. Jag vet inte om det hade varit värt en eventuell skada för några placeringars skull. Kämpade jag för en seger vore det nog en annan sak, men jag var för långt bak i fältet.
 Jag lärde mig i alla fall att inte använda trånga strumpor, eller låga sådana. Knästrumpor är min grej, så länge jag också lyckas snöra skorna bra. Man kan få samma symptom om man råkar snöra för hårt. En ultralöpare brukar snöra sina skor löst, just för att utrymme skall finnas för foten när den börjar "växa". Detta vore ju bra att känna till innan man stiller till start i ett mästerskap kan tyckas, men det finns så många tips och triks så man får acceptera att lära sig den hårda vägen.
På något sätt känns detta lopp som en evighet sen, men jag minns prisutdelningen efteråt, och jag minns middagen på hotellet, och jag minns den roliga turen till restaurangen tillsammans med norrmännen. Vi borde legat till sängs och sovit men hamnade ute på stan i stället, frossande i öl och glass! Vissa av oss höga på endorfiner efter väl genomfört lopp. Andra mindre nöjda med sina prestationer, men glada över att ha varit med och kunna ta lärdom av det som inte fungerade. Jag tror att det jag fick vara med om dagen efter har varit mig till hjälp efter alla mina lopp jag gjort efter detta.

Mitt första VM...

...skulle gå av stapeln i Brno, oktober 2004, bara 4 månader efter min ultradebut.
Jag minns hur det var att gå till chefen och be om ledigt. "Du, jag har blivit tillfrågad om jag vill vara med på VM i 24 timmars. Tror du jag kan få ledigt några dagar?" Han tittade konstigt på mig med misstro i blicken och svarade att "Jodå, bara du ser till att du gjort det du skall innan." Jag tror inte att han förstod innebörden av vad jag sagt. Inte var det lätt att se till att ha gjort det jag skulle heller, då jag på den tiden arbetade som maskinbyggare vilket inte var något man kunde göra i förväg. Vi jobbade tillsammans två och två på våra maskiner och jag var ansvarig för de maskiner min "partner" och jag byggde. Han var dock förstående och lovade ha koll på läget så jag kunde känna mig trygg.

Att vara med på mästerskap i ultralöpning är ingen lukrativ tillvaro om någon tror det. Vi hade minimalt med ekonomisk ersättning och all planering av resa sköttes av oss själva. Som tur var, var jag inte ensam utan hade en som tog hand om den delen åt mig. Det blev flyg till Wien, där vi hämtades av två från arrangörsorganisationen. De kunde givetvis ingen engelska. Meningen var att vi skulle fylla den minibuss som körde med löpare från både Sverige och Norge, men två av de tävlande från Norge hade inte anlänt till flygplatsen då chauffören ville åka, så de lämnades åt sitt öde medan vi andra fick åka på en fartfylld färd på dåliga vägar mellan Österrike och Tcheckien. Vi kom dock hela fram till hotellet som huserade de flesta av löparna. Vi fick snabbt tips från andra om att leta reda på toapapper på de gemensamma toaletterna i korridorerna för det fantes inte mycket av den varan på rummen och pappret var attraktivt för de östeuropeiska löparna. De hade hamstrat det mesta som fanns för att ta med sig hem, om jag inte minns fel.

De svenska löparna, fem till antalet inklusive mig, blev tilldelade utlånade landslagsdräkter som inte passade särskilt bra, men gulblåa var vi. Dessa kläder skulle bäras på invigningsceremonin som skulle hållas vid banan inne i stan där vi skulle springa dagen efter. Vi skjutsades till tävlingsområdet i bussar tillsammans med löpare från allehanda nationer. Inte utan att det var lite spännande. Det var svårt att förstå att jag var där tillsammans med några av de allra bästa löparna i världen. I det läget hade jag ingen koll på vem som regerade men det skulle jag snart bli varse.